Mitt livs historia -en kort version

Jag har fått önskemål om att berätta mitt livs historia. Det kommer bli svårt att få med allt, men jag ska göra mitt bästa!
En längre version kommer förmodligen komma ut i bokform, någon gång i framtiden =)

Ställ gärna frågor om det är något du vill veta mer om eller så!

Så, här kommer den då, mitt livs historia -en kort version:

Jag föddes med ett allvarligt hjärtfel och ett svårt synfel.
Vad dom inte visste var att jag oxå föddes med en funktionsnedsättning, en autismspektrumstörning; Aspergers syndrom/Autism.

Jag var i princip blind, och läkarna gav mig MAX ett år att leva pga av mitt hjärtfel, som var allt för svårt för att kunna opereras.

Åren gick och jag överlevde mirakulöst till allas förvåning med mitt hjärtfel!
Många undersökningar och kontroller var det dock av både ögon o hjärta.
När jag var tre år fick jag en tumör i magen, men efter op överlevde jag även det.
Mellan 1 och 3 års ålder utsattes jag för sexuella övergrepp hos en dagmamma som jag gick hos.
Runt 5 års åldern genomgick jag ett antal ögonop, så jag började kunna se lite, med glasögon iaf.

Jag har alltid kännt mig annorlunda, konstig.
Jag minns att jag redan på dagis drog mig undan, lekte inte med dom andra barnen, för jag var inte som dom. Jag var något annat, som jag senare kom att kalla utomjording.
Jag hatade mig själv redan då.

Jag vantrivdes i skolan.
Jag tyckte inte om att vara med kompisar på fritiden heller. Det var jobbigt.
Jag tyckte inte om att vara hemifrån, det var otryckt.
Jag tyckte inte heller om att ha kompisar hemma. Jag tyckte inte om att dom rörde vid mina saker. Dom förstörde min ordning.

Mitt hjärta började krångla och det blev många och långa sjukhusvistelser. Jag låg för döden flera gånger, men överlevde mirakulöst!
Jag trivdes faktiskt bäst på sjukhuset, där var jag lugnast och tryggast och kunde till och med känna glädje!
Jag var inte hospitaliserad utan jag tror att det var rutiner och inga störelsemoment som fick mig att må bra.
Typiskt asperger/autism, men det visste dom fortfarande inte att jag hade.

Vid 11 års ålder hade forskningen kommit så långt att dom ville försöka att operera mitt hjärta.
Jag var i så pass dåligt skick att utan op skulle jag inte överleva. Det var större chans att chansa på op.

Jag överlevde!

Jag har frågat min mamma varför dom inte gjorde någon utredning ang autism, eftersom jag var så annorlunda och hade en egen verklighetsuppfattning. Men dom trodde att allt berodde på PTSD (posttraumatisktstressyndrom) efter allt jag varit med om.

Mitt psykiska mående försämrades allt eftersom åren gick.
Vid 15 års ålder började jag att svälta mig själv.
Inte för att jag var tjock. Jag var jättesmal, dels pga mitt hjärtfel och dels så var det ärftligt.
Jag var ute efter att straffa och plåga mig själv, och jag tänkte att om jag blir ännu smalare borde jag ju gå upp i rök till slut. Typ.

På gymnasiet började jag dricka mycket alkohol. För att döva ångesten.

Efter gymnasiet bodde jag på en gård och jobbade med hästar.
Det är den bästa tiden i mitt liv!

Fast jag åt dåligt och jobbade alldeles för hårt, för att inte känna ångest och andra känslor, och tillslut orkade jag inte längre.
Jag flyttade hem, med mina två ponnyer som jag då hade. Dom var/är mitt allt ❤

Jag visste att jag ville jobba med hästar. Starta eget som ponnyberidare o uppfödare, men tänkte att jag behövde ett annat jobb oxå, för att få ekonomin att gå ihop.
Jag har sedan jag var mkt liten sagt att jag ska bli barnmorska, men jag fastnade för barnsjuksköterska istället.
Jag sökte utbildningen och kom in.
Jag hade extrajobb, sommarjobb och en väntande tjänst på barnavdelningen/neonatal.

