Luftslottet som sprängdes





Precis så känns det.

Luftslottet som sprängdes.

Nu finns inte
avdelning 3A längre.


Plötsligt känns dom 5.5 åren
så overkliga.

Som en läskig film man sett.

Eller som en mardröm.


Dom både psykiska och fysiska men
som jag fick under denna tid
gör att jag ständigt
dag som natt
påminns om att det inte var någon mardröm
och inte heller någon film.

Tyvärr.

Mycket obehagliga flashbacks,
fysisk och psykisk smärta
kommer jag ständigt att bära med mig
ifrån denna tid.

Det psykiskt dåliga måendet
som jag bär med mig ifrån denna tid
plågas jag av både dag och natt.

Och så även det fysiska.

Jag har så fruktansvärt ont i min kropp.

Sviterna av personalens misshandel.

Att jag i dagsläget inte kan göra
något annat än vila.


Jag är fri nu.

Jag skulle kunna träna och tävla
med mina hästar.
Jag skulle kunna fixa iordning här hemma
och hitta på massa roliga saker.

Men det går inte.


Senorna i mina axlar är så inflammerade
att jag knappast kan röra mina armar.

Jag måste spara den lilla kraft jag har
till sådana saker som att
äta,
borsta tänderna
och klä på mig.

Något annat är det inte tal om.


Fattar ni vad ni har gjort !!??

Sista natten !!!

Sista natten på avdelningen.

Ensam patient med 5 personal.

Först in sist ut, typ -_-

Känns helt overkligt.

SISTA NATTEN !!! :D




Tävlingssugen

I helgen var det tävlingar på Tanne.
Min hemmaklubb.

Jag hade som mål att göra come back
med Robin då.

Men min trasiga kropp satte stopp för det.

Fan fan fan
ska jag inte ens kunna träna
och tävla mina hästar
pga dessa idioter som misshandlat mig?!

Så jävla arg !!!!!


Fortsatt behandling hos sjukgymnast
och kiropraktor
så kommer jag förhoppningsvis
att vara på banan vid ett senare tillfälle.

Men som sagt
så jävla arg på dom jävla svinen
som gjorde det !!!!!





Fick axlarna tejpade idag
för att avlasta dom inflammerade senorna.

Fortsatt ridförbud :( :( :(

Om 1 vecka

Om 1 vecka ligger avdelning 3A öde.
Tömd på både personal och patienter.

Självmorden i länet
(och hela Sverige för den delen)
ökar drastiskt.

Den psykiatriska kliniken i länet
svarar med att stänga avdelning efter avdelning.

Fast det är kanske lika bra
med tanke på den "vård" som bedrivs.

Jag har vårdats där i 10 år
och psykiatrin har gjort mig sjukare
mycket mycket sjuk
istället för frisk.

Självmord har skett framför mina ögon
på flera olika avdelningar
under åren som gått.

Ännu en avdelning ska stå tom
medan dom andra är överbelagda.

Och vem ska plocka jordgubbarna som växer i rabatten på rastgården?

Vad ska dom andra patienterna roa sig med
istället för att studera oss
på den inhägnade rastgården?

Kommer jag aldrig mer
att bli nerbrottad på golvet
och höra någon ropa
"Öppna 12:an!"
(Bältesrummet)
Bli ditburen och fastspänd?!








Hej,

det är jag som är Ellen!
Jag är en liten tjej på 2-5 år.

Att jag är född ett visst årtal
och att jag har levt i x antal år
har inte med saken att göra.

Min kropp har växt ifrån mig
vilket verkar förvirra många.

Jag har lärt mig att härma ett vuxet beteende
och kan utföra vissa saker på ett vuxet sätt.
Det verkar oxå förvirra många.

Jag kan verka vuxen
men jag är faktiskt bara ett litet barn.


Det värsta och mest kränkande
någon kan göra mot mig
är att se mig som vuxen
eller att kalla mig för något vuxet.

Det är lika med att säga
att jag inte finns!

Det värmer otroligt mycket
i mitt trasiga hjärta
när någon ordagrant påtalar min existens
genom att tex säga
"lilla barn"
etc
och ja
det värmer även i mitt trasiga hjärta
om någon kallar mig för
"dumma unge!".






Lappad och lagad

Tyvärr har jag fått ett bakslag i
mitt självskadebeteende.

Det var länge sedan jag skadade mig själv.

Men för några dagar sen hände det igen.


Under den långa perioden då jag
inte skadat mig
har jag heller inte haft något "sug"
efter det
och den elaka rösten
har inte heller tjatat på mig om det.
 
Men som sagt
för några dagar sen hände det igen.

Ett mycket starkt sug
och den elaka rösten var omöjlig
att stå emot.

Tyvärr så blir det inte ytliga rispor
utan ordentligt djupa sår :(

Suget efter att se och känna
massa blod som rinner
och den elaka rösten som bara säger
"Djupare! Djupare!! Djupare!!!"


Personalen la märke till att jag även i mitt
självskadebeteende
är symetrisk.

Jag har exakt likadana ärr
på exakt samma ställen
på båda sidor av kroppen.

Snacka om sjukdomsbild -_-


Jag är trots allt glad så lände
den elaka rösten
inte tvingar mig till att göra något
ännumer allvarligt.
Hängning.
Strypning.
Kvävning.
Tappning på blod.
Mm.





OBS! Gammal bild.

This fucking crazy world, alltså

I gårdagens lokaltidning
hoppade personal på avdelningen
på sin ledning i en insändare.

