En helt ny värld

Jag har hamnat i en helt ny värld känns det som.
Vet inte om jag vågar tro att det är sant!

Vi var på möte hos assistansbolaget som jag har anlitat för att anställa mina assistenter och allt sånt idag.
I'm the boss lixom!?
"Det enda vi bryr oss om är att det blir bra för dig. Du talar om hur du vill ha det och så ser vi till att det blir så, och vi ger oss inte förän du är nöjd!"

Jaaahapp, helt annorlunda än vad vi brukar få höra lixom ^^

Senare idag hade vi möte med nya enhetschefen för det här boendet.
Jag ska ju inte bo kvar men det är ju endel som måste funka ändå framöver här.
Han hade styrt upp och tagit tag i saker och ting så jag kommer troligtvis att få sova hemma dom flesta nätterna i veckan tiden som är kvar här, hur lång eller kort den än blir, med personer som jag valt ut!
Sen undrade vi lite försiktigt hur det skulle bli med den där övergångsperioden..
"Det är inga problem, det löser vi! Det är ju människor vi jobbar med och alla människor har olika behov och då får man hitta en lösning som passar just den individen."

Det är ju inte vad vi är vana att höra direkt.
Det brukar låta
"Vi jobbar inom våra ramar och med våra regler och rutiner" punkt slut!

Kanske finns det hopp ändå!?





Svar på fråga

Fråga:
"Vad kommer det här att innebära för dig?
Kommer du få flytta nån annan stans där du har någon med dig helatiden?
Kommer du få välja personen själv?"

Svar:
Jag kommer måsta flytta från den här lägenheten (eftersom kommunen vägrar låta mig bo kvar).
Jag hoppas att jag hittar en lägenhet där jag kommer trivas lika bra som här!
Ja, jag kommer ha en person hos mig hela tiden. Både hemma och utanför hemmet.
Eftersom jag ska ha det hela tiden varje dag dygnet runt så kommer det krävas ett antal. Vet inte hur många. Vi ska på möte imorgon och då kanske jag kommer få veta hur många det blir.
Och ja, jag kommer att få välja ut dom personerna själv :-)


Sårbar

Jag är jättejätteglad över att jag har blivit beviljad personlig assistans dygnet runt!
MEN det har varit fruktansvärt påfrestande med både det ena och det andra under en lång tid.
Mina krafter är så gott som slut och minsta lilla får mig att flippa :-/
Därav till exempel gårdagens incidenter.

Jag är som sagt jättejätteglad, även om det kanske inte verkar så -_-
Jag längtar tills jag bor där jag ska bo och har dom assistenter som jag ska ha.
Men hur ska jag komma dit?!
Vi hade en plan, men den skickade ju kommunen käpprätt åt helvete.
Så nu förstår jag bara inte hur det ska gå till?!

Hela grejen är en STOR förändring, och förändring = ångestladdat även om den är positiv.
Vi hade som sagt en plan för hur det skulle gå till för att jag skulle ha någon som helst chans att klara av det.
Men nu blir det inte så.

Det känns fruktansvärt jobbigt att måsta lämna lägenheten som jag bor i nu.
Jag trivs superbra här och den är perfekt på alla sätt och vis.
Ingen förstår hur kommunen kan tvinga mig att lämna den.
Dom har sina argument, men dom håller inte.

SÅ, det återstår att se vad som händer nu..





Om sanningen ska fram

En liten flicka i världen ensam står
Hennes hjärta är fullt av blödande sår
Ångesten i bröstet tynger henne hårt
Hon vill vara lycklig, varför ska det vara så svårt?
Hennes kinder är våta av salta tårar
Hon vet hur mycket hårda ord sårar
Hon var en gång ett barn som ofta log
Nu är det många år sen hennes leende dog
Hennes dagar är fyllda av låtsasglädje och panik
Nätterna är fyllda av gråt och kvävda skrik
Hon undrar om livet blott är ett spel
Varför måste allt kännas så fruktansvärt fel?
Flickan vill ta sitt liv, men för det krävs mod
Om det bara fanns nån som förstod
Hon vill låta sig slukas eldens heta lågor
Ja, vad som helst för att ta död på hennes plågor
Kanske är det så att flickan tar sitt liv en dag
Det sorgligaste är att flickan, det är jag






