Leva livet!

Jag har kommit på mig själv flera gånger
att jag har känt lycka!

Ren lycka och en stark vilja att leva mitt liv!
Jag kan vissa stunder känna att jag älskar mitt liv!!?

Det är en konstig känsla
för jag har aldrig känt den förut.

Jag har hört andra säga det många gånger
men aldrig trott att jag skulle få uppleva det skälv!

Det är stort!

Dessa stunder är
såklart
tillsammans med mina älskade ponnyprinsar.


Jag har fortfarande väldigt väldigt långt kvar
till att älska mig själv.
Men det går åt rätt håll!
Jag kan känna
att jag hatar mig själv lite mindre.

Det är oxå stort!


Jag har aldrig tidigare kämpat för livet
på det sätt som jag gör nu.
Det känns som att det inte finns något som kan stoppa mig nu.

Jag är värd att leva ett bra liv !!!

Och jag kämpar som tusan för det!


Mina självskador har minskat betydligt.
Dom existerar knappt längre!

Det går förstås i perioder.
Men OM det händer
så är det inte alls något allvarligt.

OCH
Jag har inte gjort ett suicidförsök på
över ett år !!!!!

Det är helt otroligt !!!

Jag är faktiskt stolt över mig själv!






The never ending story

Ett steg fram och två tillbaka.
På ruta ett!

Lika bra att dom målar mitt rum här på avdelningen rosa
och inreder det i Ellenstyle
för det verkar som att jag blir kvar här
för alltid.

Det var sååå nära att jag skulle få börja sova hemma.
Inte alla nätter i veckan
men några iaf.

MEN
en av mina assistenter har sagt upp sig
och då rasar allt.


Det känns ganska hopplöst just nu.
Det pratas om att blivande assistenter ska gå en kurs
innan dom ens får träffa mig.

Och att dom ska granskas ännu nogare
så att dom inte kraschar efter ett tag.


Min kp sa just till mig

"Jag vet att det kommer att lösa sig nu.
Eller jag menar inte NU !!!
Men............................. eh snart!"


Hmmm
jo så har dom sagt länge.



Jag har i alla fall haft en underbar dag i stallet
med mina prinsar 

❤❤❤





Inte i form

Nej jag är verkligen inte i form nu.
Ångestnivån ligger ständigt på max.
Jag sover oroligt.
Redan när jag vaknar på morgonen har jag
en sprängande huvudvärk,
mår illa
och är så spänd i kroppen att jag skakar
trots att jag står på en megados av muskelavslappnande medicin.

Nu åker alla
typ
till Friends
och
Sweden International Horseshow.

Jag kan inte åka
i år heller.


Idag ska jag få hjälp med att sätta upp hyllor mm.
Ska bli skönt att få ordning här hemma
så kanske det känns lite bättre iaf.

Och så är det dax att julpynta!

Det ser jag fram emot!






"Du måste hålla ihop dig!"

Jag har alltid haft svårt för att uttrycka mina känslor.
Det har att göra med min autismspektrumstörning.

Eller egentligen inte att visa mina känslor
utan att sätta ord på dom.

Eftersom jag har svårt att prata
kommer känslorna ut på andra sätt.

Fast det är väl rätt normalt!?
Att man gråter när man är ledsen.
Att man blir arg när man är arg.
Att man blir frustrerad när man är frustrerad.
Att man blir rädd när man är rädd.
Och så vidare.

Att hålla alla känslor inom sig är aldrig bra.


När jag för 5 1/2 år sen kom till den här avdelningen
blev jag bestraffad när jag visade mina känslor.

Jag grät när jag var ledsen.
Jag blev arg när jag var arg.
Jag blev frustrerad när jag var frustrerad,
Och så vidare.


Jag blev bestraffad med bältning.
Trots att man enligt lagen bara får bälta om det är
fara för ens eget eller annans liv eller att någon ska komma till skada.

Något av detta var det aldrig frågan om.
Utan jag bältades som ren bestraffning.
När jag visade mina känslor.

"Om du inte kan hålla ihop dig så måste vi ju göra såhär."
Sas det när dom spänt fast mig i bältessängen.

Där blev jag liggandes i många många timmar.
Varje gång.
Dagligen.

