Födelsedag nummer två firad

Den 23/4 1992 gjorde jag en väldigt komplicerad hjärtoperation.
Mitt hjärta stog stilla i 7 timmar
och det var väldigt osäkert hur resultatet skulle bli
om jag ens skulle vakna upp igen.
 
Därför brukar vi fira den dagen som
"en andra födelsedag".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

I will always love you <3

Det här inlägget skulle ha varit igår
men blogg.se kastade ut mig hela tiden
så det får bli idag istället.
 
 
 
 
2011-04-21 - 2013-04-21
 
Två år av oändlig sorg och saknad.
 
För exakt två år sedan
(igår)
var den absolut värsta dagen i hela mitt liv
då min älskade älskade underbara Knasen hastigt rycktes ifrån mig.
Det känns fortfarande helt ofattbart.
Det känns som en evighet sen
men ändå som att det var igår.
 
Den kärlek som finns mellan oss kommer aldrig att försvinna
men jag saknar honom så här på jorden.
 
Han finns i mina tankar hela tiden
och tårarna ruller ner för mina kinder.
 
You are the one and only
och jag kommer aldrig sluta äska dig
min finaste finaste underbara älslade Knasen <3
 
 
 

När livsglädjen tystnar, det är bara ord

.....känslan går inte att beskriva.


Jag funderade på livet!
När allt gick så bra här hemma.
En livsgnista hade tänts inom mig, som jag aldrig kännt förut!
Jag hade börjat intressera mig för hur man "gör" när man lever och mår bra!
Ett "normalt" liv!
Att bli kär i någon och dela sitt liv med någon.
Skaffa barn.
Bo på en gård.
Börja jobba igen.

Allt kändes så positivt.
Jag funderade nästa inte något alls på döden.
80% Liv! Och 20% död fanns i mina tankar. Och det är VÄLDIGT positivt med tanke på hur det har varit.

Dom säger att jag tagit dom senaste förändringarna och besked om förändringar så bra.
Det vill säga, inte skrikit bråkat gråtit eller gjort mig fysiskt illa osv.
MEN jag vet inte om det är så bra det.
Den där livsgnistan som jag pratade om, är helt släck. Inget hopp finns kvar.
10% tankar på livet. 90% tankar på döden.
Jag är lugn.
Årkar inte skrika och gråta mer.
Jag har så sakteliga börjat ta farväl av jordelivet.
Funderar på saker som måste fixas och ordnas, innan


innan jag hoppar upp på Knasens rygg,
och galopperar bort över dom evigt gröna ängarna, för alltid ❤



Dom spelar ett spel, med mitt liv som insats

Till hösten kommer mina två underbara att börja plugga.
Det innebär att dom inte kommer att vara här som nu.
Nu är dom här på hela sina 100%,
men till hösten kommer dom bara att vara här på några få procent. Det känns fruktansvärt tungt.

Den tredje som är här, som jag oxå tycker mycket om, vet jag inte hur det kommer bli med.

Det är absolut inte någon av dessa tre som är med och spelar det här spelet, med mitt liv som insats.

Dom gör och har alltid gjort ALLT och lite till för mig.
Love you ❤

Det är dom högre makterna som spelar detta spel, med mitt liv som insats.
Inte dom två närmaste cheferna på landstinget, dom vet jag oxå sliter sitt hår för min skull.
Det ligger högre upp. På politikernivå skulle jag tro. Och hos cheferna på kommunen.


Jag har lixom tappat hoppet.




Hejdå Albin! Hej Albin!

Albin tjänstgör åt landstinget och var bara hitlånad.
Nu har jag fått en egen Albin som är min privata. Gamla Albin åker tillbaka till sjukhuset idag, och nya Albin har flyttat in för gott,,,
Jag hoppas att han kommer bo i en garderob för det mesta, men än så länge behövs han varje dag.



Vi är bra lika, Abbey och jag!

https://cdn1.cdnme.se/2555262/6-3/pic_516662aaddf2b36f62e55c84.jpg" class="image">


Det vände!

I tisdags var det som sagt en riktig skitdag. Men sen åkte jag och hälsade på en kompis och vi hade jättetrevligt =)
Pratade om allt möjligt, kollade på hennes Monster High samling, gick till kiosken och köpte glass och ja det var toppen, precis vad jag behövde :-)
OCH dessutom fick jag en hel påse med påskpresenter :D
Jag blev jättejätteglad!
Och så fick jag min Monster High favoritdocka som hon hittat i en affär i en annan del av landet, men den betalade jag såklart för ;-)

När jag åkte hem var jag på mycket bättre humör =)

Igår morse vaknade jag på ett strålande humör =)
Vi åkte till ICA Maxi och handlade och efter lunch åkte jag till stallet.
Skrittade ut ponnypojkarna i skogen en timme, härligt!

