DAG 9 -

Idag har det varit en lång och jobbig dag.
Det har bara varit två möten och det första var inte förrän klockan 16
och det andra var efter middagen.
Men det har helt klart varit den jobbigaste dagen.
Det har varit extremt jobbigt nästan hela tiden
men jag har oxå sovit mycket.
Det känns att mina batterier är slut nu.

Första mötet var som sagt klockan 16 och det var med utredningsgruppen.
Vi utvärderade veckan och så, så mycket mer var det inte.

Efter det fick jag veta vilka det är som kommer och hämtar mig imorgon,
vilken tid och att vi ska åka bil och inte flyga.
När jag fått den informationen kännde jag mig genast mycket lugnare.

Det känns faktiskt vemodigt att det är sista kvällen här.
Det ska bli jätteskönt att komma hem
men jag har ändå kommit in i rutinerna här på avdelningen nu
och mött ett par personer som det känns väldigt tråkigt att aldrig mer få träffa.
* snyft *

Avdelningsföreståndaren, som tog emot mig när jag kom
och som har hållt i planeringen och så,
sa att det har varit roligt att ha mig här och lära känna mig (??!)
och att det var tråkigt att inte få lära känna mig mer (!?)
Men hallåååå,
det ska hon vara glad för att hon inte behöver lära änna mig mer!
Tänk på att jag är en gangster i miniformat
och innanför det oskyldiga yttre finns något som är svartare än satan själv
och som med sin blotta närvaro förpestar allt och alla i sin omgivning.
Så hon och alla andra här ska vara glada för att jag åker hem imorgon
innan dom hinner smittas av det fruktansvärda
utomjordiska virus som drabbar alla som lär känna mig på riktigt.

...Eller hur var det nu...??
Justja, jag ska inte tänka så...för det är inte så...
Jag är ju normal har jag ju just fått veta!
Men det känns lite konstigt
för jag har ju levt med den andra uppfattningen så länge...
...närmare bestämt hela mitt liv! :p

Jag är helt normal, efter omständigheterna, om man säger så...
Jag har reagerat normalt på en onormal händelse.
Så är det!
Och så fungerar jag/min hjärna på ett lite annorlunda sätt,
men det berättar jag mer om imorgon när jag har fått "domen" ;-)


Det andra mötet var med arbetsterapeuten.
Åh, henne kommer jag att sakna!

(Återkommer med resultatet när allt är klart)


Och nu till något helt annat.
Jag har tänkt mycket på Knasen dom senaste dagarna.
Jobbigt, ledsen.
Jag har drömmt om honom dom två senaste nätterna,
men det har inte varit några roliga drömmar,
dom handlade om den där hemska dagen...och om saknaden efter honom...
Jag kan fortfarande inte förstå att det är sant!
Jag kan inte förstå att han inte står hemma i stallet och väntar på mig,
som han alltid har gjort!

VARFÖR ???

Hur kunnde det få hända ???

Det kommer jag aldrig att förstå.



Jag får se om jag orkar blogga något imorgon,
om jag hinner innan jag somnar i bilen påväg hem ;-)
Så trött som jag är så lär jag väl somna innan vi har kommit ut ur stan.
Men vi får se.
Annars blir det på torsdag.

Spännande va!


DAG 8 - Det drar ihop sig, och orken börjar tryta

Dagen började med magnetröntgen klockan 8 imorse.
Jag fick ligga på en brits som åkte in i en tunnel.
Apparaten var så högljudd att jag fick ha både öronproppar och hörselskydd.
Många tycker att det är läskigt att göra en magnetröntgen för att tunneln är så trång,
men jag tyckte att det var skönt att ligga i den där tunneln
så jag somnade nästan.
Synd nog skulle dom bara röntga huvudet så det gick ganska fort,
jag hade inte haft något emot att ligga där och sova ett tag till.


Efter frukost fick jag svara på ytterligare två stycken frågeformulär,
fast muntligt.
Hmm...men jag kommer inte ihåg vad dom handlade om.
Jo förresten, ett om bipolär och ett om ångest, tror jag.


Det är jobbigt nu.
Min ork börjar tryta och det pendlar mellan att vara jobbigt och extremt jobbigt.
Jag skulle behöva krypa upp i en trygg famn och "ladda batterierna".
Som hemma.

