Utskriven!

Japp!

Domen har kommit och jag är

U.T.S.K.R.I.V.E.N !!!


Känns rätt konstigt faktiskt
efter över 10 år i slutenvården!

Men bra såklart :D


Fast det blir ingen skillnad mot förut
då jag hade långperm.

Jag har fortfarande LPT och en massa
förhållningsregler
och följer jag inte dom så
konverteras jag till
slutenvård igen.

Men ändå.

Jag är öppenvårdspatient!! :D





Gaaaaah

Ångesten skenar iväg.

Jag kan knappt inte focusera på
nånting längre.

Det visar sig även på vikten
så jag har fått sond
igen.




Jag dissosierat lätt
och får verkligen anstränga mig
för att vara kvar i verkligheten.


Jag har allt svårare för att vara
den "stora tjejen".

Jag har svårt att utföra såna saker
som jag brukar kunna.

Den är den lilla tjejen som
tar allt mer plats.

Hennes känslor
och hennes behov.





Jag är van att kunna stänga henne ute
och "spela" stor.

Men det går allt sämre.

Utflykt!

Igår var jag på utflykt och
skattjakt.

Det var jättekul
tills mitt mående förstörde allt :(

Jag dissosierade och hade tydligen
krampat flera gånger.

Och det värsta var att jag kom aldrig
riktigt tillbaka.

Trots att jag fick i mig vb
och min underbara assistent gjorde precis
på rätt sätt för att hjälpa mig.

Jag var nästan tillbaka flera gånger
men sen försvann jag igen.

Skitläskigt :'(








ORKAR inte

Ångesten har slagit ut mig totalt.

Jag ligger på kökssoffan och
har så gjort i jag vet inte hur många dagar.

Tårarna slutar aldrig att rinna.


Ångesten på MAX.

Hopplösheten TOTAL.



Benzodimman och hög musik i lurarna får mig att överleva.

"Tyvärr" räddade det mig på rättspsyk oxå
vilket gör att jag får fruktansvärda
flashbacks så fort jag lyssnar på musik
som jag tycker om.

Den läskiga gubben i fotöljen.

Jag hör hans flämtande andetag.

Fast han inte är här.

Men ändå.

Så verkligt.

The baby is crying

Allt är totalt kaos.

Hur ska jag orka??




The baby is crying

Känslo K.A.O.S

Allt snurrar.

Ångest.

Ledsen,
men kan inte gråta 😪

Panik.

Svårt att andas.

Kan inte sitta stilla.


H.J.Ä.L.P

Jag tappar kontrollen.




Bältad

Usch och fy
vilken mardrömsnatt.

Jobbig kväll igår med mycket ångest.

Det kryper i kroppen,
svårt att andas
och paniken stiger.

Jag ver inte vad jag ska ta mig till.


Jag somnade tillslut.

Vaknade av mardröm mitt i natten.

Så verkligt.

Drömde att jag låg bältad.

Panik!

När jag vaknade känndes det precis
som att jag legat 5-punktsbältad
med armarna uppåt i 8 timmar.

Så sjukt ont i kroppen.

Hur kan det bli så?!







Ett historiskt moment, ja

Det var på flera sätt
ett historiskt moment i rätten
i torsdags.

För det första att det ansöktes om
övergång från
sluten psykiatrisk tvångsvård
till
öppen psykiatrisk tvångsvård.

Det är stort.


Men även att jag för första gången
under alla dessa år
yttrade mig.

Jag har inte sagt ett enda ord 
någon förhandling tidigare.

Och hur många kan det vara?

Ingen aning.

Många...


Och så plötsligt
drog jag "Teleborians" replik.

Det var inte alls planerat.

Det bara blev så.

Som med så mycket annat ^.^


Att min kontaktperson
hade svårt att hålla sig för skratt
visste jag,
men att även surpuppan till domare
inte heller kunde hålla sig
för skratt har jag fått veta efteråt.




Jag har börjat jogga ponnypojkarna.

Och det går faktiskt bra!

Det är inte helt smärtfritt direkt,
men inte så jag avlider heller.

Det är så himla kul
att vara tillbaka i sadeln igen !!!


Annars kämpar jag på.

Ångest.

Kaos.

Panik.

Ångest.

Kaos.

Panik.

Allt snurrar.







Ett historiskt moment

LPT förhandling idag.

Ett historiskt moment ägde rum
i rättssalen.


