Intensivvård

Jag försöker verkligen att vara snäll med mig själv
nu för tiden.
Jag försöker att vara snäll mot och ta hand om min kropp
istället för att ständigt plåga den.
Men ändå är jag om och om igen så illa ute.

Igår hade jag en bra dag.
Vi hade trimmat ponnyprinsarna
och fixat endel inför utställningen på söndag.
Nästa söndag alltså.
Vi hade dock ett ärende kvar att göra innan vi kunde åka hem.
Det var dax för mat
och vi gjorde om planerna och bestämde
att vi skulle stanna på vägen och äta.
Jag kände mig nöjd och duktig över att kunna säga att
vi kan stanna och äta på vägen.
Nen det höll på att kosta mig livet.

Jag vet vad jag tål och inte
så jag beställer alltid samma sak varje gång.
Vi hade nästan ätit klart
när jag kände att jag hade det i munnen.
En bit paprika.
Nästan minimal
men livsfarlig för mig.
Jag spottade genast ut allt jag hade i munnen.
Jag såg vad det var men ville inte.
Inte bli sjuk, ta mediciner och åka ambulans.
För ett par sekunder försökte jag lotsas som
att det var något annat som jag hade hittat i min mat.
Jag vet inte vad men jag ville verkligen inte bli sjuk!! :-/

Tillslut fick jag inse fakta och plocka fram min spruta
medan min assistent ringde efter ambulans.

Min kropp är konstig.
Av adrenalin brukar man ju annars piggna till,
men inte jag.
Jag känner hur hjärtat rusar på i typ 300
men samtidigt försvinner jag i nån konstig sorts dvala.
Helt borta.

När ambulansen kom hade dom satt nål
och gett mig mer medicin.
Väl inne på akuten började jag att kvickna till.
Jag mådde bra och ville hem!
Men icke.
Jag skulle ligga kvar i minst 8 timmar för observation :-/

Det gick nån timme
och plötsligt fick jag svårt att andas igen.
Det kom massa folk och sprang runt.
Min andnöd blev värre och värre.
Dom stack mig här och där.
Tillslut försvann jag igen.
Jag vaknade x antal timmar senare
på IVA!!
Jag hade tydligen varit så dålig att dom transporterat mig till intensiven!?

När jag vaknade var jag helt intrasslad i sladdar och slangar.
Jag hade en gigantisk andningsmask på mig!
När jag försökte att titta fick jag syrgas i ögonen -_-

Jag blev kvar på IVA ett antal timmar till.
När dom bedömde att risken för andningsstop
och hjärtstillestånd var betydligt mindre
flyttades jag till hjärtintensiven för vidare övervakning.
Dom har samma övervakning där
men inte samma resurser att kunna häva
ett andningsstop eller hjärtstillestånd lika snabbt.
Jag fortsatte att vara stabil så senare på dagen
fick jag flytta till "min" avdelning
och nu är jag hemma på perm.






Stallfri dag

Stallfri dag, hmf!

Stallfria dagar är som kaffe utan grädde,
kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar.
Ja ni förstår säker vad jag tycker om stallfria dagar...

Fått lite gjort här hemma iaf.
Det börjat kännas mer och mer som mitt hem.
Det är bra!

Varit på stan och uträttat lite ärenden.
Lite shopping blev det oxå :)

Köpte lite nya underkläder.
Grejer till min håruppsättning som jag ska ha
på utställningen.
OCH jag ska såklart vara med i maskeradklassen oxå.
Som den pajas jag är haha.
Det blir väl jag och alla barnen!
Kan DU gissa vad jag ska klä ut mig och Trigger till??
Kommer inte att avslöja det förän på plats ;-)


Jo! Och så hittade jag världens coolaste byxor !!!



Moppebyxor lixom!

Jag har helt förälskat mig i mopsar.
Dom är ju så söta!!!
Och jätterevliga hundar verkar det vara!

Det blir nog
(läs mest troligt)
en mops i familjen när jag får bo hemma.
Har redan börjat kolla...
Längtar!!!!!



Prinsessgråt

Igår tillbringade jag hela dagen på avdelningen.
Dom känner mig alltför väl.
Dom såg att jag var ledsen
trots att jag försökte se glad ut.
Dom tryckte på knapparna
som får mina tårar att rinna.

"Sluta att gråta som en prinsessa!!
 Du behöver gråta sådär så att jag blir alldeles blöt av snor och tårar,
duvet så att jag måste gå och byta kläder sen!"

Jag har svårt för att gråta.
Jag biter ihop och biter ihop tills jag nästan spricker.

Det blev bara prinsessgråt igår
så resten återstår...

