Skilda världar

Frustrerande!
Det är typ lika svårt att ta sig in i den här byggnaden som ut!
Ut är (typ) omöjligt.
Många många låsta dörrar, slussystem,
stängsel, betongväggar och pansarglas.
Idag höll jag inte på att komma in
då porttelefonen inte fungerade.
Lite smått panik fick jag.
Permissionstiden slut måste in!!!
Nu är jag inne.
Det är som två helt skilda världar utanför och innanför
dessa låsta dörrar.
Nu tar jag ett djupt andetag
kryper ner i sängen och går ännu en natt
fylld av gråt och kvävda skrik till mötes.
Hoppas ni andra sover gott, natti!






Att deala med döden är inte lätt

Det är jobbigt nu.
Riktigt jobbigt.

Just nu skulle jag hellre vara död än levande
men jag är fortfarande medveten om
att jag kommer att må bättre
och om jag begår självmord nu så går jag miste om resten av mitt liv.
Det vill jag inte
för jag hoppas vet och tror att det kommer att bli bättre
men dagar som dessa är det väldigt inbjudande
att lyssna på döden som helatiden knackar mig på axeln
och säger:
"Kom hit! Det är mycket bättre här, då slipper du dendär skiten!"






Lördag igen och 4 veckor har gått

Ja nu är det lördag igen.
4 veckor har gått sen min lilla Ninni somnade in i min famn.
Sorgen och saknaden är enorm :'(
Tänk att ett sånt litet djur kan lämna ett sånt stort tomrum efter sig.
Fast mina kaniner är ju inte såna som sitter i bur.
Dom är lösa i lägenheten, som små hundar!
Dom kommer när man ropar
ja inte Milton då för han är ju döv
men Ninni gjorde det.
Och hon kom skuttande ut i hallen så fort hon hörde att jag kom hem
satte sig på bakbenen och jag lutade mig fram och fick en puss!
Ninni satt med mig i soffan och kollade på tv och
hon tröstade mig alltid när jag var ledsen.
Jag saknar henne så mycket!!!



Ångesten tynger mig fortfarande mycket.
Jag borde ju må bättre nu när jag har det bättre!?
Jag har dagliga permissioner och det står folk i kö
för att bli inskolade som mina assistenter så jag kan bo hemma på heltid.
Ändå är det så jobbigt.
Vi har pratat om det och väl hittat möjliga förklaringar
men ändå är det jobbigt att andas när det känns som att jag har ett ton ångest på mina axlar!
Och jag har svårt att somna på kvällarna för jag har så ont i kroppen.

Jag får inte rida nu pga fingret
men jag har tagit långa skritturer i skogen
och så har två av mina assistenter mycket stor hästvana
så dom hjälpte mig att löshoppa hästarna en dag!
Och en dag fick en av dom rida Robin och jag "tjuvred" på lilltriggis :D
Han är så lätt och fin i handen och rycker aldrig i tyglarna eller så.
Han är så rolig att rida för han är alltid så glad och arbetsvillig.
Han tuffar på som ett tåg på räls.
Det spelar ingen roll att det är varmt och han har vinterpäls kvar.
Han frustar och tuffar vidare och gör allt jag ber honom om!




Robin på löshoppning!

NO-MORE !!!!!

Den där kvällen, den 24 februari
då jag utsattes för den brutalaste bältesläggningen som jag någonsin har varit med om
väcktes något inom mig.
En kämparanda som är så stark att jag knappt kan tygla den!
Denna bältesläggning
som alla andra
satte djupa ärr i min själ.
Den medförde
som även vid tidigare tillfällen
svåra fysiska skador.

Tidigare
ända sen jag var liten
har jag alltid förlåtit dom dom utsatt mig för övergrepp
eller på annat sätt inte varit snäll med mig
men

NU HAR JAG FÅTT NOG !!!

Jag kommer aldrig mer att förlåta sådana personer,
Jag kommer aldrig mer att låta det passera utan att det får konsekvenser
för den som utsätter mig för det!


Jag säger
NEJ NEJ NEJ
och
NO-MORE !!!


Den här gången kommer jag inte att ge mig.
Jag kräver en förändring inom svensk psykiatri.
Jag kräver en förändring inom verksamheten där jag "vårdas".
Jag kräver konsekvenser för dom som utför våldet.
Och
jag kräver upprättelse för min egen del.






Stora grejer som händer!

