Länsrättsförhandling 2013-01-31

Ja idag var det dax igen.
För första gången på alla dessa år meddelade jag min advokat att hon skulle säga till rätten att jag medger mig. Alltså att jag går med på det. Tvångsvården alltså.
Jag har börjat att uppskatta livet, även om det fortfarande är fruktansvärt tufft emellanåt, och jag är glad att dom, mot alla odds, har lyckats hålla mig vid liv, så jag vill nog fortsätta med det!
Även om jag ändå är lite tudelad så ville jag att hon skulle framföra det. Om inte annat för att se Swartlings min, höhö ;)
Och ja, han satte löständerna i halsen men kom sen igång;

"Att Ellen Hammarström lider av en mycket allvarlig psykisk störning är ju klarlagt sedan lång lång tid tillbaka, och kommer så oxå att förbli.......därför är den psykiatriska tvångsvården absolut livsnödvändig..."

Han bablade om att Asbergers syndrom inte är något man blir av med, det är en medfödd funktionsnedsättning, och det stämmer ju i och för sig, och att man får göra vad som krävs för att hålla individen vid liv...

Puh, nu är det i alla fall över för den här gången!
Jag var riktigt spänd inför och under själva förhandlingen, som vanligt, fastän jag vet p r e c i s hur det går till, vad som kommer sägas och vad domen blir.
Helt slut efteråt :p
Tack och lov fanns det en varm och trygg famn som jag fick vila upp mig i efteråt ;)
Tack <3



Mörker

Jag verkar vara inne i en "bereperiod" nu.
Först trodde jag bara att det skulle vara några dagar, men det ger sig inte utan värre och värre.
Smärtan inuti blir värre, det svårare att andas, och mina tankar blir allt mörkare.
Is this the end??

Jag har som sagt tänkt väldigt mycket på Knasen på sistone. Jag drömmer om honom på nätterna, om hur någon tar honom ifrån mig.
Den jäveln ska brinna i helvetet !!!!!
Jag orkar inte döda den, det är den inte värd.
Men jag skulle jävligt gärna vilja se han plågas SÅ IN I HELVETE !!!!!



Speeddejt

Var på speedejt med Mr Svensson igår, inför förhandlingen nästa vecka.

När jag för några dagar sen fick reda på att jag skulle dit blev jag först jättenervös, men jag visste vad jag skulle få för besked så efter ett tag försvann nervositeten. Nästan.

MEN igår i bilen påväg dit blev det jättejobbigt usch å fy, trots att jag visste vad som skulle sägas.
Jag fick beskedet, plus att han sa att han är jätteglad för att det går så bra för mig =)
Ett bra läkarsamtal, som varade i Max 5 min (därav kallar jag det för speedejt, alla som känner Mr S.S himself vet vad jag pratar om...) var jag h e e e l t slut.
Fick vila upp mig i en trygg famn när vi kom hem.
Tack <3

Som sagt förhandling nästa vecka, på torsdag närmare bestämt.
Så snälla håll tummarna för mig vid ettiden.
Jag vet redan vad domen kommer att bli, fortsatt sluten psykiatrisk tvångsvård, det är lugnt. Jag är så tacksam för att jag får vara hemma och ha det så här bra. Det är okej.
Det är inte domen jag är rädd för utan den sakkunnige, monstret Mr. ssssscary Swartling.
Snälla håll tummarna för att han inte ska trycka ner mig totalt och lite (läs mycket) till i skoskaften. För då kanske jag aldrig tar mig upp igen : (




Lata dagar

Ja herre gud va jag känner mig lat!
På sistone, som nu är över en månad, har jag nästan inte kunnat göra nånting!
På grund av mina fötter...

Jag pysslar på så gott det går här hemma, men även det blir ofta för mycket för min fötter så då måste jag bara sätta mig ner och lägga upp fötterna. Aj aj aj...

Jag har kunnat följa med mamma till stallet några gånger, men måste då ta det väldigt lugnt. Pussa på mina ponnypojkar, borsta, fläta och så brukar jag släppa dom på ridbanan så dom får rejsa av sig lite, medans mamma fixar stallet.
Tack mamma <3

Flera gånger har det kännts som att fötterna är så gott som färdigläkta och att jag kan börja rida och fixa stallet som vanligt igen, MEEEN så nästa dag kan jag knappt stå på mina fötter.
Idag är en sån dag : (



Det där (jävla) fingret,,,,,

Ja nu har det nästan gått fem månader och mitt finger har inte blivit bra än.
Inte ens det lilla minsta bättre.