Svett blod & tårar

Ny vårdplanering idag.
Alla var mkt glada över det fantastiska beslut som försäkringskassan har fattat!
Jag var dock asförbannad eftersom varken kommunen eller landstinget hade gjort det som var överenskommet att dom skulle ha gjort till idag!!! =(

Att landstinget inte gjort sin uppgift fick jag reda på när min sjuksköterska gick av sitt pass, och att hon dessutom inte skulle vara med på mötet, vilket det var bestämt att hon skulle.
PANIK ---> självdestruktiv handling.

Väl på mötet var alla mkt glada för min skull.
Jag var fortfarande asförbannad.
Jag blev ännumer förbannad då kommungubbarna bemötte mig på ett anmärkningsvärt ohumaniskt sätt.
För dom är jag ingen människa utan ett "det".

Både landstinget och försäkringskassan har börjat förstå sig på mig och tar fram lösningar så att det ska bli så bra och uthärdligt för mig som möjligt.
Tack till er ❤️

Kommungubben satte totalstopp för dom mkt bra planerna som försäkringskassan och landstinget gjort för den närmaste tiden, övergångsperioden.

Efter ett tag ledsnade jag på den omänskliga kommungubben.
Slet av mig bandaget och sa
"Såhär ont gör det i mig när du bemöter mig på det sättet".
Hade glömt att jag lagt tryckförband -_- så blodet började spruta.
Det märkte inte jag, utan läste en dikt för gubben, sen minns jag inte så mkt mer.
Nu sitter jag på akuten -_-





Sol & baddag

Tisdag = altivitetsdag.
Vi har solat, badat, gått på upptäcktsfärd, plockat hallon och ätit suchi. Lite soffhäng hann vi oxå med ;-)

Men puh va jag är trött.
Slappnar väl av nu när jag har fått beskedet ifrån försäkringskassan.
Jag har gäspat hela dagen trots att jag har sovit mina 10 timmar inatt.
Jag har haft ont i huvudet sen igår eftermiddag, och jag måste ha gått och spänt mig nå jävulskt för jag har träningsvärk i rygg, axlar och nacke.





OH MY GOD. JAAAAAAAAA!!!!!!

Det damp som sagt inte ner nåt besked från försäkringskassan i brevinkastet idag. Däremot så ringde mammas mobil när vi satt i bilen påväg till stallet.
Det var min handläggare från försäkringskassan som ringde, och meddelade att JAG ÄR BEVILJAD PERSONLIG ASSISTANS DYGNET RUNT !!!!!!
Lyckan är total !!!!!
Fatta, jag kommer slippa att tillbringa resten av mitt liv på rättspsyk!!!!!

Jag är fortfarande chockad och har svårt att förstå att det är sant!!


I belive I can flyyy!


En spänd väntan

Sov inte så bra som jag hade hoppats inatt.
Jag deckar ju av alla mediciner så jag sover, men i mitt huvud fortsätter alla tankar att snurra.

Jag går spänt och väntar på besked från försäkringskassan, och det kan dimpa ner i brevinkastet vilken dag som helst.
Så fort jag hör att posten kommer så rusar jag till dörren och rotar igenom högen med räkningar och reklam för att se om det ligger något från försäkringskassan där, det gjorde det idag!
Jag höll andan medan jag rev upp kuvertet och fick fram pappret som låg i.
"Uppföljning av din sjukersättning"
Suck.
Bara att fortsätta vänta då :-/


