Den tysta mobbningen

I samma stund som jag fick beskedet
slutade folk att prata med mig.
Förutom
"Hej"

Alla utom en.

Den följande artighetsfrasen

"Hur är det med dig?"

Eller

"Allt bra?"

Sades aldrig mer.

Ingen sa något.

Ingen sa något mer, utom "Hej".

Förutom en.

Ingen sa något om
den kommande flytten.

Ingen frågade mig om jag hittat någon ny stallplats.

Ingen sa något.

Ingen sa något mer, än "Hej".

Ingen sa något om att jag skulle vara saknad.
Fast det är klart, det säger man ju inte om man inte menar det. Och tycker man inte det är det klart att man inte ska säga det.

Men jag trodde att dom var mina vänner.
Och en vän saknar man väl?

Men ingen sa något.

Ingen sa något, mer än "Hej".

Ingen mer än en.

Anmärkningsvärt är att dessa människor
har erfarenhet av mobbning i sin närhet.
En annan är ridskolechef på en av länets större klubbar.
Och en av dom är instruktör, och bör  således vara en bra förebild.

Jo visserligen,
dom frågade mig hur min nyopererade häst mådde.

RSS 2.0