Hur lyckas jag?!

Suck.
Ja hur lyckas jag med allt?!
Nu har jag stukat foten.

Det var i förrgår.
Först blev jag trampad på morgonen.
Det gjorde j-ligt ont men jaja tänkte jag...
Sen på eftermiddagen skulle jag rida, baracka.
När jag hoppade upp råkade jag glida av
och landade snett på ena foten och det knakade till
sen fick jag en smäll på fotknölen ^_^
Shit happends tänkte jag och hoppade upp och red ut i alla fall.
Visst gjorde det ont i foten
men jag är inte så smärtkänslig så jag red på.
Som av en händelse tittade jag ner på foten.
Den var enormt svullen!
Sen när jag kom tillbaka till stallet och skulle hoppa av
kunde jag inte stödja alls på foten -_-

Dom får väl kolla på den när jag kommer till avdelningen
tänkte jag.
Jo hejsan!
Det tänkte dom minsann inte göra.
Jag blev totalignorerad av samtliga i personalen :O
Och dom som jobbar på bättre bemötande!?
Det gick ju käpprätt åt helvete för dom i alla fall!!

Jag har ju tyvärr en förmåga att göra illa mig till som tätt.
Varje gång har jag fått hjälp på avdelningen!
Först har en sjuksköterska kollat
sen har dom ringt efter en läkare som kollat
och som i sin tur skickat remiss till röntgen osv.
Det har aldrig varit frågan om något annat.

Men skit i det då tänkte jag och gick och la mig.
Vid det laget var jag rejält svullen ända upp till knät.

Klev upp nästa morgon och åkte hem.
Sen till stallet.
I stallet har vi en läkare och en sjukgymnast
tur för en otursfågel som mig...
Dom tog en snabbtitt och sa att det måste röntgas.

Åkte till hälsocentralen
när receptionisten fick syn på mig sa hon
"Oj"
Och skickade mig direkt till sköterskan.
När sköterskan kom sa hon
"Oj"
och skickade mig till läkaren.
Läkaren skickade remiss till röntgen.

Ingen fraktur tack och lov.
Bandage o vila!

När jag kom till avdelningen igår
var dom väldigt intresserade att höra hur det var med foten.
"Det har inte ni med att göra
eftersom att ni helt plötsligt
helt utan vidare
och helt utan förvarning inte bryr er om fysiska åkommor längre."
Svarade jag bara då.

Suck.
Att få till ett bättre bemötande på den där avdelningen
är ett hopplöst fall är jag rädd...





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0