Igår hände någonting väldigt stort.
Jag hade skickat ett personligt meddelande
där jag berättade lite om mig och min situation
till en person som jag ser väldigt mycket upp till.
Och igår fick jag svar!
Och inte vilket svar som helst heller
utan jättefint och jättegulligt verkligen.
Jag blev alldeles varm i mitt trasiga hjärta.
På frågan om hon ville vara med att stötta NO-MORE kampanjen svarade hon
"Självklart!"
Och hon stöttar även mig i min kamp ❤
Den här personen är
en underbar människa med ett hjärta av guld
en välkänd elitryttarprofil
simply the best
självaste
får jag lov att presentera
tadaaa
Charlotte Haid-Bondergaard






Ånesthantering

När jag känner att jag börjar må dåligt
är min uppgift att säga till den som jobbar hos mig.
Vi har ett papper med färger.
Olika färger för olika måenden.
För varje färg och mående står det vad jag behöver för hjälp.

Jag har mycket svårt att prata när jag mår dåligt
därför behöver jag bara säga en färg så vet personalen hur det ligger till.
Ibland hinner jag inte ens säga en färg innan jag mår för dåligt.
Mina ångestatacker kommer ofta som en blixt från klar himmel
det är därför jag alltid är övervakad.
Personalen måste hela tiden ha koll på hur jag mår
och vidta åtgärd på eget bevåg om jag inte har hunnit säga till.
Jag har även vidbehovsmedicinner.

Om jag allmänt känner mig nere så brukar jag försöka göra roliga saker och
jag tillbringar mycket tid i stallet,
det brukar lindra ångesten och ge mig livsluften tillbaka.









Hur hamnade jag här?!

Ja hur hamnade jag här?
Hur hamnade lilla jag på en rättspsykiatrisk avdelning
bland bovar och banditer?
Jag har inte begått något brott.
Jag anses som "särskilt vårdkrävande"
pga mitt allvarliga självskadebeteende och den höga suicidrisken.
På den rättspsykiatriska avdelningen är det strängare övervakning,
regler och rutiner.
Därför placerades jag här.

Det som jag upplevt här är fruktansvärt otäcka och kränkande saker.
Hela stället som sådant med såväl personal som patienter
är en mycket skrämmande och otäck miljö för en liten flicka.
Alla bältesläggningar, andra övergrepp och situationer
skulle jag själv vilja säga att vart och ett av dom
har lett till PTSD (posttraumatisktstressyndrom).
Attitydproblem hos delar av personalgruppen har även det
påverkat mig mycket negativt.
Det finns även bra personal här, det vill jag säga.
Men det finns som sagt personer som
absolut inte
borde få jobba här, attitydproblem, dåligt bemötande,
dåligt uppträdande mm mm
och dom påverkar hela verksamheten mycket negativt.
Detta har fått mitt självskadebeteende att bli ännu allvarligare
och självmordsförsöken alltmer nära att lyckas.

EN positiv sak finns det med min vistelse här.
Jag ansågs så hopplös även här
att dom inte visste vad dom skulle ta sig till
så jag skickades till NUS
Norrlands universitetssjukhus
för en second opinion och fick där rätt diagnos!!
Aspergers syndrom
Anorexia nervosa
Posttraumatisktstressyndrom 
Det underlättade ju enormt mycket!!
Jag hade alltså haft fel diagnos och felbehsndlats i hela mitt liv!

Så fort jag hamnade bakom psykiatrins låsta dörrar
fick jag diagnosen borderline
som alla självskadetjejer får, utan grunder så som i mitt fall.
Anorexia hade jag dock sen innan.

Om jag hade haft rätt diagnos från början
och behandlats och bemötts utifrån den
tror jag absolut inte att jag hade varit i den sits som jag är idag.









Födelsedag!

Idag fyller alla mina tre prinsar år
på samma dag!!

Grattis Robin 15 år!
Grattis Milton 8 år!
Grattis Trigger 8 år!





Ökad ångest

Dom senaste dagarna har jag haft ökad ångest,
men jag vet inte varför.
Jag känner mig nedstämd och har som sagt ökad ångest
och hittar ingen anledning.

Kan det vara att jag inte känner mig tillfreds med mig själv?
Kan det vara att jag inte känner mig tillfreds med min situation?

Något som jag dock tycker är jobbigt
är att ständigt vara övervakad.
Att aldrig få vara för mig själv.

Det är ju en trygghet oxå såklart
för utan övervakningen vet jag ju att vad som helst kan hända.
Men det är jobbigt ändå att aldrig få vara för sig själv!
Det är svårt tror jag
att föreställa sig hur det är att alltid vara iakttagen.
Nu är jag ju van
men det är ändå påfrestande.

