Kalas hos Mormor ❤

I lördags samlades vi hos mormor för att fira hennes födelsedag (fast hon fyller på onsdag egentligen).
Det var som vanligt underbart att träffa alla ❤
Vi umgicks och och åt och åt och åt. Moster och Lina hade gjort fantastiska smörgåstårtor mm och jag hade med mig ett antal bakverk till fikat ;-)
Det var superfint väder så vi va både ute och inne. En helt perfekt dag, förutom att Kristina fattades, som gick alldeles för fort. Tyvärr så minns jag inte jättemycket eftersom jag mår så dåligt tar jag mycket mediciner... :P
Jag fick träffa lilla Theru för första gången, så himla söt! Karin och Pontus hundvalp =)




Jag passerade bristningsgränsen

Jag har ju som ni förstår legat på bristningsgränsen senaste tiden. EXTREMT.
Och igår kom droppen som fick bägaren att rinna över.
Jag brukat ju få åka till Sundsvall och shoppa 1-2 ggr om året och det känns som det är dax för det nu och det har vi pratat om.
Tog upp det med en av mina ssk igår, och då sa hon att för att få låna någon av landstingets bilar måste någon av boendepersonalen följa med har cheferna sagt. För att jag ska lära känna dom och allt det där tramset...
MEN FÖR HELVETE HAR DOM INTE FÖRSTÖRT MITT LIV TILLRÄCKLIGT???
JAG TÄNKER INTE LÄRA KÄNNA DOM FÖR JAG SKA JU ÄNDÅ INTE BO HÄR!!!
När dom ställde ett sånt ultimatum fick jag bara nog och blev så PISS FÖRBANNAD!!!!!
Till och med min terapeut säger att den tid jag har med "mina" får ABSOLUT INTE förstöras på något sätt.

Så länge hon var kvar var jag lugn. Ledsen och besviken, att bli sviken ännu en gång, men jag hade mina känslor under kontroll.
På em har jag egen tid. När hon hade gått slog alla känslor till med full kraft.
ARG, LEDSEN, BESVIKEN jag bara kokade!!!
Bet ihop och bet ihop men jag kännde att jag skulle flippa ur vilken sekund som helst och slå sönder hela lägenheten och kasta mig ut från balkongen!!!
För att förhindra detta gjorde jag något som jag inte gjort på länge. Skar mig. Ett ordentligt snitt i armen. Inte i något stort blodkärl eller så för att ta livet av mig, utan bara för att få kontroll på situationen.

Efter ett tag lyckades jag få på mig ridbyxorna och drog till stallet. Fixade stallet och red Robin och sen hem igen, duscha, städa kaninburar och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag gjorde.
Proppade i mig vb medicin och karvade i armen med jämna mellanrum för att inte flippa...

Sen kom min andra ssk och vi pratade om vad som hänt och dom förstår mig verkligen hur dåligt jag mår över allt som händer och så. Dom mår oxå fruktansvärt dåligt på grund av det =(

Vi kopplade på sondpumpen och fortsatte prata. Jag hade berättat tidigare att jag hade skurit mig i armen. Jag skulle aldrig ljuga för dom.
Efter ett tag bad hon att få kolla på det...
"Men va f... det här är ju jättejupt!! Klä på dig (jag satt i pyjamas och sov :S) vi måste åka in och få det sytt!!!"

Kom till akuten 21.30.
23.30 kom läkaren och det tog en timme för dom att sy ihop armen.
Sen sa han att han pratar med psykjouren och avd och att jag var välkommen till avd när dom sytt klart.
Nej tack, jag åker hem jag har perm sa jag.
Du har inget val din perm är hävd sa han då!!??
IDIOT

Bara att gå till avd och därifrån ringde min ssk till jouren och sen fick vi åka hem. Puh!


Jag ligger på bristningsgränsen hela tiden, och minsta lilla så blir jag handräckt.

Imorgon ska vi i alla fall åka till mormor och fira hennes födelsedag.




Vårdplanering ---> slutdestination rättspsyk

Vårdplanering idag. Inte kul, inte kul alls =(

Kommunen kan inte tillgodose mina behov.
Mina underbara kommer inte att få jobba hos mig fr o m 1/9.
Vilket betyder att dom kommer låsa in mig igen.
Dom gör iordning mitt rum redan idag,,,
Men jag hoppas att jag inte ska behöva vara där mer än på dom luckor som blir i sommar när "mina" går på semester.

Det ska ansökas om personliga assistenter, eftersom jag kan bo i min lägenhet om rätt personer finns här.
Om inte det är klart före den 1/9 kommer jag att vara på avdelningen på heltid.
Förmodligen kommer det inte att gå så fort, om det ens kommer att gå igenom.
Vad händer annars?? Slutdestination rättspsyk.