Det var den 8 september 2012 som jag senast blev bälteslagd, till följd av att jag blivit provocerad av en personal. Och i tumultet bröt personalen sönder ett finger på mig.

Direkt när jag blev uppsläppt märkte jag att jag hade väldigt ont i det och det gick bara att böja halvvägs.
Och som sagt nu fem månader senare är det fortfarande likadant.

Jag har genom gått ett antal undersökningar och träffat ett antal läkare mm. Men ingen vet vad det är för fel på det.
Varken röntgen eller ultraljud visar på att det är något i fingret som är skadat påstår dom, men det tror jag inte på.
Dom påstår att besvären är på grund av en inflammation och vätskefyllnad som blev till följd av skadan för fem månader sen.
Men som sagt det där tror jag inte på.
Det måste vara nåt som är fel eftersom det inte skett någon som helst förbättring på fem månader.
I bästa fall kan jag böja fingret halvvägs, annars mindre och om jag använder det, och då menar jag verkligen inte att jag belastar det utan typ diskar, duschar badar eller så, så blir det mycket mera svullet och gör ont.
Några gånger har det varit så svullet att det har sett ut som det ska spricka.



Ett år och nio månader

Ett år och nio månader har gått sen den absolut värsta dagen i mitt liv,
då min älskade älskade underbara Knasen hastigt rycktes ifrån mig.
Jag kan fortfarande inte tro att det är sant.



Älskade ponny!

Senaste tiden har jag tänkt väldigt mycket på Knasen.
Mitt allt. Min älskade älskade ponny. Min allra bästa vän.

Han finns såklart alltid i mina tankar, men på senaste tiden har det varit extra mycket.
Varför vet jag inte.

Jag har fortfarande svårt att förstå att han inte längre finns på denna jord.
Det är helt ofattbart för mig.

Jag vet att han ändå finns här.
I mina tankar på dagarna och i mina drömmar på nätterna.
Jag vet att han finns här omkring mig, fast han inte syns.
Men jag saknar så fruktansvärt mycket att borra in näsan i hans mjuka päls och känna bara hans speciella doft.
Att stryka hans lena mule. Att sitta i hans box och bara vara. Att få en lekfull puff och våra härliga ridturer.
Jag kan inte med ord beskriva det tomrum som jag känner.

Älskade älskade ponny.
Min älskade älskade Knasen.



En stund av lycka

Jag känner mig så otroligt glad och lycklig över att sitta här hemma i min egen lägenhet.

Jag sitter i MIN soffa omgiven av MINA saker och har mina älskade ninisar som hoppar omkring på golvet framför mig.
Det är en sån otrolig frihetskänsla!
Jag har fått ett liv!!!

Förut kändes det inte som att jag hade nåt liv. Då jag satt i ett litet rum bakom låsta dörrar.
Jag fick be om att få gå på toaletten, be om att få duscha och gå ut fick jag ibland inte göra på dagar, veckor, månader...
Tvångsåtgärder så som bältesläggningar var och varannan dag i timmar, dagar, nätter...

Den som inte har upplevt detta kan nog inte förstå vilken frihetskänsla, glädje och lycka som jag känner i detta nu.

Jag kan klä på mig och gå ut och ta en promenad om jag känner för det.
Jag kan ta ett bad när/om jag känner för det.
Om jag blir sugen på glass kan jag bara gå till frysen och hämta.

FFFFFRREEEDOOMMM !!!!!

MEN såhär känner jag ju förstås inte hetatiden. Som ni vet.
Jag kämpar dygnet runt med, suck, ja ni vet, allt... Ångest, självdestruktiva tankar mm mm mm .....

Men det är så otroligt härligt när den här frihetslyckokänslan infinner sig!

Sen har jag ju förstås vissa "förhållningsorder" som jag måste hålla mig till/från och det är förutsättningen för att jag ska få vara här hemma.
Om inte så åker jag raka vägen åter bakom lås och bom på obestämd tid.

Jag måste äta mina måltider samt inte göra av med för mycket energi ---> Jag måste hålla mig över en viss minimivikt.
Jag måste hantera min ångest på ett bra sätt. Det vill säga ta emot hjälpen från dom underbara människor som finns här hos mig helatiden varje dag dygnet runt.
Jag måste ta kontrollen över mina självdestruktiva impulser och den elaka rösten och inte skada mig själv och inte välja döden trots att det är fffffruktansvärt smärtsamt emellanåt.

Men som sagt, jag har underbara människor här hos mig helatiden varje dag dygnet runt och utan dom skulle det aldrig gå.
Jag hade ju ett rejält bakslag, då jag inte kunde kontrollera min impuls och valde döden MEN tack och lov så överlevde jag!