På grund av mitt lite sämre mående
OCH
i brist på inspiration har jag inte bloggat något dom senaste dagarna.

Mitt lite sämre mående är som det är,
men har DU något som du skulle vilja att jag bloggar om?
Lite tips är välkomna då jag själv inte vet vad jag ska skriva här på bloggen just nu.

SM final!

Idag har jag tillbringat större delen av dagen i soffan (?!)
Jag har fått skäll för att jag inte har tagit det
så lugnt efter operationen som jag borde..
Typiskt mig -_-
Som tur var sände dom från SM finalen som gick idag
så jag hade inte alls något emot att tillbringa tid i viloläge ;-)

Hejade såklart på bästa Empa ❤
Så fantastiskt kul att se trots att inte vara på plats.
Hon gjorde en fantastiskt fin ritt,
vilken prestation efter det som varit!
12:e bäst i Sverige, det är inte illa det!! =)





Två veckor

Idag är det två veckor sen min lilla prinsessa skuttade över regnbågsbron.
Det är fortfarande lika ofattbart
och saknaden och tomrummet efter henne värker i hela min kropp :'(
Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag saknar henne.

Jag vet att hon ständigt är vid min sida.
Jag vet att hon skuttar efter mig vart jag än går
MEN
jag kan inte se henne
och jag kan inte klappa och pussa på henne.
Det gör så ont!!



I will always love You ❤

Händerna upp i luften!

Idag har jag gått runt och "pekat finger" åt halva stan tror jag!
Men vad ska jag göra då?
Jag har ju fått strikta restriktioner att ha armen i högläge
i en vecka!!
Och jag kan ju inte rå för hur dom har bandagerat.. ^^

Skönt att "få lov" att peka finger åt dom som jag vill
höhö
fast det gör jag ju ändå när jag tänker efter.. ^^

Jaja, har haft en skön hemmadag och gjort som jag blivit tillsagd:
"Armarna uppåtsträck minst 10 ggr i timmen".
Tjoho!!

Nu ska jag natta Milton
och sen åka tillbaka till avdelningen.





Operation

Idag var det då (äntligen) dax för operation av det där (jävla) fingret!

Allt har gått bra.
Fast jag är fortfarande rätt vimsig efter narkosen -_-

Dom hittade skadan i fingret och åtgärdade den.
Den djupa böjsenan hade till viss del slitits av
och när den länkte ihop hade det blivit en knöl på den.

Allt gick som sagt bra
tills efter middagen.
Jag satt kvar vid bordet och plötsligt kände jag mig jättesnurrig.
I nästa sekund låg jag på golvet -_-

Jag hade ju inte ätit något sen kvällen innan
så när jag åt försvann blodet från huvudet för att ta rätt på maten,
om jag fatta det rätt :-S









The show most go on

Ingenting kommer någonsin att bli sig likt utan min lilla Ninni.
Sorgen, saknaden och tomrummet efter henne är enorm.
Men jag har tre andra älsklingar som oxå behöver mig,
Milton, Robin & Trigger.
Jag sörjer samtidigt som jag försöker att få vardagen att fungera igen.
Men allt känns så konstigt
utan lilla Ninni.
Jag har tagit nya tag här hemma.
Jag har en hel del saker att packa upp
och att göra även denhär lägenheten till "mitt hem".
Det blir mer och mer hem likt.
Men ändå inte.
Det fattas något viktigt.
Ninni! ❤

Så till något annat.
Jag har fått ny op-tid för fingret,
på torsdag.

Det är fruktansvärda nätter på avdelningen denhär veckan.
Jag är livrädd.
Två av dom som genomförde den brutala bältesläggningen
för drygt två månader sen jobbar.
Min kropp är fortfarande i katastrofalt dåligt skick efter misshandeln,
för det är vad det var,
MISSHANDEL.
Jag går på smärtlindring
men har ändå ständig smärta och är mycket begränsad i mina rörelser.
Jag är remitterad till ortopeden
och i morgon ska jag till röntgen.....
Hoppas att dom på torsdag kan åtgärda mitt finger
som dom bröt sönder i samband med en brutal bältesläggning för snart två år sen.






En vecka

För en vecka sen låg min lilla prinsessa i mitt knä och
tog sina sista andetag.
En vecka av sorg och saknad har gått.
Jag vet inte hur jag ska stå ut!!?
Det gör så ont!!!






RSS 2.0