På sommaren innan jag började plugga sökte jag, med en god väns hjälp som uppmärksamat min kraftiga viktminskning och mitt dåliga mående, hjälp för min ätstörning.
Jag fick en samtalskontakt på ätstörningsenheten, och diagnosen anorexia nervosa.
Jag gick till min samtalskontakt en gång i veckan och då togs oxå en vikt vid varje tillfälle.

Det tog bara ett par veckor innan hon föreslog att jag till hösten skulle börja på ätstörningsenhetens dagvårdsavdelning, eftersom hon starkt tvivlade på att jag skulle kunna vända detta på annat sätt.

Det var helt otänkbart för mig, eftersom jag ju skulle börja min utbildning då.

Jag påbörjade min utbildning, och min vikt fortsatte neråt.
I ett halvårs tid försökte dom på alla sätt att övertala mig att avbryta studierna och börja på ätstörningsenhetens dagvårdsavdelning.
Jag vägrade.

I december kännde jag själv att situationen var ohållbar. Jag hade stora koncentrationssvårigheter.
Jag gick med på att vara sjukskriven i tre veckor då vårterminen började, och prova att gå till "Dagät" och om jag tyckte att det var bra skulle jag fortsätta annars fortsätta med studierna.

Jag gick till "Dagät" första morgonen, sen kom jag aldrig därifrån.
Vid lunchtid kollapsade jag, och blev inlagd på slutenvården med sond och dropp eftersom mitt tillstånd var livshotande.

Jag minns inte så mycket av det halvår som följde.
Dom försökte att få upp mig i vikt, men dom lyckades bara med något kilo.

Till sommaren var jag fast besluten om att jag ville vara utskriven, eftersom jag hade sommarjobb på barnavdelningen.
Men icke!
Min läkare ringde till min arbetsgivare och meddelade att jag inte fick komma och jobba =(

Jag har svårt att minnas exakt i vilken ordning allt hände sen men jag började gå ner i vikt igen, trots att jag var på slutenvården, jag mådde allt sämre och började skära mig mer och mer, konsumerade mkt alkohol (trots att jag var på slutenvården) och blandade med piller, gjorde illa mig själv på andra sätt och tillslut orkade jag inte mer utan bestämde mig för att ta mitt liv.
Jag misslyckades.
Fick diagnosen broderline, av nån konstig anledning. Men det verkar ju som att alla tjejer med självskadebeteende får den diagnosen!?

Jag började i psykoterapi och var HELT vilsen i mig själv. Allt var bara ett enda stort KAOS.

Jag har genom åren gjort extremt många och allvarliga självmordsförsök, men har mirakulöst överlevt.
Jag borde inte ha kunnat överleva ett enda av dom!
Det är som min läkare alltid säger och tittar mig rakt i ögonen:
"DET ÄR ETT UNDER ATT DU LEVER!!!!!"

ÅREN gick, jag vårdades inom slutenvården men mitt mående blev snarare sämre och sämre.
Vid ett tillfälle bedömdes mitt tillstånd dock vara lite bättre och dom placerade mig på ett familjehem.
Det verkade väldigt bra när vi var där och hälsade på och den första månaden eller två var det så oxå.
Jag hade mina ponnyer med mig och det betydde allt för mig ❤

Efter ett par månader var det inte ok där, och det blev sämre och sämre...
Jag utnyttjades som arbetskraft på gården.
Jag krävdes på sammanlagt en stor summa pengar för att jag hade mina ponnyer där. Trots att det var överenskommet att dom skulle stå för boxplatserna.
Jag blev både psykiskt och fysiskt misshandlad av familjehemsmamman. Hon slog sönder mina saker och hotade att slakta mina ponnyer.
Jag valde ändå att stanna kvar där för jag ville inte tillbaka till slutenvården och jag ville vara nära mina ponnyer ❤

Jag åkte till Ö-sund för terapi och vägning en gång i veckan.
Efter ca 1,5 år var min vikt livshotande igen och jag togs åter igen in på slutenvården.
Det fortsatte "som vanligt" dvs ingen förbättring.
Jag flyttades från den allmänpsykiatriska avdelning som jag vårdats på under alla år till den rättspsykiatriska avdelningen, pga att jag ansågs som "särskilt vårdkrävande" som det så fint heter.
Rättare sagt så var jag totalt livsfarlig för mig själv och var i behov av den stränga övervakningen på rättspsyk för att över huvud taget kunna hållas vid liv.