Personalen här är mycket snäll och omtänksam,
men jag har ju så svårt att känna mig trygg bland främmande människor..
En trygg famn har jag som sagt hittat här,
men hon är ju inte här jämt och hon har ju annat att göra oxå.
Och så vill jag ju inte vara till besvär..

Smärtan innuti, ångesten, oron och paniken kryper i mig ständigt.
Jag kännde att jag var på väg att tappa kontrollen.
Ville be om hjälp, men visste inte vad jag skulle säga till x-vaket,
ville be henne hämta L men jag fick inte fram orden.
Jag ville inte vara besvärlig.
---> Panik --> skar mig i handleden.
Personalen var lugn och inte hårdhändt, dom bara höll mig vänligt men bestämt,
tack och lov,
(hårda tag leder ju som bekant till ännumer panik..)
och sen var hon där med sin trygga famn.
* lättnadens suck *

Sjuksköterskan som la om såret var mycket vänlig och noggrann.
Inte som hemma precis,
"äh det där är inte så farligt" och så slänger dom på en kompress.
Jag kommer ihåg en gång, fast det var på en annan avdelning inte den jag är på nu (hemma),
då personalen på avdelningen inte ens tyckte att såret skulle sys,
men en läkare var där och hon ville kolla hur det såg ut
och hon tyckte att det skulle sys så jag fick gå till akuten
och när dom kollade i såret såg dom att en sena bara hängde ihop i ett par trådar
så det blev operation och sy ihop senan, sy ihop armen
och gips i två månader.
...istället för att dom bara hade "slängt på" en kompress...


Efter lunch kom psykologen och hämtade mig
(för sent : / )
och vi gick till ett testrum på den rättspsykiatriska avdelningen.
Jag kännde igen mig.
Många dörrar, låsta, slussystem osv..
Resten av den psykiatriska kliniken är rätt gammal och nergången
om man jämför med hämma,
men den rättspsykiatriska avdelningen verkar vara nybyggd eller nyrenoverad.

Först fick jag svara på två stycken frågeformulär.
Ärligt talat, nu kan det inte finnas några fler frågeformulär som jag inte har svarat på!?
Ett handlade i alla fall om om dissociation
och det andra minns jag inte :p

Sen ställde han några frågor och så.
Han undrade vad jag tyckte om "den aktuella diagnosen".
Jag vill inte skriva vilka diagnoser det är förrän utredningen är helt klar.

Jag fick oxå göra två tester på en dator.
Det ena gick ut på att sortera kort med olika tecken i olika högar.
Det är svårt att förklara.
Det andra gick ut på att man skulle klicka med musen en gång för varje gång
datorn sa "ett" eller siffran ett visades i en ruta på skärmen.
Fatta ni?


Efter det följde ännu en ångestattack med blod och tårar..


Sen skulle jag ha träffat arbetsterapeuten klockan 16,
men hon kom inte(!?)
* morr *

Det är planerat att jag ska åka hem på onsdag kväll.


DAG 7 - Ännumer havsluft!

Hej allihopa!

Imorse var jag trött,
fast sådär skönt trött som man är när man har fått tillräckligt mycket havsluft.

Mamma kom och hämtade mig klockan tio
och då åkte vi till morfars grav.
Stackars morfar, han var nog blöt för det regnade jättemycket.
Sen åkte vi och hälsade på min kära gamla Moster Marta.

Innan vi lämnade stan hann vi med några affärer oxå.
Och jag blev en nalle rikare.
Det är en vanlig ljusrosa nalle men den har en lampa på magen
och när den lyser blir det som en stjärnhimmel i taket,
så då kan jag ligga och titta på stjärnorna tills jag somnar.
Jag längtar redan tills jag ska gå och lägga mig!

Här i stan regnade det som sagt
men inte i Järnäs.
Det blåste ganska mycket,
men det var härligt!
Idag hjälpte jag mamma med trädgårdsarbetet,
sopa klippor.
Stog en lång stund vid strandkanten,
blickade ut över havet och kännde hur vågorna sköljde över mina fötter.
Så härligt!
Fast hela jag blev ganska blöt
för det blåste som sagt ganska mycket
och vågorna var höga och skvätte upp på hela mig.
Och för stunden kännde jag inte hur kallt det faktiskt var
och tänkte inte på att jag inte hade några torra kläder att ta på mig.
Tur att jag inte gjorde som jag brukar,
hoppa i med kläder och allt när andan faller på.
(Och då menar jag inte när jag har försökt dränka mig,
utan då jag badar med kläderna på bara för att det är roligt!)