Det var en det ena
en det andra
och lite till.

Men "kära" (not) ni.
Jag skriver "ni" för jag vet att
ni läser min blogg.
Det är ju ledningen som försvarar er
och står bakom er rygg
när ni misshandlar era patienter.

Ni beter er hur illa som helst
och dom försvarar er i alla lägen
istället för att ge er en jävla
spark i aslet ut från bygget!

Om det är nån som borde vara tacksam
för den korkade ledningen
så är det ju ni!

Annars skulle ni inte ha något jobb kvar.
Ni skulle sitta bakom lås och bom!

Tänk på det!!


En sak som hände förra sommaren
kan jag fortfarande inte sluta att skratta åt.

Det är tragiskt.
Men mitt liv består av så mycket tragedi
att detta blev skrattretande istället.

Jag hade här på min blogg skrivit
vad jag skulle vilja göra
med dom som misshandlat mig.

Och blev dagen efter kallad till
samtal med överläkaren.

Han sa att jag inte borde skriva
så i min blogg.

Jag kan bli dömd för olaga hot
och få ett LRV på mig.

Det första som slog mig då
var att dom då egentligen
erkänner misshandeln!

Intressant!!!


Jag skrev vad jag skulle vilja göra med dom
men skulle aldrig göra det.

Och då lider jag trots allt av
en allvarlig psykisk störning
och är dömd till sluten psykiatrisk
tvångsvård!

Men som sagt
jag skulle aldrig göra det!

Till skillnad från "vårdarna"
som misshandlat och beter sig.

Vad lider dom av då?
Som lixom inte har några spärrar
på vad man får göra mot andra människor
och inte.

Bara en fundering ^.^


Jag har givetvis polisanmält detta.
Den grövsta misshandeln alltså.

När jag berättade för poliskonstapeln
vad som hänt
blev han röd i ansiktet av ilska
och skakade av vrede.

"Men va fan!!
Det är ju ledningen som ska komma hit
och anmäla sig själva!
Du som offer ska skyddas!!!"

Jag berättade lite mer om situationen
och herr poliskonstapel
höll på att spricka av ilska.

"Det värsta är
att det är så svårt att komma åt
personalen på psyk.
Dom är flera gärningsmän som pratar ihop sig
och du är ensam som offer.
Då väger tyvärr deras lögner tyngre
eftersom dom är fler."

Det är tydligen inte första gången
som dom har att göra med
personalen på psyk.


Väntar med spänning in morgondagen.

Jag har ju många smeknamn
och nu är det "rebEllen"
som har varit i farten igen!

Det brukar få fart på folk ;-)


Moahahaaa!!!








Tufft

Även denna dag började jag på bästa sätt



Men nu mår jag förjävligt :(

Vet inte varför.

Jag kom hem tidigt från stallet.

Ätit middag, duschad och klar tidigt
så ingen stress till avd.


Gråten sitter i halsen.
Ångesten som en stor klump i bröstet.
Livsgnistan är borta.
Jag är bara trött.

Stalldag

Idag började jag dagen på bästa sätt.
Dvs i stallet :)

Det är så mysigt att åka till stallet
på morgonen
och släppa ut hästarna,
sopa, fixa & dona.

Ja, jag har städmani ;)


Sen åkte vi hem och städade
så nu är det även fint hemma :)

Eller nja.
Det är inte direkt ordning och reda
här hemma
eftersom jag knappt är här :(

I helgen sover jag hemma
men annars hämtas jag kl 10
men det kan ta ett tag
innan jag äntligen får gå ut genom
dom låsta dörrarna.

Nåt ärende
(Eller flera)
som ska uträttas
och sen hem.

Äta lunch och åka till stallet.

Kommer hem från stallet
lagom till en försenad middag.

Duscha,
städa till Milton
och stressa in på avdelningen igen.

Puh!


Idag efter lunch åkte vi till stllet igen
och jag tränade ponnysarna.

Vi kom hem sent.
Vet inte var tiden tog vägen??
Men idag behöver jag iaf
inte stressa till avd.

Duschat och sitter nu i soffan och slappar :)





Lördagkväll

Härlig skrittur i skogen med
ponnysarna idag.

Dom är verkligen mina lyckopiller!


Nu sitter jag och slappar i soffan.
Ganska besviken.

Jag skulle kolla på Gladiatorerna
men det är hockey :( :( :(






Hemmahelg

I helgen ska jag äntligen sova
hemma igen.

Så skönt!

Nästan en månad sen sist.


Mitt mående har fortsatt att vara
lite bättre
och det är oxå jätteskönt.





Bergochdalbana

Jag hade flera dagar som känndes bättre.

Inte överlycklig direkt
men jag måndde mycket bättre än jag gjort
på mycket mycket länge.

Hoppet tändes äntligen igen!


Idag är en sämre dag.

Ångesten är kvävande
och paniken ligger och lurar.

Redan vid lunch famlade jag
med skakiga händer efter
vidbehovsmedicinen.

Jag har inte behövt ta den på
över en vecka tror jag.


Så nu
den vanliga ångesten
plus
vad kommer hända framöver?


Hur ska dom få till en fungerande
assistentgrupp
på så här koner tid?!

Byta avdelning
=
förändring
=
Neeej :(


Ovisshet är bland det värsta jag vet.

Jag vill att allt ska vara planerat i god tid.


Gaaah!






RSS 2.0