Chefsöverläkaren ansökte om
övergång från
sluten psykiatrisk tvångsvård
till
öppen psykiatrisk tvångsvård !!!??

Tjeeeses.
Det var verkligen ett
historiskt monen!!

Det mest hopplösa av dom hopplösaste
fall som kliniken någonsin har haft,
alltså jag,
som skulle tillbringa resten av mitt liv
på rättspsyk!

Och nu är det ansökt om övergång
till öppenvården!?


Det kommer i och för sig
inte att bli någon skillnad för mig
eftersom jag har en lång rad
med förhållningsorder
så dom plockar in mig lika lätt som nu.

Men ändå ^.^


När ordet gick till den sakkunnige
förväntade jag mig att han skulle säga
exakt samma sak som han alltid säger.

Men det gjorde han inte!?

Han var ytterst tveksam till övergången
till öppen psykiatrisk tvångsvård
och underströk verkligen hur viktiga
alla förhållningsorder är osv.

Men då var jag tvungen att tala om
för honom
att jag kan hans replik utantill
och så rabblade jag den

"Att Ellen Hammarström lider av en
mycket allvarlig psykisk störning,
vilket är klarlagt seda lång lång
tid tillbaka
och det kommer sådant oxå att förbli.
Därför är den psykiatriska tvångsvården
absolut livsnödvändig."

Och talade om för honom att han
faktiskt får tänka på att jag har
Aspergers syndrom
så han kan ju inte helt plötsligt
efter alla år
komma och uttrycka sig på
något annat sätt.

Nej nej
har man Asperger så har man.

Det borde doktorn tänka på!


För övrigt är han så grymt läskigt lik
Peter Teleborian i Milleniumtrilogin.

Huuuga.


Efter mitt yttrande blev det en smula
tyst i rättssalen,
förutom min kontaktpersons
kvävda skratt...

Jaja, what ever.

Domen kommer om senast
4 veckor.








Life is complicated

Det hände igen!

Det som jag aldrig mer trodde skulle hända.

En UNDERBAR  person har
kommit in i mitt liv!

Min lycka går inte att beskriva i ord.

Jag saknar henne så att hjärtat blöder
varje sekund som hon inte är
vid min sida.

Men samtidigt är jag så rädd.

Jättejättejätterädd 😰

Trots allt
så är jag ju bara hennes jobb.

Hon har sitt liv, sin familj och hon går
till ett jobb
som alla andra.


Här sitter jag och längtar efter henne.

Jag vet att det enligt vissa
inte är bra
att jag fäster mig så mycket vid någon.

Andra tycker att det är bra.
Att jag hittar såna.

Det får mig att överleva
en stund till.

Och kanske till och med få vara
lite glad 😊

 Men det gör så outhärdligt ont
när dom försvinner 😪


Men vad ska jag göra nu då?


Leva i nuet och känna hopp
och många andra bra känslor som
jag känner?

Ja, det tar ju inte bort det jobbiga
men jag får bra hjälp med det.

Eller ska jag gå runt som en zombie,
inte släppa någon in på livet
och leva så resten av mitt liv?


Life is complicated 😥






Att våga tro, eller inte

Det har börjat en ny assistent
som det verkligen känns superbra med.

Jag tycker så himla mycket om henne.

Hon är precis vad jag behöver.

(Med allt vad det innebär).

Hjälp!

Såna personer har jag stött på
vid ett antal tillfällen.

Men dom har försvunnit.

Inte orkat med mig.

Dom har försvunnit utan att tala om det.

Utan att förklara varför.

Utan att säga hejdå.

Bara försvunnit.


Jag är så himla livrädd att det ska hända igen!!!

Jag är så rädd att jag knappt vågar
tro och hoppas på att det här ska fungera.

Varje gång hon går

är jag LIVRÄDD att hon aldrig mer
ska komma tillbaka!



Härom kvällen hade jag en rejäl
ångestattack.

När jag "vaknade upp"
strök hon mig över kinden,
tittade mig rakt i ögonen
och sa ömt
"Min fina lilla flicka".

Det är bara ni,
ni som är som jag
som förstår hur värdefullt något sådant är 💖





Snälla, lämna mig aldrig 💖

Stort larm

Inte konstigt att det går
stort larm hos polisen
när den här galna
gangsterungen är på rymmen!?




Alla enheter

Hundpatrull

Polishelikopter


^.^

RSS 2.0