Nu har jag svarat på alla 567 + 153 frågorna
* puh *
 och ska snart krypa isäng.

Imorgon ska jag på MR-röntgen klockan 8.00
och sen rullar det på.

Vi hörs!


DAG 6 - Havet, äntligen!!

Idag har jag varit ute i friska luften heeela dagen!
Med mamma.
Först var vi på stan
det var kul fast tråkigt för jag hade inte några pengar att shoppa för.
Fast en liten Hello Kitty blev det allt!
Och en plånbok.
Och sockar.
Men jag såg typ tusen saker jag ville ha! :p

Sen åkte vi ut till Järnäs.
Allt var sig likt och det är verkligen bästa platsen på jorden.
Där trivs jag allra bäst.
Och i stallet såklart.

Mamma ägnade sig åt trädgårdsarbete,
fast vårat trädgårdsarbete ser inte riktigt ut som andras
med att rensa ogräs och klippa gräs och sånt
nä, vi sopar och skurar våra klippor istället, för vi har ju inget gräs att klippa!
Jaja, mamma gjorde det iallafall
medans jag hoppade omkring på klipporna
som vanligt.
Så himla härligt!
Havet som brusar, måsar som skriar och sand mellan tårna.
Underbart helt enkelt!

Fast jag kännde mig som Kalle Anka på Julafton när jag skulle fota en svan
för så fort jag tog upp kameran stack (den jäveln) ner huvudet under vattnet
och så fort jag gav upp och fick därifrån
tog den upp huvudet och guppade runt så fint.
* morr *

Jag gjorde några fina strandfynd
i form av fina pinnar och stenar (som vanligt..)

Och så det som jag längtat så efter
B A D A ! ! !
Fast det var så kallt att jag inte kunnde vara i så länge
för benen domnade bort.. :p

Nu är jag åter på avdelningen
och ska väl ta itu med dom där frågeformulären.
...eller kanske imorgon...
* gäsp *

Hoppas att det inte är samma surkärring som ska sitta inatt
som satt natten som var.
Hon måste njuta av att reta folk.
Massa småsaker...
Och så imorse innan hon gick hem
tände hon taklampan och öppnade persiennerna, kvart i sju.
Varför??


Jaja, jag trivs rätt bra här i Umeå.
Hade ju tänkt rymma,
men jag tror att jag skippar det.


DAG 5 - Trött i luvan....och kroppen

Igårkväll blev en såndär bra kväll då jag somnade lugn och trygg
och därmed drömmde jag inte några mardrömmar,
såna nätter är guld värda,
så imorse vaknade jag och var hur pigg som helst!
Jag kan bara säga, tack för det!

På förmiddagen träffade jag en underläkare som ställde tusen frågor.
De flesta var ja och nej frågor
och de handlade om alla möjliga olika diagnoser och besvär.
Det vidrörde väl allt om man säger så,
både tänkbara och otänkbara diagnoser och problematik men allt måste väl gås igenom
för att det ska kunna uteslutas helt och hållet
och för att slutresultatet ska bli exakt.

Jag skulle ha träffat arbetsterapeuten idag oxå
men det hade kört ihop sig för hgenne
så hon kom bara förbi och lämnade en ny tid på måndag.
Synd.

Nu sitter jag här med två stycken frågeformulär som heter
"personlighetsformulär".
Dom ska vara klara på måndag
så jag har helgen på mig.
Det ena är jag så gott som klar med,
men det andra får jag ta i omgångar för det är ganska många frågor..
...567 stycken närmare bestämt.

Annars är jag "ledig" i helgen
och dom är mycket generösare med perm här ( ;-p )
så jag och mamma ska gå på stan och åka ut till stugan.
Jag får såklart inte vara borta hela helgen
men ett antal timmar både lördag och söndag.
Det ska bli skönt med frisk luft,
jag har ju inte varit ute nåt sen jag kom hit!


Det är som ni förstår väldigt intensivt
och jag är trött i både huvudet och kroppen (av spänningar antar jag)
så det ska bli skönt med två dagars vila och återhämta krafterna.

Natti!


DAG 4 - Jag har bakat muffins!