Ännu en dag i helvetet

.....ja det är så det känns. Som att mitt liv är ett helvete.
Fast inte helatiden. Jag brukar ju få uppleva riktiga små ljusglimtar inte alltför sällan.
Jag får åka till stallet mest varje dag till mina älskade prinsar.
Så fort jag kliver innanför dörren hemma (för jag har ju faktiskt till och med ett eget hem nuförtiden!!!) så kommer mina älskade ninisar i full fart och nära på slåss om att få gosa med mig.
Jag har en underbar familj som stöttar mig allt dom kan och lite till.
Jag har allt detdär bra men ÄNDÅ så förföljs jag av den ständiga ångesten som gnager stora blödande sår inuti mig.
Paniken som ligger och lurar och kan bryta ut när som helst.
Mardrömmar, Flashbacks och den elaka rösten i mitt huvud.
Allt det där förföljer mig vart jag än är och hur bra jag än har det.
Jag vet varför.
Jag har gått i terapi i 8 år och känner mig själv rätt bra vid det här laget.
Men även om jag vet varför, och vad som ligger till grunden för allt så är det lik förbannat lika jobbigt :-/

Och så denna ständiga ovisshet om framtiden är oxå mycket påfrestande.

Nu säger jag gonatt, och hoppas på att få sova bra och vakna pigg och utvilad imorgon bitti, det underlättar lite i alla fall!




En ok dag

Idag har det varit en ok dag.
Jag sov bra och tillräckligt många timmar inatt, och det gör väldigt mycket för mitt mående.

Kom hem kl 10.30 och då kom mamma och hjälpte mig att storstäda kaninburarna. Jag städar dom givetvis varje dag men en gång i månaden byter jag ut allt strö och rengör burarna ordentligt i badkaret.
Det var dock mest mamma som fixade och donade eftersom jag satt fast i sondpumpen :-/

Sen åkte vi till stallet.
Ingen ridning idag utan Trigger fick sig en väldigt välbehövlig spadag vilket han gillade mycket!
Badade schamponerade och gjorde inpackning i man o pannlugg. Han njöt verkligen och han blev sååå fin!
Det har varit jättevarmt idag då vi tog en promenad i solen så han torkade och sen flätade jag manen o pannluggen.


Sen hem o duscha och så tillbaka till avdelningen igen.
Vi kollade på film medan jag sondade och nu ska jag gå och lägga mig.

Natti!





Prinsessans Plejz

Fråga:
"En dum fråga : / men vad händer med din lägenhet, får du ha den kvar eller hur funkar det?"

Svar:
Ingen dum fråga!
Jag vet inte heller :-/
Om jag får personlig assistans får jag inte ha den kvar, för man får inte ha två insatser samtidigt. Inte dom två i alla fall =(
Om jag ska bo på psyket vet jag inte om dom kan tvinga mig att flytta från lägenheten.
Jag vill verkligenverkligen INTE flytta därifrån!!! Jag trivs så himla bra med lägenheten, området osv. Det är lixom perfekt!




Vem är jag?!

Just nu är allt så snurrigt så jag vet knappt vem jag är.
Det är kaos här hemma.
Mina kläder ligger i en hög och utspridda på sovrumsgolvet.
Jag har inte packat upp sen semestern.
Både köksbordet och diskbänken är fulla av disk.
Det är dammigt och skräpigt.
Överallt ligger högar med papper och tidningar och INGENTING är på rätt plats.
Såhär har det ALDRIG sett ut hos mig förut.
Jag är noggrann, till och med extremt pedantisk.



Dom där 40 timmarna i veckan blir nog bra. Om det schemaläggs på ett för mig bra sätt, och det viktigaste av allt, att det är med rätt person/personer.
Men det känns så sorgligt att det är slut, fr o m 1/9, med myskvällar här hemma.
Slut med att vakna i MIN säng och kliva upp och i lugn och ro äta frukost vid MITT köksbord i MITT kök.

Jag behöver lugn och ro för att ens ha en chans att fungera. Och lugn och ro är det minsta man kan säga att det är på avdelningen.
Folk som skriker. Folk som bråkar. Dörrar som smäller. Telefoner som ringer. Larm som tjuter och folk som springer. Gaaah!
OCH så den ständigt överhängande risken att flippar jag ur, vilket jag förmodligen kommer göra gång på gång pga allt stök, så blir jag förmodligen bälteslagd och det är rena skräcken.