Åren gick.
På ett läkarsamtal med chefsöverläkaren + min andra läkare sa dom samstämmigt:
"Du är det hopplösaste av dom mest hopplösa fall som kliniken någonsin haft. Vi vet inte vad vi ska göra med dig."

Jag skickades till universitetssjukhuset i Umeå för en "second opinion".
Under tio dagar fick jag genomgå olika undersökningar, tester, svara på tusentals frågor muntligt och skriftligt. Det gjordes en neuropsykiatrisk utredning och ALLT vad man kan tänka sig, läkare, psykologer, arbetsterapeut you name it det tog aldrig slut. Dom intervjuade min mamma... Och lusläste min journal, en STOOOR bunt papper...

Redan vid första mötet fick teamet som skulle utreda mig sina "misstankar":
Aspergers syndrom/autism.

Jag hade ingen aning om vad det var!

När utredningen närmade sig sitt slut fick jag skriftlig information om asperger/autism som dom bad mig läsa igenom och undrade om jag kände igen mig i det.

Jag läste det OCH hallå!!! Det är ju PRECIS så här det är!!! Det är ju precis som att dom beskriver MIG!!!

Utredningens resultat:
• Aspergers syndrom/ autism
• Anorexia nervosa
• PTSD (Posttraumatisktstressyndrom)

Alltså INGEN (JÄVLA) BORDERLINE !!! Dom hade feldiagnostiserat mig och behandlat mig därefter i 8 års tid!
Inte konstigt att jag blev sämre!

När jag fick diagnosen Aspergers syndrom/ autism var det en STOOOR lättnad!

När jag kom hem till Ö-sund igen sa min läkare:
"Jag beklagar att du inte fick den här diagnosen förrän nu. Om du hade fått den när du var 5-6 år gammal hade ditt liv sett helt annorlunda ut. Då hade du mått bra och inte haft någon ätstörning eller något självskadebeteebde."

Jahaja, men tack då!

Dessvärre var det inte alla på avdelningen här hemma som ville ta till sig informationen och resultatet utav utredningen, utan fortsatte som innan och bortsåg ifrån dom behov som jag faktiskt har!
MEN det fanns oxå dom som verkligen verkligen ändrade sitt synsätt och såg mina behov, eller så är dom "bara" helt underbara människor ❤

Med rätt stöd mådde jag bättre!
Det ansöktes om LSS-boende och ett år senare blev jag erbjuden en lägenhet.

Jag började samla ihop mina saker, som jag spritt ut över hela halva Sverige, och började så smått att skapa ett hem.
Mitt hem!
Något som jag aldrig haft förut.

Jag vistades i min lägenhet några timmar i veckan tillsammans med personal från avdelningen.

Ca ett halvår senare fick jag dygnetruntpermission till lägenheten och dom bemannade upp med personal ifrån avdelningen från kl 20 på kvällen till kl 13 nästa dag.
13-20 egen tid som tillbringas mestadels i stallet hos prinsarna ❤
Aktivitetsdag på tisdagar bemannas till kl 16.

Såhär var det tänkt att fortsätta men för ett tag sen satte cheferna sig på tvären och tänker avbryta detta den 31/8. Då ska jag åter igen "bo" på avdelningen.
Dom tar heller inte in några vikarier längre så vid semester och sjukdom bor jag på avd.

Det är ansökt om personlig assistans/ övervakning, men det är högst osäkert om/när det blir aktuellt.