Jag orkade inte blogga igårkväll så jag gör det nu istället.

Jag trivs bra här i Umeå
personalen är mycket snäll och omtänksam.

På förmiddagen var det
intervju/bedömning med utredningsgruppen.
Det känns så skönt att bli lyssnad på och tagen på allvar.
Dom höjer inte på ögonbrynen och skakar på huvudet
vilket jag råkat ut för allt för mycker under allt för många år.
OBS! Jag säger inte att alla har gjort det
men många.

Jag har fått höra speciellt om min åldersskillnad (eller vad jag ska kalla det)
att det inte är "logiskt" att befinna sig på ett litet barns nivå kännslomässigt,
hur man fungerar, tänker, reagerar och har behov
medans man har utvecklat andra bitar som är i fas med den biologiska åldern.

Arbetsterapeuten som har jobbat mycket med den här typen av problematik
säger att det är helt logiskt och normalt att man reagerar så.
Människans hjärna reagerar så, vetenskapligt, då man utsätts för trauma tidigt i livet.
Hon säger att jag är helt normal! 
Det skulle däremot inte vara normalt och logiskt om det inte hade blivit så här
efter det jag varit med om. 



På eftermiddagen träffade jag arbetsterapeuten
(min absoluta favorit)
för praktiska övningar.
Jag bakade chokladmuffins och renbäddade min säng
medans arbetsterapeuten obseverade mig.
Det gick bra.
Muffinsarna blev jättegoda!


Sen någon gång efter middagen blev det jobbigt.
Jag sa till
och som tur var fanns en trygg famn som räddade mig från att paniken skulle bryta ut..
Puss på henne!

Sen kom mamma på besök.

Det värsta med x-vak är att dom stökar ner med sina tidningar
och att vissa snarkar på natten ;-p


DAG 3 - Pannkakorna här är godare än hemma

Imorse fick jag inte somna om efter frukosten.
Klockan 08.30 kom arebetsterapeuten och hämtade mig.
Vi satt och pratade hela förmiddagen
och jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst
för det är en av de "bästa" människor jag har mött.
Sällan har jag kännt mig så förstådd
när jag har berättat dom mest "konstiga" saker.
Absolut min favorit i teamet!
(Om man får ha det..?)
(Och så råkar hon ju ha ett visst favoritnamn oxå...hihi)

Vi satt som sagt och pratade hela förmiddagen
men tiden bara flög iväg.
Imorgon ska jag träffa henne på eftermiddagen,
men då är det praktiska övningar som gäller.
Jag ska baka chokladmuffins (de ni!)
och bädda min säng.

Efter lunch hade jag inte nästa möte förrän klockan 15
och gissa vad jag gjorde då?!
Ja just det, jag sov! Är så himla trött...

Klockan 15 var det möte med utredningsgruppen.
Arbetterapeuten är inte med på dom träffarna, synd. Undrar varför?
Det var rätt jobbigt...
Men det gick bättre efteråt idag.
Ingen panik ---> utbrott.



Det kan dessvärre bli så att jag åker härifrån med fler diagnoser än jag kom hit med.
Fast "dessvärre" är egentligen fel ord att använda
eftersom diagnoserna mer är till för att jag ska kunna få så bra hjälp och stöd som möjligt
Men utredningen är ju långt ifrån klar än
så vi får väl se var det hamnar.


Det var allt för idag!


Ajusja, dom bad mig göra en önskekostmatsedel
så det gjorde jag.
Jag äter pannkakor.....pannkakor.....och...pannkakor.
Justja, pannkakor oxå!
Närå, bara skoja!
Åt pannkakor till lunch och rödbetsbiffar till middag idag.
Pannkakorna var godare än hemma
för dom var hemmagjorda
(inte nåra Polska upptinade pannkakor som det är hemma)
men rödbetsbiffarna är nog godare hemma måste jag säga.


DAG 2 - Trööött

Idag har jag varit trött.
Somnade tidigt igår.
Sov hela natten.
Klev upp och åt frukost och somnade igen.
På förmiddagen gjorde dom en somatisk undersökning
men den minns jag inte så mycket av för jag var så trött :p
och sen somnade jag igen innan lunch.

