Deppigt värre

Deppigt värre är det.
Varför?
Vet inte.

Efter nattens kemiska sömn och alla hemska mardrömmar är jag heeelt slut när jag vaknar. Och i samma sekund som jag vaknar, innan jag ens hinner öppna ögonen, slår ångesten till med full kraft. Jag får svårt att andas, och paniken är så nära den kan bli.

Mina älskade ponnypojkar håller mig på nåt sätt ändå vid liv.
Och vid behovs medicinerna hjälper till när det behövs.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0