Bloggen, ja

Mår inte så bra.

Allt snurrar.

Svårt att focusera och blogga.

Därav mer sällan som jag bloggar.

Hoppas ni har överseende.

Bra stunder i stallet

ibland.





Mer eller mindre kaos och panik
däremellan.





Back in business!?

Det känns kanske som att jag möjligtvis
har tagit mig genom den katastrofala
svacka som jag nyligen befann mig i.

Kanske.

Hoppas hoppas hoppas!!

Jag har inte haft nån kraftig
"attack"
dom senaste dagarna
men den mer eller mindre outhärdliga
ångesten och paniken som
kryper i kroppen gör att jag aldrig
kan känna mig lugn.

Att det inte ska eskalera
och leda till något fruktansvärt.


Idag har jag klippt Robin.

Imorgon planerar jag att rida honom
och köra Triggis.

Jag är så sjukt taggad
på att komma igång med träningen!!

Hoppas bara att min kropp pallar... 😔






Vila

Jag är fortfarande
trött, matt, orkeslös och svimfärdig.

Det blir sakta sakta lite bättre
för varje dag.

Ångesten ligger och lurar hela tiden
och jag är livrädd för att
tappa kontrollen.


Igår kväll gick det ok.

Ingen panik.

Skönt.


Kvällen innan däremot bröt kaoset ut
igen.

Jag kommer inte ihåg vad som hände
men jag var kvar hemma
så inget livshotande då antar jag.






Repris...

Nyss hemkommen från hjärtintensiven
igen tyvärr...


Igår när jag kom hem mådde jag hyfsat ok.
Trött, yr, matt, orkeslös och svimfärdig
såklart.
Men annars rätt så ok.

Tog det lugnt.

Tog mina vb mediciner.

Men på kvällen blev det mycket sämre.
Allt kändes så outhärdligt hopplöst.
Jag var så ledsen.

Trots förstärkning av personalen
så "lyckades" jag ta en överdos, igen.


Jag hade verkligen bestämt mig
att jag nu skulle vara "stark"
och inte fega ur och berätta vad jag hade gjort.

Men.

Hon som jobbade misstänkte det
efter ett tag.

Och ja.

Ambulans in igen.

Jag hade tydligen försökt att
rymma från ambulansen.

Det är inget jag kommer ihåg.

Men jag hade visst gjort en rejäl vurpa.

Hmmm

Inte så stadig på benen kanske 😏


Nu sitter jag här hemma igen.

Tack och lov inte på psyket!

Trött, yr, matt och orkeslös
såklart.

Tagit vb.

Men är livrädd för kvällen.

Tänk om jag kommer att må lika dåligt
ikväll igen!

Vad händer då???


Jag är verkligen rädd för mig själv 😰






HIA

Jag har tillbringat kvällen, natten
och förmiddagen
på hjärtintensiven.

Jag tog en överdos igår.

Suicid.


Allt är bara för mycket nu
och igår fick jag nog
och orkade inte kämpa mer.


Jag gjorde iordning härhemma.

Mattade kaninerna osv.

Sen tog jag tabletterna och
bäddade ner mig i soffan med
mysfilt och gosedjur,
och väntade på att få somna in.


Mesans jag låg där började tankarna
att snurra.

Mina älskade kaniner och
ponnyprinsarna.

Ska jag överge dom?


Och alla som bryr sig.


Tårarna började att rinna.


Jag insåg att om jag inte gör något NU
så är jag snart borta.
För alltid.

Jag tvekade.
Men sen sa jag till hon som jobbade
vad jag hade gjort.


Det blev såklart fullt pådrag.

Ambulans till akuten där
dom fick i mig kol.

Vilket förmodligen räddade mitt liv.

Inget hjärtstopp.

Inget andningsstop.


Jag kopplades upp på övervakning
och dom jobbade med mitt
låga blodtryck
och mitt låga blodsocker under natten.

Inga andra komplikationer inträffade.


Nu är jag hemma.




En trött tjej imorse.




Fick den här söta kaninen av
ambulanspersonalen.


Var rädda om er!

VARFÖR ???

Jag är väl medveten om att jag är
ett barn med särskilda behov.




Ändå säger människor till mig
att jag är
fin, söt, rar, omtänksam
och till och med underbar !!!

Men ändå sitter jag här ensam i en lägenhet
med personal som övervakar mig
dygnet runt.

Det är inte det ett barn behöver.

Det är inte det jag behöver!

Jag, som alla andra barn,
behöver en familj!