Efter lunch träffade jag psykologen
och jag fick göra ett antal tester som ingår i den neuropsykiatriska utredningen.
(Eller vad det heter?)
Det var skitkul!
Göra olika saker på tid
och det gillar ju jag tävlingsmänniska som jag är,
så då vaknade jag!
Jag fick svara på frågor,
rita figurer
och bygga med klossar det var roligast,
jag var asgrym på det!
Han sa till och med "shit du är ju grym på det här!"
Jag klarade den svåraste grejen man skulle bygga på nolltid,
dom flesta brukar inte klara den överhuvudtaget.
Men e man bäst så e man ;-)

Sen skulle jag rabla siffror och bokstäver huller om buller
framlänges och baklänges och kors och tvärs,
det gick mindre bra.. :-(
Men det förstås
man kan ju inte va bra på allt.

Sen efter testerna var det
intervju/bedömning med utredningsgruppen.
Samma grupp som jag träffade igår.
Jag vet inte om jag berättade det då men i den ingår
en läkare som jag tror är typ chefsöverläkare på kliniken
och det är hon som har hand om hela utredningen,
avdelningsläkaren,
en psykolog,
en arbetsterapeut (fast henne har jag inte träffat än)
och avdelningsföreståndaren (jag tror att hon är sjuksköterska).

Dom bad mig berätta om mitt liv
från det att jag föddes fram tills nu.
Justja, dom har skrivit ut hela min journal
den låg på bordet igår
en rejäl bunt om man säger så..
Jag berättade om mitt liv så gott jag kunnde och svarade på deras frågor.
När mötet var slut blev det jobbigt.
Jag tror att jag lyckades få fram att "nu är det jobbigt"
men what to do lixom?
Jag känner ju ingen och visste inte hur dom skulle kunna hjälpa mig.
Gick till matsalen och skulle äta.
Försökte verkligen bita ihop
men så plötsligt
- dunder och brak, skrik och panik -
Jag vet inte riktigt vad som hände men jag fick väl panik/utbrott antar jag.
Måste ha skrikigt för jag är hes och har ont i halsen,
och så måste jag ha sträckt mig i ryggen..
* suck *
Hoppas jag inte hade sönder nåt i min framfart.. :-(


Det går omkring en skum typ här med ett par olika skor.
På ena foten har han en känga och på den andra en gympasko, typ.
Varför?
Den ena skon är till och med på fel fot!?
Aja, jag är ju på psyket..

Gonatt!


DAG 1 - Som en apa i en bur - JAG VILL HEEEM

Det är läskigt!
Jag vill hem!!!


Så känndes det helatiden fram tills första mötet som var kl 16.

Nu känns det ok (för tillfället).
På mötet fick jag träffa dom som kommer jobba med mig
dom här två veckorna sa dom
men hallå det ska vara EN vecka och kanske lite till.
Jag fick information om vad som kommer hända,
vad dom ska göra för tester,
utredningar, bedömningar m.m.
Och då måste jag säga att det känns bra ändå att göra det här.
Dom kommer att utreda mig ordentligt
allt från att ta blodprover och scanna min hjärna
(moahaha då kommer dom se att jag är en utomjording och skicka mig till Mars!)
till att göra en neuropsykiatrisk utredning
och en massa tester.


Dagen började tidigt,
klockan 05.50 kom flygtaxin.

Meeen
Varför var det så brottomt att jag skulle komma hit så tidigt som möjligt idag

ingen kom och mötte upp
ingen visste vart vi skulle
och när vi väl kom till rätt avdelning
fanns det inget ledigt rum så efter mycket om och men (tydligen)
hade dom i alla fall fått tag på en säng
fast inget täcke (?)
...men en kudde i alla fall
och så fick jag "bo" i passagen mellan korridoren och bältesrummet.

Sa till om min elvamedicin klockan elva
och upprepade gånger fram till klockan 14 då jag fick den.
Fast någon medicinlista hade dom inte
så dom litade på mig.
(Skulle dragit till med nåt soft!)
Jag är fortfarande inte inskriven (klockan är 17.30)
men har fått ett riktigt rum nu.
Och ett täcke!
Fast jag känner mig som en apa i en bur
för dom sitter och tittar på mig hela tiden och jag får inte lämna rummet.
(Förutom när jag ska på nån utredning).


Och
Varför skulle vi absolut flyga så att personalen skulle komma hem så fort som möjligt
...då deras hemflyg går ikväll ???


"Du ser livrädd ut"
säger dom.
JA, jag är livrädd.


