Jag har gjort det igen... ^^

Jag har ju som bekant Asperger, och det gör att jag ibland säger "fel" sak vid "fel" tillfälle.
Ibland märker jag det själv, att ooups det där blev nog inte så bra.
Ibland säger någon det till mig, men jag är rädd att oftast blir det bara som det blir 😷
Fast egentligen, vad gör jag för fel? Jag säger ju bara som det är 😲
Jaja, idag råkade jag nog "göra en Asperger".
Vi satt runt middagsbordet då en nyligen hitkommen patient med en lättnadens suck säger:
"Vilken tur att man hamna på den här lugna avdelningen och inte på avdelningen mitt emot där dom värsta sitter!"
Och då säger jag:
"Då har du missat nåt för det är här det. Det är det här som är den värsta avdelningen."
Stackarn, han såg både knäckt, chockad och skräckslagen ut!
Jag insåg att jag hade gjort det igen, och sneglade lite oroligt på personalen som satt vid bordet, men hon bara pussade på mig och sa med ett leende:
"Du är underbar!" 😄
Sen tilla hon:
"Ja, det är väl sanning med modifikation" (vad nu det betyder?!) till den chockade stackarn. Höhö...


Här kommer en bild på mig och Trigger från en ridtur i helgen! 😊



Poletten har trillat ner!

.....hos Trigger!
Nu fungerar både gas och broms och styrning =)

Det tog ju ett tag men nu fungerar det
hyfsat i alla fall =)

Förut blev det ju motorstopp helatiden
och någon var tvungen att gå bredvid honom
för att han över huvud taget
skulle kunna tänka sig att röra på sig när jag satt på hans rygg.
Men i söndags bara lossnade det!
Det gick extremt dåligt från början
då han bara tog ett par steg i taget och sen stannade han
om och om och om igen.
Men helt plötsligt lyssnade han på mig när jag smackade
och skrittade glatt iväg som om han aldrig gjort annat :O

Han pinnade på för allt vad hans små korta ben var värda
och personalen som var med hamnade alltmer på efterkälken.

Jahapp tänkte jag
jag smackar väl lite mer då och ser om han börjar trava.
Jajamän, det gjorde han!
Helt obekymrad över att jag satt på hans rygg.

Det var en såndär härlig vinterdag
massor med snö och solen sken
och skogsvägen som jag red på inbjöd verkligen till
att bränna av en härlig galopp.
Så jag tänkte
äh, jag smackar väl lite till och ser om han rullar över i galopp!?
Jajamän det gjorde han!
Inte ett enda steg slängtrav eller så
han bara rullade över
(ja så mycket som en shettis kan "rulla" över)
i galopp.

Det var härligt !!!

Stackars personalen som med andan i halsen försökte hänga med
såg tillslut bara hur hans lilla rumpa och hans långa flätade svans försvann i fjärran.
Sen tänkte jag att det är nog bäst att sakta av
så att han inte tar ut sig alldeles
det är ju trots allt första gången han både travar och galopperar med mig på ryggen.
Men ojdå
bromsen har vi ju inte tränat på
eftersom att det har ju lixom inte behövts :p

Så vi var väl halvvägs till Brunflo innan jag fick stopp på den lilla rackarn!
Men han var inte ett dugg trött
tvärt om
han hade fått upp flåset tyckte han och jag fick hålla in honom
för att han skulle hålla sig till skritt.

Han var duktig hela ridturen
och det var ingen engångsföreteele
för idag när jag red på gårdsplanen vid stallet var han lika duktig :D



Det var inte bara Trigger som gick bra
utan jag hade några dagar med riktigt bra flyt.
Ingen ångest som slet, drog och skar i mig som vassa knivar
ingen ledsen klump i bröstet som gjorde ont
ingen panik som låg och lurade
Jag mådde bra!

Jag visste att det skulle komma en svacka
men det bekymrade jag mig inte över
utan jag njöt av tillvaron =)

Jag kunde skratta och vara glad!
Och tack vare att jag fick somna i den tryggaste famnen på kvällen
sov jag utan mardrömmar flera nätter!

Men så igår

kom det som från ingen stans

--> BOOOM <--

Ångesten som river och sliter i mig inombords
paniken som ligger och lurar och gör det svårt att andas
och den där ledsna klumpen i bröstet som gör så ont.

Ja, jag visste ju att det skulle komma tillbaka
så det kom ju inte som nån överaskning direkt
och jag vet att det kommer att gå över
och jag vet att det ända jag kan göra är att bara vara i det
och be om hjälp när det blir allt för jobbigt.

