Jag har slutat att stressa, men...

..... stresspåslaget i min kropp är ständigt

ofrivilligt på max.

Alla som på något sätt är svårt traumatiserade
vet vad jag menar.

Man är alltid rädd eller panikslagen
och redo att fly för sitt liv.

Varje dag.
Dygnet runt.
Året runt.
Så nä, ingen ledig tid,
ingen semester och ingen vila för oss.

Den här inre stressen ger bland annat
hög puls och spänningar i kroppen
och det är extremt slitsamt både fysiskt och psykiskt.

~





Nytt År!

Ja nu är det nytt år och allt.

Vaddå "och allt"?
Jag vet inte.
Men det känns som att det är
en sån himla stor grej att det blir nytt år.
Är det det?
Det tycker inte jag.
Det är en ny helt vanlig dag.
Fast ja jo lite annorlunda är det väl,
det är ju trots allt första dagen på ett nytt år.
När man vaknar upp på nyårsdagen
alltså.
(Nej, jag är inte vaken på 12-slaget.)

Jag tycker att alla är så glada inför nyår
och det ska firas som bara den.
Varför?

Jag hatar nyår.
Det är en för stor förändring för mig.
Jag gillar inte förändringar över huvud taget
(även en förändring till något bättre
tycker jag är jobbig)
och att ett år tar slut och ett nytt börjar
blir bara för jobbigt.
Och dessutom skjuter folk raketer!
Läskigt ☹️

Jag har dock blivit bättre på att hantera nyår.
Jag tror det är för att jag försöker
att ignorera det 😂
Kanske?
Men det verkar funka 👍
Nyårsafton = en helt vanlig dag.
Nyårsdagen = en helt vanlig dag.
Allt runt omkring som har med nyår att göra
= ignorera 👌

~

Hur mår jag nu för tiden då?
Jo det är helt ok ibland.
Och totalt ångestpanikkaos ibland.
Jag är trött och sliten i både kropp och själ,
men känslan är helt ok ibland ändå.

Och vet ni!?
Jag har slutat att stressa!

Jag har stressat i hela mitt liv
och alltid kännt mig försenad för att
jag inte har hunnit att göra det ena och det andra.

Jag har alltid använt mig av
KBK - metoden
(KBK = kör ba kör)
Jag har pressat mig själv
(på ett osunt sätt)
och kört på
utan att känna efter hur jag mår.

Men nu är det slut med det!
Jag orkar helt enkelt inte stressa mer.

Jag har alltså slutat med KBK
(på ett osunt sätt).
Det är stort för mig.
Ett steg åt rätt håll helt enkelt!

🚶🏼‍♀️



Sen tjatas det fortfarande om att
jag ska börja i DBT.
(DBT = dialektisk beteendeterapi)
Men det tänker jag INTE göra.
Det är säkert bra
och jag kanske kommer att gå i det någon gång.
Men inte nu.

🆗

~



God Jul

Skriv inläggstext 


Fel svar

I gårdagens inlägg svarade jag fel på min egen fråga;
"Varför?"
"Vet inte."

Jag vet varför jag mår dåligt.
Det är på grund av alla (jävla) PTSD som jag har.
Vissa perioder är jobbigare.
Vissa perioder går liiite lättare.
Vissa perioder stänger jag av och tror och låtsas som att jag mår bättre. Och då kommer den brutala smällen sen. Som nu.


Deppigt värre

Deppigt värre är det.
Varför?
Vet inte.

Efter nattens kemiska sömn och alla hemska mardrömmar är jag heeelt slut när jag vaknar. Och i samma sekund som jag vaknar, innan jag ens hinner öppna ögonen, slår ångesten till med full kraft. Jag får svårt att andas, och paniken är så nära den kan bli.

Mina älskade ponnypojkar håller mig på nåt sätt ändå vid liv.
Och vid behovs medicinerna hjälper till när det behövs.


Mår dåligt

Just nu är jag inne i en jobbig period.
Riktigt jobbig.

Det började för några veckor sen.
Jag kände mig ledsen och lite låg. Och ångesten smög sig på då och då.
Men jag hade glada och ångestfria stunder varje dag. Med ponnyerna såklart 😉

Jag tänkte; Jaja, det går nog snart över.

Men det har inte gjort det. Än.

Nu mår jag så dåligt att varje andetag känns tungt.
Ångesten lixom sliter sönder mig inombords. Och det känns som att jag ska kvävas.