Nu ska jag göra mig iordning och åka till min terapeut.

En bild på allt som fanns i presentpåsen :D



HATA!

Trots att jag nu är hemma i mitt underbara hem, lämnade avdelningen i söndags eftermiddag, och i mina trygga rutiner så är ångesten där och tar stryptag på mig!

---> ÅNGEST SMÄRTA DEPP <---

Varför?
Bara för att jag är hemma i mina trygga rutiner så försvinner ju inte mina jobbiga stunder/perioder. Dom blir färre, det blir lättare att stå ut och jag får rätt stöd. Men som sagt dom försvinner ju inte.

Det kan oxå bero på det här strulet med kommunen, hur det kommer att se ut framöver. När/OM det kommer att fungera???
När jag tänker efter så rubbar det mina rutiner ganska mycket i nuläget, så det kan mycket väl vara det som mitt dåliga mående beror på nu.
Jag hoppas att det snarast blir en bra lösning så att min tillvaro kan fungera som bäst.


I eftermiddag ska jag hälsa på en kompis. Det ska bli kul att träffa henne, och jag ska få se hennes Monster High samling! Dessutom ska jag få min docka och så vet jag att hon har en present till mig =D
Jag hoppas att det kan avleda mig från allt annat och att jag få glömma det för en stund.



Okunskap och svårt att förstå eller maktkamp?

Det har tagit ca tio år för psykiatrin att förstå sig på mig. Det har varit en mycket jobbig tid med mycket missförstånd, frustration och dåligt mående på grund av svårigheter att kommunicera m.m. m.m.

Nu ska kommunen komma in i bilden och det vore så enkelt om dom bara kunde ta del av all den kunskap som både jag själv men framför allt psykiatrin som följt mig i alla år besitter, om mina behov och vad jag behöver för stöd osv.
Men icke! Dom kör sitt race och börjar där psykiatrin befann sig för tio år sedan.
Orka???
Nej, jag orkar inte gå igenom det igen!

Tyvärr så tror jag inte att det handlar om okunskap och att dom har svårt att förstå, för dom har inte ens försökt att förstå eller ens tagit del av den kunskap som finns.
Jag befarar att det handlar om maktkamp!(?)
Så jävla lågt av dom!!!!!

Dom har till och med bett att få ta del av den neuropsykiatriska utredning som jag gjorde på universitetssjukhuset i Umeå för ett antal år sen.
Där står det ORDAGRANT EXAKT OCH TYDLIGT vad jag har för behov och vad jag behöver för stöd.
Så dom har det ju till och med på papper.
Vad är problemet? Varför vill dom ta del av kunskapen/informationen när dom ändå tänker skita i det???

Observera att jag inte riktar detta mot personalen på boendet, utan detta ligger högre upp så att säga.

Psykiatrin är MYCKET SAMARBETSVILLIGA så ett samarbete mellan kommun och landsting skulle kunna bli så bra!!!

Jag behöver 4-5 heltidstjänster, i dagsläget bidrar landstinget med tre stycken så kommunen skulle behöva bidra med 1-2, men det gör dom inte.
Detta resulterar i att personalen från landstinget, som redan jobbade övertid innan, får jobba ännu mer övertid :-/

Vad jag heller inte kan förstå är hur kommunen kunde starta ett nytt boende riktat mot Aspbeger och Autism, utan att personalen hade någon som helst utbildning inom området.
Är inte det lite märkligt.



Snart är hon min!!!

Ja snart är hon min, Abbey Bominable, Monster High dockan som jag spanat in sedan dom kom men jag köpte henne inte för jag tyckte inte att jag har råd, men nu har jag ändå en liten samling Monster High dockor som jag har fått, dock inte Abbey efter som hon är slut ÖVERALLT =(
MEN en kompis som befinner sig i en annan del av landet för tillfället har hittat henne åt mig, Lucky Me !!! =)



Back in business

Nu är jag på avdelningen (rätt avdelning denna gång) och jag fick till och med mitt gamla rum!
Kom hit igår kväll och ska som sagt vara här i helgen eftersom att hon som skulle jobba hos mig i helgen är sjuk och ingen av dom andra kunde.