Trots att en läkare ska göra en bedömning var 4:e timme
såg jag sällan till någon.

Trots att jag sov
måste tjänstgörande sjuksköterska ha rapporterat att jag inte var lugn
och läkaren ordinerat ytterligare 4 timmar.

Ibland kunde dom släppa upp mig mitt i natten
och säga
"Om du rör dig spänner vi fast dig igen!!"


Jag bestraffades oxå med att mina utevistelser och permissioner
drogs in.

För flera veckor framåt.

"Om vi inte vet att du kan hålla ihop dig
(det vill säga inte visa några känslor)
är det ingen som vill gå ut med dig. Det måste du ju förstå."

Jag fick heller inte gå ut på rastgården
eller använda min dator.


Det var som en gammaldags uppfostringsanstalt.


Jag kunde sitta på golvet på mitt rum och gråta hejdlöst av förtvivlan.
Och bli bemött på ett mycket spydigt och nedvärderande sätt.
Ja rent utsagt elakt.
Vilket såklart gjorde saken ännu värre.

Om jag talade om hur jag kände sa hon
"Så kan man inte känna."
Och idiotförklarade mig.

Allt detta pågick under en längre period.

Bestraffningar.
Psykisk misshandel.
mm mm

Jag insåg tillslut att ända sättet att slippa alla dessa bestraffningar, spydiga kommentarer
och få en chans till någon utevistelse
var att
sluta känna.
Att bära allt inom mig.


Det fungerade ett tag
sen var jag till höjden och brädden fylld av ångest.
Eftersom ångest är undanryckta känslor.





Nu vill dom som jobbar med mig
inget hellre än att jag ska visa mina känslor!
Det är nya vettiga personer som jobbar med mig nu
som ni säkert förstår.

Dom vill att jag ska gråta när jag är ledsen!
Dom vill att jag ska vara arg när jag är arg!

Dom vill att mina känslor ska komma ut!
Att jag inte ska trycka undan dom och bita ihop.

Ordagrant vill dom att jag ska "freaka ur" !!!

Men det är svårt.
Efter alla år av bestraffningar, psykisk misshandel och så vidare
har det blivit som en överlevnadsinstinkt att bita ihop
och trycka undan känslorna.

Jag vet att jag är i trygga händer nu
men ändå är det så svårt att få tillgång till känslorna.
Att känna!

Det klingar fortfarande i mitt huvud

"Du måste hålla ihop dig !!"






Omvårdnadsplan

Idag var jag för första gången med och gjorde min
omvårdnadsplan.
Det är anmärkningsvärt.

En omvårdnadsplan ska alltid göras i samråd med patienten.

Det här var som sagt första gången som jag var med
och jag har "vårdats" på kliniken i 10 år !!!

Som sagt
anmärkningsvärt!


Det var ju bra att det blev gjort nu i alla fall
och kontaktpersonen som jag har på avdelningen
är jättebra tycker jag.

Vi uppdaterade dokumentet med mina färgkoder
+ allt annat och vi fick med viktiga saker på ett bra sätt tycker jag.
Allt ifrån bemötande av ny personal till
rutiner angående sondmatning och mycket mer.

Nu kör vi en testperiod på det och utvärderar sen.

Tummen upp för dagens jobb
och tummen ner för dom gångna 10 åren med bristande samarbete.






Fika på stan!

Åkte in på stan och fikade med en kompis idag.
Det händer inte så ofta direkt att jag bryter
mina dagliga rutiner och gör något sånt.
Men det var väldigt trevlig!

Men oj vad trött jag blev.
Mycket intryck!

Nu är jag heeelt slut
och det blir att slappa i soffan framför tv:n tills jag ska tillbaka till avd.



Bild från idag!


Min assistent hjälpte mig att fixa naglarna 👌

Jag tycker det är kul att sminka mig och fixa naglarna och så
men det blir inte av så ofta eftersom
jag är ju mest hemma, i stallet och på avd.

Trött

En liten trött tjej var jag redan innan.
Nu måste jag leka vuxen
och delta i diverse möten och föra min talan på ett korrekt sett.

Det tar på krafterna.

Men
lika mycket stryk som jag fick den där kvällen/natten i Februari
lika mycket jävlaranamma och kämparanda fylldes jag av.
Och det var inte lite det.