Jag vill tacka min mamma som jobbar för mina rättigheter i princip dygnet runt!
Jag älskar dig ❤

Jag vill tacka "mina tre underbara" som oxå slåss för mina rättigheter!
Love You, men det vet ni ju ❤



Kanske flummigt skrivet alltihop men ställ gärna frågor om det är nåt du undrar!




Sondbyte, ännu ett framsteg!

Ännu ett framsteg som jag har gjort är att jag inte drar sonden i ilska o panik var och varannandag!
Nu måste det hållas koll och planeras in när den ska bytas för att den blir för gammal. De ni!

Igår var det dax igen.
Jag gör det själv eftersom jag är bäst på det. Givetvis så övervakas det hela av någon av mina sjuksköterskor.
Hon som var med igår var tvungen att sätta sig ner och titta bort för hon höll på att svimma haha...
Där satt hon och typ hulkade medans jag satte sonden. Det var lite.....gulligt ;-)



Här är min nya hjälm.
Visst är den sjuuukt snygg??!!



Önskeinlägg kommer!

Önskeinlägg om mitt livs historia och hur kaninerna trivs i sin nya bostad kommer!
Förmodligen inte nu på en gång, eftersom jag har så svårt att koncentrera mig och fokusera nu pga mitt dåliga mående :-/
Sorry!


En fråga!

Jag fick en fråga om jag kan berätta hur allt började. Det gör jag gärna!
Men jag undrar var jag ska börja? När jag föddes eller hur långt tillbaka i tiden ska jag gå?

En liten snabb sammanfattning om mitt liv finns här längst upp till höger klicka på "Om" ovanför bilden.

Men jag berättar gärna mer om du vill om du säger var jag ska börja :-)


Orkar inte!!

Denna ständiga ångest och oro över framtiden som gnager i mig hela tiden gör att jag kommer att falla i bitar när som helst känns det som!!

Jag proppar mig full med mediciner så att jag är alldeles vimmelkantig, och ändå är ångesten på så hög nivå att jag har hjärtklappning och svårt att andas. Bara vimsar runt, kan inte koncentrera eller fokusera mig på någonting!
(Därav dålig bloggning).

Snälla försäkringskassan SKYNDA PÅ att fatta erat beslut. OCH fatta rätt beslut!!!

JAG VILL INTE TILLBAKA TILL AVDELNINGEN !!!!!

Fast jag ska dit redan på fredag till tisdag =(


Midsommar med bästa brorsan! ❤


Till er alla!


Påväg hem!

Nu är vi påväg hem efter en bra dag i Sundsvall!
Fick inte tag på allt jag skulle ha men dagen har varit bra ändå =)




Mot Sundsvall!

Det blev aktivitetsdag på onsdag ist f tisdag denna vecka.
Vi är påväg till Sundsvall för att shoppa, wihuuuu!! =)

Saknar dock redan mina prinsar som jag inte kommer få träffa förrän.....imorgon! ;-)




En hästig helg

Nu sitter jag hemma i min soffa och är skönt trött efter en riktigt hästig helg.
Både igår och idag har jag varit och kollat på ponnyhoppning och hejat på våran bästa Johanna =) Och så har jag såklart varit i stallet och tagit hand om prinsarna ❤
Igår fick Robin en ledig dag och jag släppte honom i stora beteshagen en timme medan jag tränade Trigger.
Robin var mkt nöjd med att få mumsa gräs i en timme, och Trigger var mkt nöjd med att få jobba ett pass, alla nöjda och glada!

Idag skulle jag rida Robin MEN det hade ösregnat så han var både blöt och lerig så det blev ett välbehövligt bad för honom istället.

Nu får min arm ta och bli bra för JAG VILL TRÄNA !!!!!

Blev så tävlingssugen oxå nu när vi var och kolla. Hoppas hoppas hoppas och önskar att jag kan börja tävla igen nån gång i framtiden!