Var superspännd hela förmiddagen
men efter lunchen kom tårarna.
Grät tyst för mig själv så att ingen såg
(jo, "observatören" lyfte på filten ibland för att kolla om jag var vid liv)
i ett par timmar och längtade hem.
Känndes som jag kunnde stå ut med hur många
"kan jag få miiiiiin...miiiiin...12.30 cigarett"
som helst bara jag fick åka hem!


Men nu känns det lite bättre i alla fall,
fast bara lite.
*snyft*

Saknar er där hemma!!


Liten och rädd!

Jag vill inte åka till Umeå

och vara där själv på ett främmande ställe

i över en vecka

bland främmande människor och inte känna någon !!!

DET ÄR LÄSKIGT !!!


* snyft *


Varje gång är en mardröm

Det är någon vecka sedan det hände (sist).
Jag skrev inget om det då,
jag gör det nu istället.

Jag satt ihopkrupen i ett hörn med en blödande handled
när (den stackars) vikarien kom in i mitt rum.
När jag är i sådant skick är jag inte kontaktbar.
Jag kan inte prata och jag kan inte röra mig.
Han försökte få kontakt med mig.
Jag försökte prata,
jag försökte resa på mig,
men kroppen var helt låst.
Den lydde inte.
Vikarien visste väl inte vad han skulle göra
och tryckte då på larmet för att tillkalla hjälp.
En hel hop med gubbar stormade in på mitt rum,
tog tag i mig
och paniken var ett faktum.
Jag får sådan fruktansvärd panik när något sådant händer,
när jag blir fasthållen av manlig personal.
Flashbacks ---> panik ---> skriker, sparkar och slår för att jag är livrädd.

Vikarien som först kom in på mitt rum
visste som sagt säkert inte vad han skulle göra.
Dåligt av avdelningen att inte informera sina vikarier måste jag faktiskt säga.
Dom vet hur det ligger till.
Att jag absolut inte får tas i av manlig personal
(om det inte är någon jag känner väl)
när jag befinner mig i detta tillstånd.
Jag behöver någon som handgripligen hjälper mig på fötter,
håller om, lugnar och tröstar.
För jag är redan rädd.
Men
det mårte vara någon som jag känner mig trygg med
annars får det som sagt motsatt effekt.
Det vet dom flesta
och oftast går det bra.
Men ibland händer tyvärr det som inte får hända.


Jag hade inte som tur var inte lyckats skära djupt
så på så vis var det ingen fara.


Allt är upp och ner

Igår var det en extremt jobbig dag.
Kaos
i mitt innre.
Jag kännde mig helt vilsen.
Vilsen i mig själv och vilsen på jorden.
Sjukt nervös inför Umeåresan.
Samma kännsla kom som kommer då jag är på ett ställe
men inte "passar"  där och därför ska skickas vidare.
Mot min vilja, som så många gånger...
Fast den här gången vet jag ju att jag ska vara borta en begränsad tid
och sedan komma tillbaka.
Men ändå dyker den där obehagliga kännslan upp.
Ingen vill ha med mig att göra...var hör jag hemma? Ingenstans...

Jag såg fram emot att åka till stallet efter lunch,
hoppades kunna koppla bort tankarna och bara vara.
Såg fram emot en skön skrittur i skogen.
Men
Robin hade en lös sko, så det blev ingen ridtur :(
Skon satt så pass löst att jag vart tvungen att ta av den.
Svett, blod och tårar blev det
men skon fick jag bort.
Jag fattar inte hur en så lös sko, som hänger på trekvart
och bara sitter fast i tre sömmar på ena sidan
kan sitta så hårt!?
Tur att jag har en snäll häst
som lugnt står på tre ben medans matte brottas med en sko...

Sen blev det ett bad för Robin.
Oljade in hovarna och han blev sååå fin!
Gick en promenad i solen med honom så att han skulle torka.
Han var bländande vit efter badet
och hans långa silvriga man fladdrade i vinden.
Hingsten i honom vaknade till liv,
han gick i en passageliknande gångart med krökt nacke,
dansade på bakbenen
och
shit pommes vilken snygg häst jag har!!