Vilodag

Det blev en vilodag på avdelningen idag
eftersom hon som skulle jobba är sjuk.

Jobbigt.

Åt frukost med läget under kontroll.
Gick sen in på mitt rum
och kände hur känslorna kom ikapp mig.
Känslorna som jag varje dag gör allt för att springa ifrån.
Jag vet att det är fel
men jag får inte stopp på mig själv.

Helt plötsligt stog jag alltså där
face to face med alla läskiga känslor som finns inom mig!
Jag påverkades även negativt av situationen på avdelningen.
Paaaniiik.

Jag la mig i sängen för att se om jag kunde varva ner
och få kontroll på situationen.
Men nej.
Fick svårare och svårare att andas.
Allt surrade och snurrade.
Kramperna började komma
och jag kände hur jag var påväg bort ifrån medvetandet.

Tillslut lyckades jag sätta mig upp i sängen
och mumlade något.
Han som satt på tillsynen insåg hur det låg till
och tillkallade en sjuksköterska som gav mig extra medicin.
Min kp kom och hjälpte mig att stanna kvar i "nuet"
och hjälpte mig så jag kunde sätta ord på känslorna.
En trygg famn
och jag var tillbaka.

Nu är det bara resten av dagen kvar -_-

Midsommar

Midsommar ja
men fy vilket väder det har varit!!!

Det har varit kallt
blåst, regnat och haglat.

Idag hittade jag en snöhög utanför stallet!!?




Men men inga sura miner för det
hästarna har varit superfina
och det gör mig alltid på bra humör! =)

Igårkväll skulle jag och min kp på avdelningen ha filmkväll.
Men eftersom det är som det är på avdelningen
väldigt många väldigt sjuka personer
så vill jag inte vistas ute på avdelningen
utan är bara på mitt rum.

Vi gjorde det mysigt och satt på mitt rum
och kollade på film och åt godis.
Vi såg "The Grudge"
Har inte sett nån av dom tidigare.
Många säger att jag är så lik hon
ibland
och det kan jag väl kanske hålla med om.
Till utseende och hur hon låter haha...
Jag brukar visst skrämma slag på nattpersonalen ibland -_-


Vad tycker ni?!




Milton var den ända som fick en midsommarkrans i år.
Den åt han snabbt upp haha...

Glad Midsommar!






Inte på topp

Jag är verkligen inte på topp just nu.
Jag håller på att kvävas av ångest känns det som.
Till skillnad mot tidigare så försöker jag att vara snäll med mig själv
istället för självdestruktiv.
Jag försöker att tänka på dom positiva sakerna som jag har
istället för att jaga döden.
Det är tufft.
Riktigt riktigt tufft.
Men det måste gå!!!

Händelsen härom dagen
den nakna gubben
gjorde ju inte saken bättre precis.
Själva händelsen i sig var ju mycket obehaglig
och den väckte fruktansvärda minnen inom mig.


Så till något positivt!
Jag ska få åka på semester i sommar!
2 veckor (!!!) till våran stuga vid havet.
Det ska bli underbart!!!






Bilden är från förra sommaren.
I sommar hoppas jag att jag slipper sonden!

Nakna gubbar

Att dom nakna gubbarna fortfarande jagar mig
i mina mardrömmar är ju en sak,
men när dom uppenbarar sig verkligheten
vill jag bara spy.

Igår när jag kom till avdelningen möttes jag av:

"Välkommen till denna samling av underbara människor
som alla älskar varandra....."

Från andra änden av avdelningen hördes den barska rösten:

"KAN JAG FÅÅÅ.....MIIIN....."

Jag satte mig vid ett bord i matsalen för att äta mitt kvällsfika.
Jag tittade ut genom fönstret och drömde mig bort
för att slippa eländet.
Plötsligt stog det en naken karl vid min sida!

Usch och fy
jag vill bara kräkas!
Det är inte första gången direkt.
Och värre saker än så är inte heller ovanligt :-/

Påfrestande

Det är många olika saker som är extremt påfrestande just nu
och ångestpåslsget är stort,
men jag tänker inte ge mig.
Det ska gå!

Ångesten håller på att äta upp mig inifrån.
Orken tryter.
Jag ramlar gång på gång på gång
men reser mig på nytt.
Självhatet ekar i mitt huvud
samtidigt som jag försöker att vara snäll med mig själv.

Hjärtat slår fort fort fort och det är svårt att andas.
Jag trevar mig fram för jag ser ljuset där framme.
Jag vill inte bli kvar i mörkret!
Ena sekunden har jag medvind.
Nästa sekund är det som att cykla i en uppförsbacke,
i motvind
och med punktering på cykeln.
Det är meningslöst att spekulera i varför det ska vara så svårt.
Det är bättre att fokusera framåt
mot målet.