Team Gold


En natt på avdelningen

Inatt har jag sovit på avdelningen. Det var inte planerat och inget som jag gjorde som gjorde att det blev så, utan hon som jobbade hos mig blev tvungen att åka till akuten med ett av sina barn =(

Kvällen började som vanligt, för då visste vi inget. Hon kom kl 20, jag tog medicin, kopplade på sondpumpen och så kollade vi på film.
Filmen o sondpumpen blev färdig typ samtidigt och då nattade jag kaninerna och tog sista medicinen.
MEN då ringde personalens telefon och efter en stund kom hon och sa att hon måste åka t akuten...
Det var bara för mig att, i fyllan och villan av alla mediciner, packa lite saker och åka med in till avd.
Tack och lov så har jag ju ett rum där så det blev inget strul med plats eller så, och jag tog det hela bra inget utbrott skrik o panik men det var nog för att jag hade så mkt mediciner i kroppen ;-)
Jag har sovit hela natten, tro jag kommer inte ihåg att jag har varit vaken iaf, men har inte sovit så bra. Fick inte med mig min specialmadrass och bolltäcket.
Nu är jag hemma igen och sitter och dricker frukostkaffe.

Idag ska jag åka och kolla på hopptävling. Dottern i familjen som jag har mina hästar hos är mkt framgångsrik med sin ponny på tävlingsbanorna, och i helgen är det tävlingar här i stan så då ska jag passa på att åka o kolla o hejja :D

Jag är så sjuuuuukt träningssugen men måste fortfarande ta det lugnt med min arm :-/ så får se vad jag hittar på med mina prinsar idag.





När det värsta hade hänt

När det värsta som kunde hända mig hade hänt.
När min älskade underbara Knasen hastigt rycktes ifrån mig, rycktes oxå jag ifrån honom.
I samma sekund som han somnade in, rycktes jag ifrån honom.
Jag fick inte sitta vid hans sida. Pussa på honom för sista gången. Smeka hans lena päls för sista gången. Fästa blommor i hans man, i väntan på att hans själ skulle lämna kroppen.

Det gör mig väldigt ledsen när jag tänker på det. Jag tänker på det hela tiden.

Hans själ fick aldrig möjlighet att lämna kroppen. Dom behöver lugn och ro då. Och kanske lite hjälp.

Jag fick inte chansen att hjälpa honom med det. Och han fick heller inte någon lugn och ro.
Därför kunde hans själ inte lämna kroppen.
Hans själ blev skadad när dom, vad dom nu gjorde med honom.
Därför kan jag inte få kontakt med honom i andevärlden. Han är inte där.
Han är är ju inte här på jorden heller, och det känns väldigt väldigt ledsamt att inte kunna se honom någon stans.
Han mår inte bra där han är nu. Mitt emellan nån stans. Och det är oxå väldigt väldigt ledsamt att veta att han inte har det bra.
Han sitter fast.

Inte nog med att jag förlorade honom här på jorden.
Jag förlorade även hans ande.
Den sorgen går inte att beskriva.




Älskade kusin på besök ❤

I helgen har en av mina kusiner varit här.
Hon har bott hos mamma men vi har umgåtts på dagarna. Jättemysigt!
Synd nog så är jag sjuk, extremt (!!) ont i halsen o feber, och så armen dessutom =( så jag har inte kunnat skämma bort henne med bakverk mm som jag hade velat. Det har varit hon o mamma som har fått hjälpa mig med allt istället. Fast vi har haft det mysigt, kollat på film o varit i stallet mm.
Idag jobbar hon på Vårruset och imorgon åker hon hem.


Jag har haft detta extrema halsont o feber i ca två månader (!!!!!) men inte velat gå t doktorn. Inatt vaknade jag och hade svårt och andas och kunde knappt prata, så idag ringde hon som jobbade till vårdcentralen och jag ska dit imorgon :-/
Kanske bäst att kolla upp det ändå...




Tur att jag har en snäll mamma!

Ja det är tur att jag har en snäll mamma som hjälper mig med ponnypojkarna nu när jag har ont i armen!
Det gör hon ju annars oxå förstås ;-)
Men nu kan jag inte rida och inte heller, vilket är lika illa ;-) fläta deras manar o svansar :-(
Rider gör hon förstås inte, än.. Men fläta det kan hon! =)




Happy nationaldag alla!


Pimpat Albin lite...