Hjälp mig snälla nån, hjälp mig!





Vårdplanering 2013-08-21

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om vårdplaneringen igår.
Det var ingen katastrof, jag har varit med om värre. Men det var ingen höjdare heller direkt.

Fr o m 1/9 kommer jag återigen att bo på avdelningen.
Jag kommer att få vistas utanför avdelningen 40 timmar i veckan, med personal. OBS, endast dagtid och det gäller året ut.

Varför fortsätter det inte som det har varit senaste året?
Ja det är det väldigt många som undrar.
Dom/Vi vet vad jag har för behov, och hur dessa ska tillgodoses på bästa sätt.
Alla vet vad som är bäst för mig.
MEN den "modellen" faller inte inom ramarna för hur varken landstinget eller kommunen arbetar.

Men hallå det är för fan jag som har Asperger, jag kan inte ändra mig! Dom har inte Asoerger, dom kan ändra sig, om dom vill!!

Jag försökte diskutera med dom igår, att patienternas behov kan inte anpassa sig efter vilka behandlingsmetoder som finns, utan det är behandlingsmetoderna som måste utformas utifrån patienternas behov.

Jag fick medhåll från alla utom representanter från landstinget och kommunen.
Vi var 10 st på mötet.

Hur som helst.
Jag försökte försökte få till ett samarbete mellan landsting och kommun.
Landstinget bidrar med personal 40 timmar per vecka dagtid, då tyckte jag att kommunen kan bidra med personal nattetid.
Men oj vad obekväma dom blev där dom satt när jag ställde den frågan.
Dom kunde inte säga NÅGONTING, inte ens gå in i en diskussion!?
"Vi måste gå hem och fundera" var allt dom sa.

Chefen från landstinget är lite mer mänsklig i alla fall. Det ska hon ha kred för.

Ny träff på onsdag nästa vecka, för att schemalägga dom 40 timmarna per vecka.
Och så väntar ju alla med spänd förväntan på beskedet från försäkringskassan.


Det är svårt att sätta ord på mina känslor just nu.
Tom, uppgiven, ledsen. Typ.

Jag vill ju vara här hemma!! Inte på den där jävla avdelningen! =(





Fruktar det värsta

Jag fruktar det värsta inför vårdplaneringen idag.
Att jag kommer bli totalt mosad, rent psykiskt.
Det brukar vara så, helt omänskligt.
Jag är van, men det gör ändå ont varje gång.
Jag ids knappt bli nervös, för jag vet vad som väntar.
Jag kommer sitta där runt bordet med en massa människor, och jag kommer bli behandlad som om jag vore en säck potatis. En säck rutten potatis som ingen vill ta reda på.
Det är så det känns.





Sommarbilder

Det är som bra att ha en kusin som är proffsfotograf ;-)




Hembesök av handläggare på försäkringskassan [X]

Första mötet av alla möten denhär veckan är nu avklarat, det vill säga hembesök av min handläggare på försäkringskassan.

Jag vet faktiskt inte hur det gick.
Hon tog till sig information och skrev så det smattrade på sin dator.
Hon, som alla andra, blev chockad över min livssituation.
Ärendet är prioriterat så dom kommer att jobba med det så snabbt som möjligt, men hur lång tid det tar och vad resultatet blir återstår att se.





Tillbaka!

Nu är jag hemma igen.
Eller hemma och hemma, jag är på avdelningen.
Men back in Östersuns i alla fall.


Det har varit väääldigt skönt och välbehövligt med denhär lilla pausen/uppladdningen.

Här är allt som vanligt.
När jag klev in genom dörrarna togs jag emot av:
"Nääääämen Lillyana Barbie my idol!!!!! :D NOT."