En mamma!!


Jag har en biologisk mamma
men våran relation är mycket komplicerad
av olika anledningar.

Det kommer att ta mycket lång tid
innan vi får en fungerande relation.


Men jag behöver en mamma NU !!!


Jag har bott på familjehem.
Det kunde ha blivit jättebra!

Men tyvärr så misshandlades jag
både fysisk och psykisk
av mamman.

Det blev "trubbel".

Och soc skyller allt på mig.

Det är mitt fel att jag blev slagen 
när jag var ledsen
enligt dom.


Sedan dess dissar soc mig helt.

Dom vill inte utsätta en familj
att ha mig
"monstret"
hos sig.


Jag hamnade på psyket igen.

"Du är det hopplösaste av dom mest
hopplösa fall
som kliniken någonsin har haft".

Var läkarnas ord.

"Vi vet inte vad vi ska göra med dig".


Jag blev flyttad till rättspsyk.

Och där skulle jag tillbringa resten
av mitt liv, sa dom.

I 5 1/2 år blev jag ännumer traumatiserad.

Fysisk och psykiskt misshandlad.


För nåt åt sen blev jag beviljad
personlig assistans
dygnet runt
med övervakande karaktär.

Min läkare var då villig att ge mig
permission
för att se om jag klarar livet på utsidan
under dom förutsättningarna.

Jag har fortfarande ett LPT på mig.

Nu sitter jag här i min lägenhet
och övervakas.

Klart mycket bättre än psyk.


Men jag behöver ju en familj!

En mamma !!! 💔






Allt snurrar

På grund av allt kaos
som leder till mitt katastrofalt dåliga
mående
är jag nu ordinerad maxdos vb
fm + em.

Som en zombie.

Allt snurrar.


Dom hade möte imorse
och jag kommer få veta vad som sas
ikväll.

Nervös?

JA


Kommer det att bli ännu mera kaos?

Kan det bli det?





Naglarna är i alla fall fina 😏

Hopplös(t)

Allting känns helt hopplöst.

Va på utställning med Trigger i helgen.

Han var sååå duktig
och det var så himla kul.

Jag kunde pausa kaoset för en stund
och njöt varenda minut.

Fast nja iofs
boendet väckte massa gamla minnen...

Det så ut som på psyk typ.

Jag fick hjärtklappning och svårt att andas
så fort vi klev in där.

Jag hade jättesvårt att somna.

Hörde i mitt huvud överfallslarmet,
dörrar som slog,
skrik,
dom tunga andetagen från den läskiga
gubben i fåtöljen
och skäggiga damens eviga tjat
om cigaretter.

Jag somnade tillslut.

Och drömde mardrömmar.

Jag var helt förstörd när jag vaknade.

Men ändå.

En underbar helg.

Massa fina ponnysar.

Underbara trevliga människor
och en fantastiskt bra arrangerad utställning
på alla sätt och vis.

Och Triggis är underbar.


Väl hemma igen kom allt över mig
som en käftsmäll. 

Jag vet faktiskt inte hur det här ska gå.

Jag orkar inte.

Jag är hopplös.

Dom hade rätt.

"Du är det mest hopplösa av dom hopplösaste fall
som kliniken någonsin har haft".

Ja, jag instämmer.








K A O S L I V

Shit vilket kaosliv jag lever.

På klipporna vid havet
kan jag förutom mina "hjärnspöken"
fly från verkligheten.

Trots att jag mentalt
hade förberett mig på att det skulle bli
extremt tufft när jag kom hem
så blev det som en rejäl
käftsmäll !!!

Kaos.

Panik.

Tårar.

Blod.

Osv.


Trots allt
tog jag mig iväg med Trigger på
utställning i helgen.

Kunde pausa verkligheten lite iaf.


Det är tur att jag har mina ponnyprinsar.

Annars vet jag inte vad som hänt.


Jag kan inte förstå hur allt händer?

Från panik, blod och tårar
till att visa min älskade prins
på utställning
och sen tillbaka igen.

Mitt livs bergochdalbana.

Suck.


En dag hittade personalen
en av mina käraste ägodelar.

Min skalpell.

Dom tog den såklart.

Fan!

Är man perfektionist så är man.

När jag skär ska det vara snyggt
och exakt så djupt som jag vill ha det!

Med den kunde jag även lätt lägga
ett snitt i en artär
när jag ville tappa mig på blod.


Sjukt va?

Alltihop.


Det är mitt liv.

Sjukt.






RSS 2.0