Snacka om att jag var nervös innan jag skulle hit!!!
Hann ju inte fundera så mycket förra helgen innan jag kom hit för då kom ju polisen hämtade mig.....
Men nu var jag nervös ända sedan jag fick veta att jag skulle tillbringa helgen här.

Förut när jag "bodde" här sa ju folk "Jag kan inte förstå hur du klarar av att vara där??? Jag skulle bli galen efter tio minuter!!!"
Men jag visste ju lixom inget annat så det var ju "normalt" för mig att ha det så.
Sen när jag flyttade hem blev det en stor omställning och allt kändes jättekonstigt, fast bra.
Och nu innan jag skulle hit kunde jag inte fatta hur jag fixade att existera på ett sånt här ställe. Jag var som sagt JÄTTENERVÖS för den här helgen.
Men nu när jag väl är här känns det ju "som vanligt", typ inte riktigt då men "bekant" är kanske ett bättre ord.

Dom bästa som jobbar här har jag ju hemma hos mig, hehe, men kul att träffa andra gamla godingar, jag har ju trotts allt träffat alla dom oxå mest varje dag under, hmmm nja hur många år är det nu? Tappat räkningen.

Jag ska göra det bästa möjliga av den här helgen.
Ta det lugnt, inte låta mig provoceras av något/någon utan hålla mig lugn så att jag inte flippar ur. VILL JU HEM PÅ SÖNDAG OM MAN SÄGER SÅ !!!!!



Mot stallet!

Sitter och väntar på mamma som ska komma och hämta mig och så ska vi åka till stallet.
Ska ta en lång skrittur med båda prinsarna idag. Rider Robin och tar Trigger som handhäst.

Sen hem och duscha, byta om och packa och åka till avdelningen. Måste vara där i helgen för att hon som skulle jobba hos mig i helgen är sjuk och ingen av dom andra kunde. Bläääää vill inte vara där =(



Hemma igen!

Igår förmiddag blev jag hemhämtad av min personal. SKÖNT.

Dygnet bakom dom låsta dörrarna gick hyfsat bra ändå.
Jag hamnade på "fel" avdelning. Jag tillhör ju 3A men det var tydligen stökigt och fullproppat där så jag fick vara på 3B istället, intagningsavdelningen.
Jag har varit där förut men det är lääääänge sen och då höll dom till i andra lokaler.
Personalen som jag träffade på var helt ok. Snälla, omtänksamma, ödmjuka.
Det kanske bara var nyhetens behag, men det hoppas jag inte. Hoppas dom är snälla på riktigt, ifall jag skulle hamna där igen... :-/
Det fanns dock några där som jag inte tål, men det vet dom om så dom höll sig undan. Tackar för det!

Jag tycker att det är läskigt att vara på nya ställen bland nya människor så jag höll mig på rummet hela dagen.
Jag hade rummet som är vid dagrummet och på kvällen när jag skulle gå på toa fick jag se en bekant figur i soffan, kramkalas !!! =)
Då tog jag med mig Albin ut till dagrummet och satte mig i soffan och vem sitter där då?! Jo! En till vän. Kramkalas igen !!! =)
Vi fick en trevlig stund i soffan :)

Sen var det dax att sova.
Fast det blev inte så mkt sömn för min del.
1 Jag hade inte med mig min specialmadrass som jag måste ha för sjukhussängarna är så hårda då jag får liggsår :-/
2 Jag hade inget bolltäcke
3 Personalen väckte mig var tionde minut, för att kolla att jag var vid liv... :S

Igår när jag kom hem var jag rätt trött. Eller nja, helt slut.
Jag kände oxå tydligt av "biverkningarna" av syrebristen som jag hade orsakat mig natten innan.
Sprängande huvudvärk, seeeeeg i huvet, tappar ord när jag pratar, kommer av mig när jag håller på eller sa göra något... Men det är bättre nu.
Jag brukar ju svimma några gånger oxå men det har jag inte gjort, än...

Mamma och bror kom på besök igår em.
Jag fick sötaste påskägget ever av mamma. En liten docka som är en kopia av mig som bebis ❤

Vi åkte till stallet och pysslade om ponnypojkarna och sen när jag kom hem tog jag ett varmt bad, filmmys med "en av mina bästa" ❤ och sen sova i min egen säng, SKÖNT.

Trött seg förmiddag och sen till stallet.
Nu är jag tlööööött -_-



RSS 2.0