Jag tänker inte ge upp !!!






Bättre vård - mindre tvång!

Avdelningen som jag är på är med i ett projekt
Bättre vård - mindre tvång!
Igen...

Dom har varit det tidigare oxå
men utan några märkbara resultat tyvärr.

Nu är det nya tag
och jag hoppas verkligen på en förändring denhär gången!
En förändring i personalens sätt att bemöta oss patienter.

I nuläget och som det har varit
är det som att personalen jobbar som plitar
och att vi är på ett fängelse
och så ska det ju inte vara!






Jobbigt,,,

Det har varit ett par riktigt jobbiga dygn nu.
Dom senaste nätterna har 3 av 4 som jobbat
varit några av dom som misshandlat mig grovast i samband med
bältesläggningar.
Jag har varit så LIVRÄDD på kvällarna när jag skulle försöka att sova.
Hjärtat har slagit i typ 200 och jag har haft svårt att andas.

Igår hade jag ett möte med en person som gör en utredning
av den senaste bältesläggningen.
Vi pratade om många andra saker oxå.
Det är ju inte direkt så mycket som har gått rätt till sen jag kom hit.
Hela min vårdhistoria kom fram.
Det är jobbigt att prata om och tänka på allt som varit,
men nödvändigt,
eftersom det nu nått den gräns då jag inte tolererar mer.
Det ska ske en förändring.
Och jag vill ha upprättelse!

Behöver jag tala om att utredaren höjde på ögonbrynen
och tappade hakan otaliga gånger?!
Och från att ha kommit in i rummet ned ett leende
gick ut därifrån 2 timmar senare och såg helt chockad ut.


Så till min stackars kropp.
Jag gick till min sjukgymnast för att få
laserbehandling på mitt nyopererade finger.
Det med en skada på djupa böjsenan,
från en tidigare bältesläggning.
Fingret är det som ser bäst ut på min kropp,
trots allt,
sa hon.
Resten är katastrof.
Jag fick laser på axlarna oxå
och så tejpande hon dom.
Det hjälpte lite
men i morse kunde jag knappt röra mig.
Jag har så fruktansvärt ont i ryggen.
Ländryggen och uppåt.
Det kommer sig av den snedhet som jag har i bäckenet,,,
Nu såhär på kvällen har hela ryggen
axlarna och nacken dragit ihop sig till en enda kramp.
Det enda jag vill nu är att få sova inatt.







Vila?!

Åsså var vi där igen.
Turboellen.
Det är så mycket som jag vill göra!
Tiden räcker inte till!!
När jag har min utevistelse mellan kl 10 och kl 20
är det så mycket jag vill göra!
Jag drar upp tempot
omedvetet
för det är ju så mycket roligt jag vill göra!
Jag hinner inte ens märka att jag blir trött.
Min PAS hade ett allvarligt samtal med mig härom dagen.
Jag måste ta det lite lugnt och viiiiiila.
Men det är ju så tråkigt att vila när det är tusen saker jag vill göra!
Men om jag känner efter så kanske jag är lite trött och sliten.
Jag orkar varken psykiskt eller fysiskt med
alla dom där tusen sakerna på en gång.
Suck.
Jag får väl ta det lite lugnt då
och viiiiila.





Mitt tidigare liv

Jag fick frågan om vad jag gjorde och hur jag hade det
innan jag blev inlagd på psyk.
I tonåren och så.


Jag kommer ihåg att jag redan på dagis kände mig annorlunda.
Konstig.
Jag drog mig undan
och tyckte inte att jag hörde hemma bland dom "vanliga"
barnen.

Så fortsatte det även när jag började i lekis och i skolan.
Jag trivdes inte alls bland dom andra barnen.
Jag kände mig konstig bara, svårt att förklara.
Som en utomjording brukar jag likna det med.

Det här hör med min autismspektrumstörning att göra,
men det var inte något som någon tänkte på då
konstigt nog.

Min kusin Pontus var den enda som jag tyckte om att leka med
tror jag.

Jag tog mig igenom grundskolan
men runt 15 års ålder kom självhatet och strulet med maten.
Jag drack mycket alkohol.
Inte för att festa
utan för att supa mig redlös för att slippa ångesten och alla känslor.
Som tur var hade jag snälla klasskompisar
som ordagrant bar runt på mig och inte lämnade mig nån stans.
Dom såg oxå till att inte polisen såg mig
för då hade dom omhändertagit mig.
Dom ringde dock efter ambulans vid ett antal gånger
då jag var helt borta.