Den känslan infinner sig i samma ögonblick som jag vaknar på morgonen.
Jag tvingar mig upp och äter frukost, sen ligger jag helt apatisk, orkeslös och sprängfylld av ångest på kökssoffan tills jag inser att NU måste jag ta min vid behovs medicin, annars vet jag inte vad som kommer hända. Kaos. Riktigt kaos.

Jag tror att jag kanske har lärt mig NÄR jag måste ta min vid behovs medicin, INNAN det blir kaos.

Vid behovs medicinen värkar på ca 30 minuter, och tills dess att den har börjat värka ligger jag kvar på kökssoffan.

När den har börjat värka finns fortfarande samma känslor kvar i kroppen, men dom blir lite dämpade och jag har kunnat stå ut hittills.


Höst och ponnymys


F R E E E E E D O M !!!!!

Den 4 september 2016 kl 24.00 löpte mitt LPT ut, och sedan dess har jag ÄNTLIGEN varit en FRI MÄNNISKA !!! Tjohooo!!!
Det är en fantastisk och samtidigt, en overklig känsla!
Det känns helt UNDERBART att vara en FRI människa efter alla dessa år av tvångsvård och all skit som jag fick vara med om bakom dom låsta dörrarna.
Jag har ärr både på kroppen och i själen. Men jag klarade det. JAG ÄR FRI NU !!!

Efter så många år av tvångsvård och allt vad det har inneburit så blev det till en vardag för mig och det känndes till en början, och ja nog fortfarande ibland, konstigt, ja konstigt men bra, att vara fri.

Så ja, fantastiskt och overkligt är det!


På hästryggen?

Som sagt så är jag jättepepp på att ta vara på mitt liv nu. Och jag vill inte bara överleva, utan leva!
Men min kropp blir bara tröttare och tröttare och jag är så yr att jag knappt kan resa mig upp.

Igår morse var jag på ett inplanerat besök på fysiologen för att kolla upp mitt hjärta.
Först gjorde dom ett ultraljud och det såg bra ut. Så skönt att höra!! Och jag andades ut lite.
Men. Sen gjorde jag ett arbets-EKG och det avbröt dom snabbt för jag höll på att kollapsa.
Jag fördes snabbt till medicinakuten för utredning.
Jag blev kvar där några timmar men fick sen åka hem, i väntan på tid på hjärtmottagningen.

När jag kom hem åkte jag till stallet som vanligt, och jag tänkte att eftersom jag inte är så sjuk att jag måste ligga på sjukhus så kan jag ju rida! Hm.
Jag förstår inte ens hur jag efter att ha legat en halv dag på sjukhus i vad läkarna befarade vara ett livshotande tillstånd lyckades släpa fram sadel, träns, skydd och borstar, rykta min häst, sadla och tränsa, sitta upp och börja trimma på banan. Suck. Hur tänker man (jag) ibland?!
Jag fick nöja mig med några varv, hehe, och sen snällt sitta av och inse att det inte var nån bra ide, den dagen.


On my way back to life!

Jag är supertaggad att göra mitt liv till ett liv som jag tycker om. Jag vill göra mitt liv till något som jag älskar!
Jag vill vara snäll med mig själv och ta vara på allt det fina som jag faktiskt har i mitt liv.
Stundtals går det bra! Tyvärr bara korta stunder, och sen kommer kraschen.
Totalt utmattad, mörker och både fysisk och psykisk smärta from hell 😔
Jag är nära att ge upp. Många gånger varje dag.
Men JAG VILL INTE GE UPP, DET MÅSTE GÅ !!!!!

Tyvärr har jag tappat min förmåga att uttrycka mig i ord/skrift, därav har jag inte bloggat.
Jag vill få tillbaka den förmågan. Den hjälpte mig!


Semester

Just nu har jag "semester".
Jag är i våran sommarstuga. Det är härligt med solen och havet, men någon semester från mina mardrömmar och allt annat jobbigt får jag ju inte så det är ju inget annorlunda än att jag befinner mig på en annan plats.
Men jag gillar den här platsen väldigt mycket.


Vem är jag egentligen?