Jag avslutade mötet med att upplysa dom om att om/när jag får utse mina personliga assistenter kommer jag att välja precis dom som dom just meddelat att dom kommer ta ifrån mig.
"Så dom kommer försvinna för eran del i alla fall" sa jag.
Deras min var.....rolig ^^

Jag hatar att jag kommer måsta va på avdelningen i väntan på detta.

"Du har ju varit där i tio år, wat's another yer??"
Tyckte Dr S.S



Dom gör ALLT för mig!

Min underbara personal, dom gör ALLT för mig!

Nu, såhär ett halvår efter att dom började jobba hos mig här hemma så har facket helt plötsligt lagt sig i hur dom jobbar.

Facket ska ju göra det bra för dom anställda, MEN alla förändringar som dom har gjort för min personal har bara gjort det sämre för dom!?
Helt sjukt. Hur fungerar vårt samhälle egentligen?!

Det senaste som dom var ytterst nära att göra var att helt ta bort deras nattpass!?

Dom, min personal, sa inget till mig, eftersom dom visste att det skulle bli en katastrof för mig. Ännu en katastrof...

I slutet på förra veckan fick jag veta att jag skulle ha läkarsamtal på måndag (i måndags) kl 9.00. När jag frågade vad det handlade om sa dom sig inte veta något om det. Men det var då jag skulle få beskedet att dom inte skulle jobba natt från och med den dagen, utan att jag skulle sova på avdelningen från och med då.

På söndagskvällen fick jag besked om att läkarsamtalet var inställt, av okänd anledning. Och på måndag morgon berättade dom allt för mig.
Facket hade i princip bestämt att nätterna skulle bort, men mina UNDERBARA ÄNGLAR hade stridit som galningar och till slut, i absolut sista sekunden, lyckats rädda situationen.
Dom fortsätter att jobba natt, och jag får fortsätta att sova hemma.

Som jag älskar er ❤


Det har strulat mycket med allt på sistone och framtiden är oklar, därför mår jag väldigt dåligt och orkar inte blogga så mycket. Sorry. Men all min energi går till att försöka överleva.

Det var ju tänkt, nja BESTÄMT rättare sagt att dethär samarbetet mellan kommun och landsting skulle flyta på, eftersom det var mycket positivt för mig, men nu är det en ända soppa av allt då ingen av varken kommunens eller landstingets chefer gör som dom bestämt.

På tisdag är det möte. Till vilken nytta?
Dom har ju slutat att se till mina behov, och ingen gör som det bestäms på våra gemensamma möten.

Jag känner mig som en boll i ett flipperspel, och är enormt tacksam för varje dag, och natt, som jag får ha mina underbara här och vara här hemma.




Cowboy för en stund!

Åkte till stallet med mamma efter lunch som vanligt.
Trigger vilar för han känns inte riktigt ok.
En kiropraktor kommer och kollar han på torsdag.
Red Robin. Han stog emot lite mer än vanligt och kändes väldigt stram i vänstersidan. Om det satt i huvudet eller kroppen vet jag inte, men kiropraktorn ska kolla han oxå på torsdag så då får jag svar på det.

Kollade när Micke red. Han finlirade inför tävling på söndag.
Han rider western och har en jättefin och duktig westernhäst. Jag jan typ inget om westernridning men det är kul att se på och lära sig lite.
När han hade ridit klart frågade han mig om jag ville sitta upp och prova.
Jag sa först nej, eftersom jag som sagt inte kan nåt, varken start stopp eller styra. Men efter lite övertalning satt jag upp i alla fall och det var jättekul, efter en stund...
Först fick jag han inte ens att skritta, han bara snurrade och snurrade åt ena eller andra hållet (spinning kallas det...)
Men efter en stund fick jag han till och med i galopp, gjorde några "stop" och några byten. Kul! Det vill jag absolut testa igen! Det var väldigt annorlunda och svårt eftersom hästen är så otroligt känslig för minsta lilla man rör sig eller flyttar tyngden osv, men som sagt kul!



Operation

Inget nytt. Min tillvaro är på bristningsgränsen, därför har jag inte orkat blogga.

Mina tre underbara jobbar sina pass och det är guld värt. Övrig tid är det inte ok personal, förutom några undantag.
Det här tar knäcken på mig, om inte någon förändring till det bättre kommer snarast.

Var till ortopeden igår, 8 månader efter att skadan orsakades under en bältesläggning då personalen bröt sönder ett finger på mig. Senskada.
Jag har varit till x antal läkare, röntgen, ultraljud, sjukgymnastik... Men det blir bara sämre.
Det blir mest troligt operation.
Fick en kortisonspruta i fingret igår, som läkaren var typ helt övertygad om att den inte kommer hjälpa, men för att kunna utesluta det helt måste jag vänta i tre veckor och har det inte blivit bättre då, vilket hon inte trodde att det skulle bli, så blir det operation.




RSS 2.0