Jag minns dom bra dagarna
och vet att dom kommer att komma tillbaka.
På samma sätt som jag dom bra dagarna vet att det jobbiga kommer att komma tillbaka.
Jag har lärt mig att det är så
och jag har lärt mig att
med hjälp och stöd
leva med det.



Natten som var var ingen bra natt
fruktansvärda mardrömmar
vaknade kallsvettig och skräckslagen
och dessutom snarkar min nya granne så att fönsterrutorna skallrar.

Imorse var ingen bra morgon.
För det första så hade jag ju ingen bra natt direkt
och sen direkt på morgonen
innan frukost
störas av gubben med glasögon
som går fram och tillbaka i korridoren och för ett fruktansvärt oljud
då han har hörlurar med högtalare på utsidan ?????

Och sen var det dessutom en jävel som retade mig
så in i H
Och han ska va jävligt glad att jag inte hade hunnit få min frukostbricka
för då hade han fått den i huvet vill jag lova!
Synd nog försvann han snabbare än blixten innan jag hann nita honom.



Nu ska jag sova Puss & Gonatt


Gråt, skratt, spöken och födelsedag

En dag kom min sjuksköterska in till mig
och det var meningen att det skulle bli ett pisitivt samtal
och vad händer?
Jo
jag börjar gråta
och gråter och gråter och gråter.
Det var skönt i alla fall.
Gråten sitter som en klump i bröstet och gör ont
men efter gråten gör smärtan lite mindre ont.
Skönt oxå att få gråta i en trygg famn
för då gör det inte lika ont.

Den natten sov jag gott!
Och vilken skillnad det är dagen efter då jag har sovit bra.
Jag är pigg!

Jag drömde inga mardrömmar.
Jag vaknade till och med en gång av att jag skrattade (!?)



Varje kväll ringer det ett antal gånger på entredörren till avdelningen
men när dom öppnar så är där ingen?!
Detta händer ett antal gånger varje kväll.
Spökar det??
Jag har anmält mig som frivillig
att klä ut mig till en staty och sitta ute i trapphuset och spana.
Spännande!



Under senaste förhandlingen
mitt i allt prat om min svåra ätstörning,
mitt allvarliga självskadebeteende,
självmordsförsök osv.
säger min advokat:

"Men hon har det finaste och mest hemtrevliga rum
som jag någonsin har sett på sjukhuset/psykiatrin."

Jaaa
vad ska man säga?
Jag har ju "bott" här ett tag
och det är ju det ända "hem" jag har
-_-



Jag har hunnit fylla år sen sist.
Förra födelsedagen fanns min älskade underbara Knasen hos mig.



1 Februari 2012

Inridningen av Trigger går jättebra
förutom att han bestämt vägrar att röra sig ur fläcken
om inte någon går bredvid honom och verkligen övertalar honom att följa med,,,

Jag har ännu inte listat ut om han säger:

"Oooh, matte sitter på min rygg
nu måste jag stå alldeles stilla så att hon inte trillar av!"

Eller:

"Jaha?? Vad blev det för fel på dina ben nurå?
Jag tänker inte bära dig, du får väl gå själv!"

Haha, han är för rolig.

Men som sagt
om någon går bredvid går det alldeles utmärkt!
Fast rätt som det är stannar han
och jag vet inte om han säger:

"Matte går allting bra?
Sitter du bra där uppe eller vill du komma ner?"

Eller:

"Öööh, kliv av mig innan jag blir platt!!!"



Härom dagen när jag var ute och red
fick Trigger plötsligt syn på en pinne som låg på vägen
och han styrde bestämt sina steg mot den
och skulle precis sätta tänderna i den
då jag upplyste honom om att han är en häst och ingen hund!

Trigger svarade:

"Jaha, men jag trodde att jag kanske är en hund
i en hästförklädnad
eftersom jag är så mycket mindre än alla andra hästar
ja utom Albin då förstås
och alla hundar jag har träffat är lika stora som jag!?"

Jag förklarade för honom att han är en häst
 om än en mycket liten sådan =)

Då sa han:

"Snälla matte
kan jag inte få leka med pinnar fast jag är en häst??

Jovisst sa jag.
Men du har ju en hel julgran att leka med i hagen
är inte den rolig?!

Trigger:

"Suck, jo men jag lånade ut den till Baron
(haggrannen)
i förra veckan och jag har inte fått tillbaka den än!?
Han sa att han skulle lämna tillbaka den samma kväll
men det måste han alldeles ha glömt bort!
Det förstås
han är ju ganska gammal
så han kanske har gått och blevi senil, tihi! ;-)


RSS 2.0