En lugn aktivitetsdag

Tisdag = aktivitetsdag, men det blev en lugn sådan idag.
Vi skulle ha åkt till Sundsvall och shoppat egentligen men hon som jobba var tvungen att sluta lite tidigare så det skulle bli för stressigt.
Tänkte ha picknick och sola & bada istället men det är iskallt ute och blåser som satan så det blev det inte heller =(
Vi åkte till Dollar Store i Svenstavik istället och så har vi varit hemma och tagit det lugnt.

På Dollar Store köpte jag roliga cupcakesformar, som jag tror man kan ha som glassbägare oxå, min favoritchoklad (mjölkfri) köpte jag upp ett litet lager av oxå och nå fler småsaker.
Nä fy nu måste jag sluta skriva det gör så ont i min arm. Har fått en skena nu men det gör ont i alla fall =(



https://cdn2.cdnme.se/2555262/6-3/pic_51adf7929606ee744836348e.jpg">https://cdn1.cdnme.se/2555262/6-3/pic_51adf7929606ee744836348e.jpg" class="image">


Milton är friskförklarad! ❤


Typiskt!

Om jag hade varit en häst hade jag nog varit slaktad för länge sen. Nu har jag ådragit mig en "tennisarmbåge" (eller vad det heter) oxå =(
Vaddårå? Jo! Pga att jag inte kan använda det där (j-la) fingret när jag rider så har jag uppenbarligen kompenserat det med att finlira med handleden istället, vilket har lett till en överansträngning =(
Suck!
Väntar på optid av fingret...



Tussig liten Milton ❤

I förrgår morse var Milton riktigt tussig.
Han var slö, drog sig undan och ville varken äta eller dricka.
Jag avvaktade några timmar men efter lunch ringde jag vet och fick en akuttid. Kaniner är mycket känsliga och dom måste äta i princip hela tiden för att hålla sitt mag/tarm system igång, annars kan det snabbt leda till ett livshotande tillstånd.
Vi åkte in och vet kunde snabbt säkerställa att det var magen som var problemet då inga tarmljud hördes.
Han fick en så kallad "kanincoktale". Det är en salig blandning av bl.a. Tarmstimulerande mediciner som ges subcutant i nackskinnet.
Väl hemma igen hörde jag efter bara någon timme tydliga tarmljud på honom, men han var fortsatt slö och smärtpåverlad och jag fick tvångsmata honom med specialfoder. Inte lätt att tvångsmata en kanin, liiiiiten mun att få upp STOOORA framtänder som är ivägen när man ska stoppa in maten och en liten envis tunga som spotta ut det lilla som man nån gång lyckas på in :-/
Senare på kvällen drack han självmant lite vatten och tuggade lite på hö.
Nästa morgon var han pigg o smärtfri! Hoppa ut ur buren och skutta omkring =)
Det var omöjligt att tvångsmata honom längre eftersom han sprattlade och stretade emot hej vilt! Ett friskhetstecken ;-)
Idag är han så gott som återställd. Fortfarande lite omtumlad men pigg o smärtfri och äter och dricker själv och det har börjat komma ut där bak oxå =)
Lilla hjärtat ❤



Varning för idioter

Jag vill skicka ut en allmän varning till alla som söker LSS-boende för Autism/Asperger i Östersunds kommun.
Önevägen 174 bör ni akta er för!!
Jag riktar stark kritik mot personalen som är helt okunnig och oförstående, förutom nåt undantag.
För att inte tala om chefen, han är rent ut sagt dum i huvet!!

Det står nu klart att kommunen inte på något vis under några som helst omständigheter kan tillgodose mina behov, en ny utredning är nu igång om en annan form av boende/stöd.
Fram tills dess att detta är klart måste jag dock bo kvar här och även tillbringa en del tid på avdelningen under sommaren och i höst, beroende på hur fort utredningen går.
Eftersom att jag bor kvar här har jag ju rätt till deras insatser MEN nu vägrar dom ha med mig att göra över huvud taget!!???
Som sagt, jag riktar mycket stark kritik mot detta boende!




RSS 2.0