Hade en fin dag hos moster & Co. innan vi åkte.
Mysfrukost, mata hönsen, gosa vovve, bada och så blev jag ordentligt firad på min namnsdag med sång, blommor, bakelse o presenter =)
Och så var vi såklart hos älskade mormor ❤


Nu är jag tillbaka i verkligheten, och det är som förra gången, när jag kom hem från semestern, som att gå in i en betongvägg, ramla baklänges och slå huvudet hårt i betonggolvet :-(

JAG FÖRSTÅR INTE HUR JAG SKA KLARA AV ATT BO HÄR IGEN ?????

Bara två veckor kvar nu =(





Paus/uppladdning

Den här helgen känns det som att jag har fått en paus ifrån verkligheten där hemma.
Välbehövligt.

Dessutom är det en bra uppladdning inför nästa vecka.

Måndag: Aktivitetsdag.
Det är i och för sig inte jobbigt utan kul.

Tisdag: Möte med/ hembesök av min handläggare på försäkringskassan, angående min ansökan om assistansersättning.

Onsdag: Vårdplanering med landstinget och kommunen.

Torsdag: Terapi

Fredag: Möte med kuratorn på habiliteringen.


Puh! Wish me good luck!!!




Idag har jag haft en toppendag.
Jag har matat hönsen, vi har badat (fast jag får inte bada nå länge för mamma, får inte göra av med för mkt energi o bli för nedkyld, men det ääär ju så härligt!!) Brorsan kom på em och vi åkte och hälsade på mormor, hon var piggare idag ❤
Sen åt vi middag i växthuset, och avslutade dagen med filmkväll.




På vift!

Hej allihopa!
Sorry för att jag inte har bloggat på några dagar.
För det första så har jag haft fullt upp med att överleva, och sedan så har min mobil krånglat så det gick inte att blogga från den och datorn hade jag inte möjlighet eller förmådde mig att starta.

Just nu befinner jag mig i ännu ett av "våra" paradis, nämligen hos min moster med familj som bor på en vacker gård vid en sjö.
Lucky me jag som älskar att bada :D

Jag och mamma åkte hit igår och vi är här för att såklart umgås och vara tillsammans men oxå för att hälsa på min mormor som bor 2 mil härifrån.
Min mormors tillstånd har hastigt försämrats.
Min älskade älskade underbara mormor ❤

Mitt i allt elände är det underbart att vara här.
Jag är omgiven av människor jag älskar och det är så vackert här.




Sent svar på fråga

Jag fick för ett tag sen frågan när jag fick personal 24/7, och vad det var som hände när jag fick det.

Jag förstog inte dethär med 24/7, men nu har jag fått det förklarat för mig att det är dygnet runt, så nu kan jag svara på frågan.

Jag fick flytta till min lägenhet i början av oktober förra året, och då följde dom från avdelningen som känner mig bäst med och var hos mig.
Det var inget särskilt som hände just då, utan min läkare bedömde att jag inte behövde vara inlåst, men att jag måste övervakas dygnet runt.
Så den insatsen sattes in för att INTE något ska hända.

Det var tänkt att det skulle fortsätta så. Att dom från avdelningen som känner mig bäst, det är extremt viktigt att personalen känner mig, kan läsa av mig och kan hantera olika situationer på ett bra sätt, skulle vara hos mig så att jag kan få vara fri och inte inlåst.

MEN landstingets sparkrav har satt stopp för alltihop och det kommer att avslutas den sista augusti.
Så från och med den 1/9 måste jag åter igen bo på avdelningen.
OM inte ansökan om personlig assistans går igenom.



Tisdag idag = aktivitetsdag.
Dagens aktivitet: shopping.
Pigg & glad tjej!?
NOT
Trött, nedstämd och ångestfylld efter gårdagskvällens spektakel.
Men jag slapp iaf sova i bältessängen.

Nu är jag hemma och inatt ska jag sova hemma.

Natti!





Jag hatar dessa ständiga hot!

.....som ofta blir till verklighet.

"Skärp dig nu! Annars får du ingen permission imorgon!!"