JAG HAR FÅTT NOG !!!!!

Jag har fått nog av den fysiska och psykiska misshandel
som jag under en längre tid har fått utstå.
Och jag tänker nu göra någonting åt det.


Som sagt
trött var jag redan innan.
Nu äter jag höga doser av smärtlindrande och muskelavslappnande mediciner
som tyvärr gör mig ännu tröttare.

Men det hindrar mig inte.
Jag jobbar på.






Brev!

Idag fick jag ett jättegulligt brev
av en av mina trogna bloggläsare.
Det gjorde mig glad
och värmde i mitt trasiga hjärta.

Tusen tack för det fina brevet Mia!

Kram till dig ❤






Möte

Jag känner mig helt tom.

Min kontaktperson från avdelningen
som var med på mötet
tyckte att samtliga
åtminstone
var skyldig mig en ursäkt.

Jag fick en ursäkt ifrån chefsöverläkaren.

Men områdeschefen och enhetschefen
försvarade sin personals dåliga bemötande,
hotfulla attityd och våldsamma beteende.


Är detta på riktigt??!!

Ja, tyvärr.






Laddar!

Laddar inför möte imorgon med
chefsöverläkaren, områdeschefen och enhetschefen.

Hoppas att det kommer att bli något vettigt av det
och inte att dom fortsätter att gräva sin egen grav.



Wish me good luck!!

Sondfri !!!

Igår fick jag dra sonden! 😃

Skönt!

Även om jag bara hade haft den i 2 månader
så var jag rejält less på den!

Hoppas att jag slipper den på ett tag.

Ifall jag inte får tillbaka den i år
så har jag bara haft den i 2 månader iår.

2 av 12 månader iår.
10 av 12 månader förra året.

Det tar sig!


Min KP som sa att jag fick dra den igår
hade nog glömt att rapportera det vidare.
Idag står det "sondbyte" på mitt veckoschema
och personalen i morse såg ut som frågetecken
när jag inte hade nån sond
och undrade vad jag hade gjort med den!?

Jag fick övertyga dom om att
jag hade fått tillåtelse att dra den igår -_-




Nöjd tjej!

Orken börjar komma tillbaka

Förkylningen börjar släppa taget
och jag blir lite piggare och piggare för varje dag.
Skönt!

Den ordinarie personalen på avdelningen
har varit på planeringsdagar i 2 dagar.
= bara vikarier som jobbat.

Det triggar min ångest med nya människor
och rutiner som bryts.

En kväll, natt och förmiddag var riktigt jobbig.
Min ångestnivå på max
även av andra orsaker
och dessutom vikarier
och dessutom läskiga personer som jobbade.

Jag hade svårt att sova.
Drömde mardrömmar och vaknade av och till.

När min assistent kom nästa förmiddag
hade jag dissosierat
så pass att det tog ett tag innan jag var tillbaka i verkligheten.

Jag hanterade resten av tiden
med att ta maxdos av min vb medicin.


Jag förstår inte hur dom kan ta in vikarier
som inte har nån koll över huvud taget!

En morgon tog jag min frukostbricka i matsalen
gjorde iordning den
och gick in på mitt rum.
Efter en stund kom personen ifråga
som hade tillsynen på mig(!?)

Det känns inte så tryggt direkt.

Nu är i alla fall den ordinarie personalen tillbaka.
Jag hoppas att dom haft givande dagar.


Idag har jag haft stallfri dag.
Bläää!
Men den det har varit kul ändå
för vi har varit och handlat hyllor och lite sånt
så jag får nån ordning här hemma
nån (jävla) gång! :D






Less

Less nu.
Fortfarande förkyld och måste vila.
Tråkigt.

Känner inte direkt av dom nya medicinerna
tyvärr.
Kanske att jag har lite lite mindre ont.

Den muskelavslappnande har jag tydligen en megados av
men känner inget.

Jag vet inte vad jag ska skriva
eftersom jag inte gör något.

Tankarna snurrar förstås
men jag har svårt att sätta ord på dom.

En av mina assistenter är sjukskriven på 50 %
vilket gör att jag måste tillbringa mer tid på avdelningen.





RSS 2.0