Jag vill tacka alla er som har gjort och gör det möjligt för mig att få vara här hemma. Till er som finns här hos mig helatiden varje dag dygnet runt

I

LOVE

YOU

<333

Puss // The Boss ; )




Tack!

Dethär blogginlägget tillägnar jag den person som jobbade hos mig kvällen, natten och dagen efter mitt senaste självmordsförsök. Då jag höll på att frysa ihjäl.

Hon gick på sitt pass precis då dom hade hittat mig.

TACK för att du kom till mig direkt.
TACK för att du tog dig förbi poliser, hundpatrull och ambulanspersonal för att vara vid min sida.
TACK för att du övertalade ambulanspersonalen så att du fick sitta vid min sida under ambulansfärden.
TACK för att du fanns vid min sida under hela vistelsen på sjukhuset.
TACK för att du övertalade läkarna så att jag fick följa med dig tillbaka hem igen och inte behövde vara på avdelningen (psyk).
TACK för att du fanns hos mig HELA TIDEN, det betydde JÄTTEMYCKET för mig! <333



Suck!

Idag var jag laddad för att åka till stallet och pussa på mina älskade ponnypojkar plus att jag skulle klippa Lucky (en häst i stallet).
Meeeeen, mina fötter känns inte bra idag. Överansträngde dom förmodligen igår då jag var runt och gjorde några ärenden.
Bara att stanna hemma och vila idag :P
Förändring i planeringen = jobbigt,
men tänkte att jag ska ha en skön eftermiddag här hemma, ta fotbad och pyssla med lite allt möjligt.
Kändes helt ok, men så kom den från ingenstans och slog till med full kraft

---> ÅNGESTEN <---

GAAAAAH !!!!!

Får se hur det här artar sig. Hoppas det ger sig snart så jag får nåt gjort. Har endel att pyssla med här hemma.
Dessutom har jag två andra blogginlägg på g, men det krävs mer koncentration än vad jag har förmåga till nu att få till dom. Kanske lyckas jag senare idag om ångesten ger med sig lite.




Fråga

Jag har en fråga till er.
Är det något särskilt som ni skulle vilja att jag skriver om?



Lååångtråkigt?

På nyårsafton var min mamma och min Gudmor här från eftermiddagen. Vi åt tacos till middag och marängswiss till efterrätt. Mums.
I marängswisswen hade vi tomte loss och då gick brandlarmet, IGEN -_-
Jaja bara för dom att vänja sig. Nu är Ellen här, nu kan vad som helst hända. Moahaha...

Sen kom en av mina underbara.
Vi hade myskväll, såg på film (fast den var inte så bra) och åt räkmacka.
När det närmade sig tolvslaget korkade vi upp min Hello Kitty bubbelflaska med en JÄDRA smäll, klädde på oss och gick ut för att skåla in det nya året och kolla på fyrverkerierna.

Jag brukar tycka att nyår är jättejobbigt och ångestaddat. Kan ha att göra med min separationsångest, svårighet för förändring och minnen från förr. Jag vet inte.
I år hade jag bestämt mig för att det skulle bli bra och ha det roligt och mysigt.
Det gick jättebra ända till tolvslaget när vi stog där ute, då kom ångesten smygande.
När jag stog och borstade tänderna kunde jag nästan inte andas, men med rätt hjälp och stöttning går det ju alltid bra så jag somnade tillslut.


Läkningen av mina köldskadade fötter går bra.
MEN DET TAR JU SÅN TID !!!
Jag kan fortfarande knappt ha ett par supermjuka strumpor på mig, får vara barfota (brrr) och inget täcke på dom heller när jag sover (dubbelbrrr).
Och inte kan jag gå så bra på dom heller =(
Jag som är van att det är full fart med stallet och allt blir ju mer eller mindre GALEN av att sitta inne dag ut och dag in. Lite skönt är det ibland att bara lata sig, men då kommer ju alla läskiga tankar och känslor! :o)
Och inte kan jag göra någon nytta här hemma heller, för vad än man ska göra så behöver man ju gå på dom där jädra fötterna.
Idag och igår har jag fått lite frisk luft iallafall. Det vill säga att jag har pallrat mig till bilen och blivit skjutsad för att uträtta några ärenden, och idag fick jag följa med mamma till stallet och pussa på mina älskade ponnypojkar. Det var underbart även fast jag fick till ringa mesta tiden i soffan i fikarummet -_-



RSS 2.0