Jag tillbringade mycket tid i stallet
det var min räddning.
Jag tog mig igenom gymnasiet oxå
på nåt konstigt vis.
Jag vantrivdes fruktansvärt
men med hästarnas och spritens hjälp gick det.

Efter gymnasiet åkte jag iväg och jobbade med hästar.
Det är den bästa tiden i mitt liv!
Min kropp var dock illa däran
redan då
så jag orkade bara med ett par år
tror jag.

Jag flyttade hem till Östersund igen
och började läsa till sjuksköterska.
Jag jobbade lite med hästar på hemmaplan
och med mina egna såklart
som hela tiden har spelat en stor och viktig roll för mig.

Jag sökte frivilligt hjälp för min ätstörning.
Den hjälp jag fick var att gå till ätstörningsrnheten och väga mig varje vecka,
skriva matdagbok och höra hur dåligt jag åt.

En dag fick jag inte gå därifrån.
När jag klev av vågen körde dom fram en rullstol och tvångshöll mig.
Dom körde mig innanför dom låsta dörrarna.

Då började helvetet på riktigt.
Dom förstod sig inte på mig och min problematik
som var mycket mycket mer än att jag vägde för lite.
Dom satte huxflux fel diagnos på mig
och behandlade mig därefter.
Borderline!

Jag mådde sämre och sämre.
Jag började att skada mig själv.
Och värre blev det.
En dag bestämde jag mig för att begå självmord.
Jag orkade bara inte mer.
Jag hör inte hemma på den här planeten.
INGEN förstår mig!

Jag misslyckades.
Mina självskador eskalerade.
Jag gick ner mer och mer i vikt och gjorde många många
riktigt allvarliga självmordsförsök.
"Det är ett under att du lever!?"
Får jag höra i princip dagligen.

Och ja, sen har det bara fortsatt att bli värre och värre
tills jag nu befinner mig i den sits som jag gör idag.

Detta är en mycket kort sammanfattning  av mitt liv
men alltid något..



Vem kunde tro att den här lilla bebisen skulle gå detta öde till mötes?













Badaaa!

Vi gick ner till sjön igår.
Så mysigt!







Den stora vida världen

Idag tog jag mod till mig
och åkte och kollade på tävlingarna på Tanne.
Efter att ha varit inlåst i ca 10 år
är det med skräckblandad förtjusning som jag pånytt upptäcker världen.
Jag har alltid varit blyg och tillbakadragen
och det har ju inte direkt blivit bättre av att
jag under så lång tid har varit helt avskärmad från världen.

På Tanne,
som är min hemmaklubb,
är jag väl känd
så jag visste att många kommer säker att
komma fram och prata med mig.
Och vad ska jag säga då?
Dom jag känner mest vet ju, men resten.
För ca 10 år sen
drygt
påbörjade jag en tillsynes mycket lovande tävlingskarriär
men helt plötsligt försvann jag lixom ifrån jordens existens!?
Nu ca 10 år senare är jag tillbaka
ja inte på häst än då men jag visade mig ju på tävlingsplatsen
som åskådare.
"Men? Va? Alltså, vart tog du vägen??
Det såg ju så lovande ut....."
Jag fick svara med
"Ja, livet är inte så lätt alla gånger.
Man kan inte styra över allt som händer."
Typ.

Jag hoppas verkligen att jag har varit allra längst ner
och vänt
och att det nu bara kommer att bli bättre och bättre.
Jag är väl medveten om att det inte kommer att gå spikrakt uppåt
men jag hoppas i alla fall att jag aldrig ner ska hamna längst dör nere igen.

Jag vill börja tävla med mina hästar igen!
Jag har tävlat dom senaste åren
det har jag gjort
stenhårt
MEN
mitt ena mål har varit att till nästa vägning ha gått ner minst ett kilo
och mitt andra mål har varit att trots all övervakning
lyckas begå självmord.
Jag vill bort från allt det där nu!!!
Jag vet att vägen är tuff
men det ska gå!!!!
Jag vill tävla med mina hästar och inte om liv och död!

Idag är jag tacksam för den övervakning som jag har
för jag litar inte på mig själv.
Jag vet att jag när jag får en kraftig ångestattck
mycket väl kan ge upp allt
och välja döden
om ingen stoppar mig.


Nu måste dethär fingret bara bli bra så att jag går börja rida igen.
Än så länge får jag bara skritta och jobba hästarna från marken.
Jag vill rida!!!

Den 6 juli har jag något att se fram emot  i alla fall!
Jag ska på utställning med lilltriggis :D
Det blir våran första!
En utställningsklass och en maskeradklass
ska vi vara med i.
Gissa om jag längtar!!!






RSS 2.0