Fluffis frisk!

Ja nu är hon frisk
min älskade lilla prinsessa! <3










Happy Halloween!





Tussig fluff

Sedan igår har Cindy
varit lite tussig.

Hon är inte jättesjuk
så jag behandlar henne själv hemma
tills vidare.

Hon är idag piggare och har börjat att
äta själv så smått.

Om hon inte hade blivit bättre
så hade jag självklart inte tvekat att
åka med henne till djursjukhuset.

Men då det är en stor stress och
påfrestning för dom små
så gör jag så mycket jag kan själv.

Det innebär dock att jag på natten
måste titta till henne och
"tvångsmata"
henne var fjärde timme.

Men det är inga problem.

Jag gör vad som helst för mina
älsklingar.

Som sagt
hon är på bättringsvägen
så håll tummarna snälla att hon
blir helt bra fort!






"Ellen has been here...

.....alldeles för länge".

Skrev jag på tavlan på avdelningen
som man skrev på när man
gick ut och när man kom tillbaka,
datum och klockslag,

när jag lämnade avdelningen för gott
för exakt 5 månader sen.

5 månader utanför dom låsta dörrarna,

tjohooo !!!






Däckad

Jag ligger fortfarande däckad
i influensa.

Sååå tråååkigt :(

Orkar vara uppe kortare stunder
och då har vi halloweenpysslat och
pyntat lite.





Influensa

7:e dagen med influensa

och jag blir bara sämre och sämre

för varje dag.





Flygplansgrej

Jag är tydligen nån slags
flygplansgrej.

"Pilotprojekt"

heter det visst.


Jag är den enda i Sverige med min
problematik som har personlig
assistans.

Jag är glad att jag slipper sitta på
rättspsyk hela livet.

Jag är glad att dom har hittat en annan
lösning.

Men det smärtar i mitt hjärta
att veta att jag är ett för besvärligt barn
för att få växa upp i en familj.

Det gör ont varje dag, varje minut saknar
jag en mamma och ett familjeliv.


Dom säger att det inte är så.

Att jag inte är för besvärlig alltså.

Men jag vet att det är så.

Soc har sagt det rakt ut till mig.


Det gör ont.

Det gör ont att sakna en mamma.

* snyft *






Tussig tjej

Trots att jag vilade och tog det lugnt
i helgen
så har jag legat sackad med feber
på skökasofan i föra dagar.

Helt matt och utslagen




Var iallafall en sväng till stallet igår
på vingliga ben.

När jag kom ut till hagen blev jag
överöst av ponnypussar av
mina älskade prinsar.

Dom är för söta.


Idag kände jag mig lite piggare på
förmiddagen
och planerade att åka in till stan och
uträtta några ärenden.

Men jag deckade helt efter lunch :(

Så det blev alvedon, Ipren, vb
och kökssoffan.





Myshelg

Jag har haft en lugn helg

(!!!!!!!)

Det är dax att sluta springa ifrån mig själv.

Dessutom är jag förkyld
så det passade bra med en lugn helg.

Det har stundtals varit väldigt mysigt
och stundtals väldigt jobbigt
då minnen och allt kommer ikapp
när jag inte springer ifrån det.

Nödvändigt för att bearbeta
men usch så jobbigt :'(






Mot livet!

Igår lämnade jag ifrån mig
ALLA mina sparade mediciner.

Det var endel...

Jag vill inte att Ellen ska dö.

Jag vill inte göra illa Ellen nåt mera.

Man får inte vara dum med barn.

Det är alldeles för många
som har varit dum med henne.

Jag vill att Elken ska leva.

Hon behöver extremt mycket stöd.

Men jag hoppas att dom personer
som hon har runt sig nu
kan ge henne det.





När man inte orkar mer. Men ändå måste

Jag är helt slut.

Och då menar jag helt helt slut

både psykiskt och fysiskt.


Allt var redan K A O S

och mina krafter var slut för länge sen.


Jag hade fullt upp med att

andas, äta och sova.


Att jag skulle orka något mer 

var helt uteslutet.


Men

sjuk häst.

Måste tas om hand, såklart.


Dom andra hästarna

måste tas omhand, såklart.


Igårkväll var jag totalt kraschad.

Jag önskade att jag inte skulle vakna

mer när jag gick och la mig.


JAG ORKAR INTE MER






Tillbaka på ruta 1

Den där lilla tjejen.

Hon som är jag.

Hade för några år sedan några trygga
personer runt sig.

Hon fick leva.

Hon fick finnas!

Det gjorde att hon oxå växte.

Från att vara ett litet spädbarn
blev hon hela 2 år!



Sen försvann tryggheten
och ett rent helvete bröt lös.

Men ändå.

Ändå lyckades jag klamra mig fast
för att inte bli mindre igen!



Nu.

Nyss tändes hoppet igen.

Om att få finnas.

Om att få leva!


Först och främst att få finnas
och få leva.

Men sen oxå att kunna fortsätta
att utvecklas och växa.


Jag var livrädd.

Jag var livrädd för att lita på någon igen.

Livrädd för att bli sviken.


Men jag bestämde mig ändå för att
våga!!


Men sen hände det som jag var så rädd för.

Tryggheten
och allt det som fick mig att
börja leva igen.
Så smått, men ändå.

Rycktes hastigt bort.

Där stog jag igen.

Ledsen och övergiven.



Imorse när jag vaknade var hon inte där.

Hon som är jag.

Hon som var två år.


Jag är tillbaka på spädbarnsdtadiet igen.



Jag som hade kommit så långt.

Och jag hade lyckats hålla mig kvar
trots allt kaos.


Nu måste jag börja om från början igen.

Kaos.

Kaos.


Jag orkar inte 😪

Varje andetag skär som knivar i mitt hjärta






RSS 2.0