Kom hit till avd 19.15 och sondpumpen skulle kopplas på.
Personalen råkade upptäcka "min hemliga gömma" där jag förvarar lite smått och gott som råkat gå sönder... -_-

Medans hon gick iväg och slängde det fifflade jag med sonden, vet att det är FEL men den elaka gör mig till ett monster!
När hon kom tillbaka upptäckte hon vad jag gjort.
Jag blev arg på allt och alla, men mest på mig själv.
Drog foten i väggen, ordentligt, så den gör svinont. Skulle inte förvåna mig om har jag brutit den oxå ^^

Sen satte jag mig i garderoben och surade. Och okay, jag vandaliserade lite oxå :(
Då kom:

"Skärp dig! Annars får du ingen permission imorgon!!"

Minns inte riktigt vad som hände sen.
Är så fullproppad med mediciner.
Men en bra ssk, som jag i och för sig bråkade med innan, var hos mig och jag lugnade mig och vi kopplade på pumpen.
När hon satt vak gick det bra, men efter ett tag var hon tvungen att gå och dela ut mediciner och då kom en väldigt oerfaren stackare och löste av. Vilket resulterade i att det mesta av sondnäringen hamnade nån annan stans :(

Den elaka rösten är så stark. Jag rår inte på henne!!


Hade dom lyssnat på mig från början, innan sommaren, när jag kände att det här var på g, då hade det gått bra nu. Då hade jag kunnat stå emot den elaka. Det hade inte blivit bråk o tjafs, inte så mycket iaf!

Men inte då!
Är besviken.
Och nu är det ju som det är! =(


Nu ska jag skynda mig att gå och lägga mig innan det blir nå mer tjafs.

JAG VILL INTE SOVA I BÄLTESSÄNGEN !!!!!





Jävla myndigheter!

Jag klättrar klättrar upp
ni drar mig drar mig ner
ni gör mig så lack
ni ger aldrig upp
jag bygger bygger upp
ni river river ner
vi måste ta ett snack
hörni!




Då va de klippt igen!

Klippte Robin idag för han hade satt värsta vinterpälsen. Ja, redan!?
Borde ha klippt han för 1-2 veckor sen men det har inte blivit av under omständigheterna.
Nu är han klippt iaf och han tyckte det var MKT skönt att bli av med den tjocka vinterpälsen i värmen!




Instagram

Ni kan även följa mig på Instagram!

detosynligabarnet heter jag där oxå!


To be or not to be?

Just nu är mitt liv bara ett lidande.
Så varför fortsätter jag att kämpa för att överleva?
Varför fortsätter jag att kämpa för att fortsätta lida?
Det vore ju bättre att dö, så jag slipper allt!
MEN ändå så vill jag hoppas och tro, att det ska vända och bli bättre.
Jag vet vad som behövs.
Men den som ska fatta beslutet om jag får det är inte jag.
Det är inte jag själv som kommer avgöra om mitt liv kommer att fortsätta att förbli ett lidande, eller om jag ska få ett värdigt liv.




Frustrerande!

Det är mycket som är frustrerande.
Men just i detta nu är det så frustrerande att vara här hemma i min lägenhet och jag ser allt som behöver göras, städa, diska, vika tvätt, plocka, fixa o dona MEN jag får inget gjort!
Sitter i soffan som förlamad av ångest och kan bara koncentrera mig på att andas ordentligt och inte gripas av panik.

Jag längtar tillbaka till semestern, då jag kunde sola o bada, njuta av livet tillsammans med dom jag älskar och var befriad ifrån denna fruktansvärda ångest för några dagar.




Kaniner kaniner kaniner!

Haha, två av mina tre underbara har, efter att ha varit sambos med mig och mina ninisar i nästan ett år, skaffat sig varsin.
Måste väl tyda på att mina små busar är väldigt trevliga sambosar =)




Det är så lätt att vänja om sig

Vaknade av ett vrål (från en patient) imorse, en sekund senare från personalen, "NEEEEEJ !!!!!" och sen, "Jag ringer....."
Antar dom skulle ringa yttre vakten eller läkare för ordination av injektion. Redan 07.30 började det alltså idag.
Jag är SÅ glad att jag blev hämtad kl 8.

