Valborg!

Ingen pigg tjej just nu.......men hoppas alla får en bra Valborg!


https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-2/2555262/images/2012/pic_200639931.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/2555262/images/2012/pic_200639978.jpg" class="image">


Ångest - födelsedag nr 2 - IVA

I måndags firade jag min andra födelsedag för året.
Jag är född den 5/2 men den 23/4 är oxå ett viktigt datum i mitt liv så vi firar alltid lite då oxå. Varför? Jo såhär ligger det till. Jag är född med ett allvarligt hjärtfel och just det datumet gjorde jag en mycket komplicerad hjärtoperation. Mitt hjärta stod stilla i 7 timmar medans dom "byggde om det" och ingen visste hur det skulle komma att fungera igen. Innan operationen fungerade det väldigt dåligt så att chansa på en operation var enda chansen att jag skulle överleva.

När jag kom hem till mamma i måndags väntade en överraskning. Tårta blommor och presenter :-)

Dessvärre är jag kvar i den fruktansvärda ångestens järngrepp, en kamp i ett bäcksvart mörker. Mitt mående pendlar mellan jobbigt och extremt jobbigt och i tisdags bestämde jag mig för att flyga med vingarna till Nangijala. Men inte vaknade jag i Nangijala heller, nejdå jag vaknade på IVA. Igen.

Som sagt så är det fortfarande extremt jobbigt, så jag vet inte om jag är glad eller inte att fortfarande vara vid liv. Dom stunder då jag mår lite bättre är jag tacksam över att jag fortfarande lever, men då ångesten slår till med full kraft blir allt kolsvart.


Ångesten tär på mina krafter, och det har börjat visa sig på vikten nu oxå så idag satte dom en sond. Eller dom och dom jag gjorde det själv. Varför vänta på en läkare som ändå kommer misslyckas 10 gånger, nej det är inte lönt, jag fick göra det själv på en gång i stället.


När livsglädjen tystnar, det är bara ord, känslan går inte att beskriva,,,,,



Första årsdagen

2011-04-21 - 2012-04-21

Ett år av oändlig sorg och saknad har gått.

Men du finns alltid i mitt hjärta min älskade älskade Knasen <333

Alla fina minnen kommer jag alltid att bära med mig,
men jag saknar dig så!

 

 


Glad Påsk, i efterskott..

Jag hade en bra påsk. Skärtorsdagen var grymt jobbig och jag tänkte att hur ska set här gå? Men resten av påsken blev bra.
Jag var ensam patient, som vanligt, och det var så himla lugnt och skönt. Mina underbara sjuksköterskor bytte av varandra så någon av dom fanns här dygnet runt och jag tror att det bidrog mycket till att jag var så lugn och avslappnad. Ni är bäst !!! ❤
Vi hade det jättemysigt. Målade ägg, åt godis, kollade på film m.m. Vi såg bland annat "Hur många lingon finns det i världen" och den var verkligen jättebra! Dessutom min kusin som varit med och gjort den! *stolt*
Vi såg oxå "Ice age" (1:an) och den var oxå hur bra som helst! I helgen ska vi se 2:an och 3:an :-)

Påsken var som sagt lugn och skön, sen steg min ångestnivå och det har varit relativt små saker som fått mig helt ur balans.
I onsdags morse ringde min moster och undrade om dom (moster, mormor och kusin) kunde komma och hälsa på över dagen.
Jag längtar efter dom och vill jättegärna träffa dom och ha dom på besök MEN en ändring i mitt schema blir ju som bekant väldigt jobbig för mig, särskilt med så kort varsel. Det blev jobbigt, vilket i sin tur ledde till att jag blev arg på mig själv för att jag inte bara kunde bli glad att dom skulle komma, hur svårt kan det va?! Skrik och panik, självhat och självskador, svett blod och tårar. Tillslut fick jag i alla fall gå hem till mamma en liten stund och träffa dom. Tyvärr mådde jag så pass dåligt att jag inte fick ut så mycket av det.
En sån här gång hatar jag verkligen min funktionsnedsättning och vilka svårigheter den medför.

Härom dagen blev det ännu en incident. Jag handlade rätt från början, sen spårade det ur.
Det var ett störande moment vid kvällsfikat som gick på mina nerver, men 1: Jag bad personalen avlägsna det störande momentet. 2: Jag gick därifrån och 3: Jag larmade när jag kännde att jag inte kunde hålla ihop längre MEN jag tryckte på fel knapp -_- så ingen kom och helvetet bröt ut...


Skärtorsdag, ett år har gått

Mina ögon kan tindra
mina läppar kan le
men sorgen i mitt hjärta
kan ingen se


Ett år har gått sedan min älskade älskade underbara hastigt rycktes ifrån mig.

Fortfarande helt ofattbart.


I will always love You <3



Mörker

Den senaste veckan har jag befunnit mig i ett totalt mörker. Varför vet jag inte.
Allt går ju så bra nu, och framtiden ser ljus ut med vetskapen om en egen lägenhet som väntar och allt vad det innebär.
Men nej, så har det inte kännts. Varför ska jag ens försöka mig på något som jag ändå kommer att misslyckas med. Ännu ett misslyckande som kommer att få mig att känna mig ännu mer misslyckad och värdelös och ännu mer som talar för att jag kommer få tillbringa mitt liv bakom dessa låsta dörrar ---> slutdestination rättspsyk.
I början av veckan befann jag mig i ett så totalt bäcksvart mörker, utan minsta ljusning någon stans, att jag beslutade mig för att ta mitt liv. Jag orkar inte mer, och dessutom vore det bäst för alla andra oxå. Personalen skulle slippa mig och mina nära och kära skulle slippa oroa sig för mig mer.
Jag "misslyckades" som ni förstår.
När jag vaknade till liv blev jag så fruktansvärt besviken. Jag tänkte: "Jag är så jävla värdelös att jag inte ens kan ta livet av mig."
Jag grät hejdlöst, i flera timmar skulle jag tro, otröstlig, och fast beslutsam om att jag skulle göra ett nytt försök så fort tillfälle gavs.
Det gjorde jag. En eller flera gånger minns jag inte. Tillslut var jag så matt, svag, skakig och darrig att jag inte ens förmådde mig att göra fler försök. Medicinerna hade väl oxå börjat verka.
Jag sov oroligt. Personalen lyfte på täcken, filtar, kuddar och gosedjur var tionde minut för att kontrollera att jag var vid liv och att jag inte hade någon snara runt halsen.
Minnena är dimmiga dagarna som följde. Jag var svag och darrig och hade fruktansvärt ont i huvudet.
Det finns ett antal bra människor som jobbar här och dom gör verkligen allt för mig på alla sätt och vis. Med hjälp av dom har jag nu tagit mig ett litet litet steg mot livet igen. Det är inte längre helt kolsvart. Bara mörkt. Jag tänker inte på framtiden utan tar en liten stund i taget.



RSS 2.0