ORKAR inte

Ångesten har slagit ut mig totalt.

Jag ligger på kökssoffan och
har så gjort i jag vet inte hur många dagar.

Tårarna slutar aldrig att rinna.


Ångesten på MAX.

Hopplösheten TOTAL.



Benzodimman och hög musik i lurarna får mig att överleva.

"Tyvärr" räddade det mig på rättspsyk oxå
vilket gör att jag får fruktansvärda
flashbacks så fort jag lyssnar på musik
som jag tycker om.

Den läskiga gubben i fotöljen.

Jag hör hans flämtande andetag.

Fast han inte är här.

Men ändå.

Så verkligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0