Dagen har inte varit lika jobbig som igår.
Fast jag tar så mkt mediciner så jag minns inte riktigt vad jag har gjort?!
Varit ute o handlat med en av mina underbara och varit i stallet med mamma vet jag iaf.

Nu sitter jag hemma i soffan.
Ska sova hemma inatt.
(Med personal såklart...)

Tänk att det är så lätt att vänja om sig.
När jag flyttade hem hit till min lägenhet för snart ett år sen, efter 10 år i slutenvården, kändes det jättekonstigt att sova i min stora sköna säng och att ingen var vaken på natten (min personal sover, men vaknar såklart om jag gör det).
Jag vande mig efter ett tag, men från början sov jag inge bra.
När jag nu skulle tillbaka till avdelningen i sommar var det jätteoskönt att sova i den smala osköna sjukhussängen, trots att jag har en supermjuk extramadrass, och jag kunde inte förstå hur jag kunde tycka den var skön förut. Dessutom kändes det konstigt att sova när det pågår ett vaket liv utanför min dörr.
MEN nu sover jag bättre på avdelningen än hemma igen...



Ungefär såhär känner jag mig nu



Var tog den söta lilla flickan vägen?

Det har ju senaste tiden varit, och är fortfarande, väldigt "stökigt" runt mig, och det påverkar mig fruktansvärt mycket på ett negativt sätt.
Min funktionsnedsättning blir allt mer tydlig och den elaka rösten i mitt huvud blir starkare.
Den elaka rösten finns där helatiden men när jag mår bättre klarar jag av att inte lyssna på den, inte göra som hon säger och jag kan till och med hånskratta åt henne.
MEN när jag mår sämre får jag allt svårare att inte göra som hon säger.
Det gör mig så frustrerad eftersom jag vill inte göra som hon säger men samtidigt klarar jag inte av att låta bli.
Detta plus en massa extra ångest GÖR MIG GALEN !!!!!

Jag har länge befunnit mig på bristningsgränsen och går och biter ihop och biter ihop för att inte få ett utbrott och riva hela världen.
Den elaka rösten i mitt huvud gör mig till ett monster!

Igår fick jag ett mindre utbrott på boendepersonalen som strular och strular och strular och nu fixar jag bara inte mer!

Idag har jag bitit ihop så in åt H att jag var nära att svimma på eftermiddagen.
Personalen som jobbade hos mig inatt ringde redan imorse till avdelningen och förvarnade om mitt extremt dåliga mående, eftersom att jag skulle hit ikväll.

Stackars personalen.
Fick veta nu ikväll att det har varit riktigt stökigt här idag.
Grabbarna, jag är enda tjejen ^^, som rykt ihop antar jag...
Det brukar bli som en kedjereaktion.
Brister det för en så gör det det för nästa o nästa... Och med tanke på vilka som är här kan jag tänka mig att det var KAOS.
TUR att inte jag var här då, för då hade jag INTE kunnat hålla ihop mig, eftersom minsta lilla får mig att gå i taket nuförtiden..

Det har varit en extremt lugn sommar här, med tanke på vilken avdelning det är.
Personalen har bara gått och väntat på att det ska smälla. Och idag gjorde det tydligen det -_-

Det var lugnt när jag kom iaf, utom jag som var i upplösningstillstånd, pöjkarna var rätt "lulliga" så jag antar att det har blivit några injektioner mm under dagen...

Nu ska jag försöka somna så att jag klarar även denna dag utan större utbrott.




Jag kan tvingas flytta

Snart kan Prinsessans Plejz vara ett minne blott.
Jag kan tvingas flytta från min underbara lägenhet.
Om/när jag får personlig assistans kan detta komma att ske.

Jag vill ABSOLUT inte ha något med boendepersonalen att göra. Dom är HELT okompetenta, förutom några få undantag som är bra.