Det har gått en tid sen jag klev ut genom rättspsyks låsta portar, drygt ett år närmare bestämt.
I våras började jag att sätta ut mediciner, och det håller jag fortfarande på med.
Plötsligt känns det som att jag håller på att vakna upp i verkligheten!
Men jag vet knappt vem jag är?!
Tiden bakom dom låsta dörrarna är som en overklig mardröm. Jag minns saker, men det känns samtidigt overkligt.
Men jag vet knappt vem jag var innan!?
Jag har endel minnen som är mer eller mindre starka och svaga, men det känns overkligt att det skulle vara jag. Den tjejen jag minns.
Svårt traumatiserad ända sen 1 års ålder, och sen många år av många och starka mediciner på det gör att hela mitt liv känns overkligt.
Vem är jag???


Den tysta mobbningen

I samma stund som jag fick beskedet
slutade folk att prata med mig.
Förutom
"Hej"

Alla utom en.

Den följande artighetsfrasen

"Hur är det med dig?"

Eller

"Allt bra?"

Sades aldrig mer.

Ingen sa något.

Ingen sa något mer, utom "Hej".

Förutom en.

Ingen sa något om
den kommande flytten.

Ingen frågade mig om jag hittat någon ny stallplats.

Ingen sa något.

Ingen sa något mer, än "Hej".

Ingen sa något om att jag skulle vara saknad.
Fast det är klart, det säger man ju inte om man inte menar det. Och tycker man inte det är det klart att man inte ska säga det.

Men jag trodde att dom var mina vänner.
Och en vän saknar man väl?

Men ingen sa något.

Ingen sa något, mer än "Hej".

Ingen mer än en.

Anmärkningsvärt är att dessa människor
har erfarenhet av mobbning i sin närhet.
En annan är ridskolechef på en av länets större klubbar.
Och en av dom är instruktör, och bör  således vara en bra förebild.

Jo visserligen,
dom frågade mig hur min nyopererade häst mådde.

Dags att uppdatera!



Njamentyp 😏


#liveterfterrättspsyk
#kämpa
#gealdrigupp
#girlpower
#muckaintemedmigjagharbulletsautografpåkepsen

⭐️👊⭐️

Jag vill ha en egen måne

Jag vill ha en egen måne.
Jag passar inte in i den här världen.


Livet fortsätter att ge mig käftsmällar,
innan jag ens hinner resa mig
emellan.

Jag har nu blivit av med min stallplats.

Fr o m 1/6



Men I love pain.
Fysiskt som psykiskt.
Så mata på bara!


Nä jag måste bli snäll med mig själv
och sluta att tycka om
när det gör ont.

Jag måste bli lite mer
Bullet!
Och krossa
istället för att låta mig krossas.








Clinic

Igår var jag på föreläsning och clinic
men Fredrik Persson.
Han är Sverigrs för närvarande
bästa fyrspannskusk.

Jag älskar att få ta del av
nya kusbkaper.

Och även om jag är dressyrryttare
så tar jag
mer än gärna
del av kunskaper från andra dicipliner.

Det finns alltid bra saker som man kan
plocka ut
och stoppa i sitt eget koncept
tycker jag.



Jag är sakta men säker påväg
tillbaka in i hästvärlden.

Det känns underbart!

Hoppas nu bara att min kropp håller.






Idag är det

"World Autism Awerness Day"








Dom där ponnyerna alltså

Det är dom som gör livet värt att leva.

Dom gör mig alltid glad.



Igår konditionsträning på ängen med Trigger.

Jag hade tänkt mig intervaller
i ett lagom tämpo.

Trigger ville absolut vara med och
bestämma han oxå
så han la in 2 sträckor med
--> full fart !!!

Ja och sen freestyleade han ett antal
luftsprång lite mer impulsivt 😂

"Såg du inte hindret!?
Det var minst 1 meter högt!!
Och jag hoppade!"

Han är underbar.



Uteritt med Robin idag.

Det är alltid ett äventyr att rida honom i skogen.

Han både ser och hör saker som inte finns
hmm
och i skogen finns det ju dessutom
mycket som kan skrämmas oxå.

Stenar, pinnar och träd tex.

Men det gick bra idag!

Härom dagen gick det sämre
när vi var på banan
för Robin var helt övertygad om
att det när som hälst
skulle dyka upp
ett alldeles fruktansvärt farligt monster
på grannens tomt 👻







Glad Påsk!






När allt faller


....... är det tur att jag har min

Ponny




Gonatt

Tidigare inlägg
RSS 2.0