Men jag trivs SÅ HIMLA BRA i min lägenhet. Det känns verkligen som MITT HEM ❤

Jag kommer bli SÅ ledsen om jag tvingas flytta.
Jag vet faktiskt inte om jag klarar av det.
Bara tanken på det är oerhört jobbig.




Bye bye life

Det liv som jag byggt upp under det senaste knappa året känns nu som ett minne blott.
Det är som förut igen. Jag lever inte, jag bara existerar.
Min lägenhet känns inte längre som mitt hem, utan bara som ett ställe jag är på en stund då och då.
Jag sitter här och väntar på att, förhoppningsvis, bli utsläppt, för att skynda skynda mig att hinna göra det jag måste hinna göra innan jag måste infinna mig här igen.




Bältesläggning (Önskeinlägg)

Vid en bältesläggning läggs jag med våld på en brits och spänns fast med en rem runt midjan, en rem runt varje fotled och en rem runt varje handled, med armarna uppåt.

Dom gör det om jag är utåtagerande eller en fara för mig själv, men det är bara personal som är okunnig om mig som gör det. Dom som känner mig gör det inte, eftersom det bara förvärrar situationen.


Det är tur att jag har mina fyrbenta!

Det är tur att jag har, och hart haft helatiden, mina underbara älskade fyrbenta ❤
Det är dom som får mig att orka kämpa, och det är med dom jag får stunder av lycka och befriad av ångest osv.

Idag hade jag en underbar ridtur med Robin. Alldeles alldeles underbar.

Annars är allt kaos som vanligt.
Igårkväll kom en personal här på avd på mig med att jag fifflat med sonden... Skrik och panik.
Jag vet att det är fel att göra så och att jag såväl behöver all den där näringen MEN jag är i ett väldigt dåligt skick just nu, och då är det väldigt svårt att inte lyssna på och lyda den elaka rösten i mitt huvud.

Jag hällde en mugg med vatten på personen ifråga, och sprang iväg, men jag kom ju inte så långt direkt, eftersom jag är inlåst -_-

Det blev bestämt att det skulle vara strängare bevakning osv vid sondningen.
Och vad händer när jag kommer hit nu?
Jo, "Behöver du hjälp med nåt? Vill du ha sällskap under sondningen?"
"Eh, nej tack. Jag klarar mig själv ^^"

Jag har väl ALDRIG fått vara ensam under sondningen!!??

Ett stort framsteg är ju att jag inte längre behöver ligga i bälte vid sondningen...

What ever ^^




Förhandling nr 1111, typ

Ännu en förhandling avklarad, och vad ska jag säga?
Det var precis som det alltid är, förutom att inte Swartling var där (!?)

Jag fick domen på en gång.
Dom överla i MAX 2 min ^^




Fler frågor o svar!

Fråga:
"Vad tar du för mediciner?
Vilka är dina allvarliga självmordsförsök?
När fick du personal 24/7?
Vad var det som hände när du fick det?
Hur kom du i kontakt med psyk?
Läser du några andra bloggar om psykisk ohälsa, isf vilka?"


Svar:
Jag förstår inte vad du menar med personal 24/7. Förklara så svarar jag på det och följdfrågan :-)

Mina mediciner:
Xanor, Flunitrazepam, Anafranil, Meanserin, Apodorm, plus en massa astma och allergimediciner :-S

Jag vill inte skriva så utförligt om mina självmordsförsök, pga att jag inte vill ge någon i riskzonen några idéer..
Men här är några:
Hängning, strypning i olika former, kvävning, intox, dränkning, nedkylning/förfrysning, förblödning, hopp från tak. Mm mm. Och allt är tyvärr gånger flera...

Som jag berättat tidigare så kom jag i kontakt med psyk på grund av min anorexi.
Se tidigare inlägg "Mitt livs historia -en kort version".

Bloggar som jag läser som handlar om psykisk ohälsa är:
"Flickan som valde livet"
Läste även "Utan att falla -att aldrig någonsin ge upp!" Men Anna tog ju tragiskt nog livet av sig för en tid sen.
Läser ibland hennes systers blogg "När livsglädjen tystnar..."




RSS 2.0