Sen blev det jobbigt.
Ingen Knas i stallet och Umeåresan började snurra i huvudet igen.
Tårarna började rinna.
Som tur var var det dax för hämtning.
I bilen fortsatte tårarna att rinna,
men när vi kom till avdelningen började tårarna forsa.
Jag grät och grät och grät.
Paniken kröp i mig.
Det var länge sedan nu som jag rev halva avdelningen
men igår var det nära...
Som tur är finns underbar personal
som verkligen bryr sig, stöttar och tröstar.
Puss!

Så det blev inget explosionsartat utbrott
utan jag var ledsen ett tag
sen blev jag som vanligt väldigt trött, vilade och sen var jag på fötter igen.


Mot Umeå, tydligen...

Ja jag säger då det.
Knappt har man hunnit hämta andan
så slås fötterna undan på en igen.
* suck *

Jag fick just veta att på måndag (23/5)
kommer jag att skickas till Umeå.
Jag ska vara där på en avdelning i en vecka
för att dom ska göra en
second opinion.

VARFÖR ???

Det känns så onödigt att göra det nu.
Nu när saker och ting börjar falla på plats,
nu när det äntligen går åt rätt håll!

Hur tänker dom??

Varför gjorde dom inte det här för x antal år sedan
då allt satt totalt fast
och jag blev bara sämre och sämre
i både min anorexi och i mitt självskadebetéende?
Då såg jag ingen framtid,
men det gör jag nu.
Jag vet att jag har en lång och tuff väg kvar att vandra,
men jag ser ljuset någonstans långt där framme.
Och jag är så rädd att det hopp som jag faktiskt känner nu
ska raseras.
Varför kan dom inte bara låta allt rulla på som det gör?
Jag har ju gjort och gör enorma framsteg helatiden.
Vad är problemet??

Är jag en människa?
Nä, jag skulle inte tro det.
Jag säger ju det själv,
att jag är en utomjording eller nåt.
Jag hör inte hemma på den här planeten,
för så här gör man inte med folk.
Jag skickas hit och dit
och dom gör vad/hur som helst med mig,
har alltid gjort och det kommer tydligen att fortsätta.
Så snälla,
sluta att kalla mig för människa
för uppenbarligen så är jag inte det och kommer inte att bli det heller.


On the road again?

Tillbaka på banan?
Nä, knappast.
Ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen.
Men saker och ting kan ju bli bra ändå.
Som till exempel att Hasse-träningen nu är spikad!
Jag kommer att träna för honom på lördagar
med start den 4/6.
Det ska bli så himla kul,
är sjukt taggad!!
(Mitt i allt elände)
Det har varit en förmiddag med mycket tårar.
Fyllt i papper och skickat in till försäkringsbolaget,
läst journalen (Knasens) osv.

Sonden får jag nog snart ta bort
eftersom det går bra med ätandet nu.
Eller bra och bra
jag hatar att äta allt utom glass
men jag äter (den jävla äckilga maten) ändå.

Och nu är det klart!
Hon som jag berättade om tidigare som jag fick träffa,
hon som var så lik mig, ni vet...
eller jag menar hon som jag kännde igen mig så mycket i...
Hon är nu min stödperson, på riktigt!
Så nu kommer vi att träffas regelbundet.
Vi ska träffas imorgon
och det ser jag fram emot.
Och vet ni?!
Vi har till och med samma favoritlåt!
Sssscary!


Allt känns konstigt

Det är så tomt i stallet, utan Knasen.
Det känns konstigt att vara där,
främmande.
Allt känns konstigt.
Han har ju varit med så länge
att det känns som att han alltid har funnits.
Jag vet inte vilka ord jag ska använda för att beskriva hur jag känner.
- Sorg, förtvivlan, tomhet, förvirrad, vilsen.. -
Han var inte bara min häst
utan min livskamrat.

Det är tur att jag har Robin.
Han får mig att känna någon mening med livet.
Han var lika tight med Knasen som jag
och han känner nog samma kännslor som jag just nu.
Det märks på honom.
Tillsammans får vi ta oss upp på banan igen.

Och så har jag ju lilla Mr T.
Och kaninerna.

Men jag vill ha min Knasen hos mig,
han kan inte bara vara borta!!!

Jag vet inte vem jag är utan Knasen vid min sida???
Det känns som att en del av mig har försvunnit.

Varför tog du honom ifrån mig
din jävla Gud om du finns där nån stans??!


You are always on my mind

Första dagarna minns jag inte så mycket av.
Jag grät mest tror jag.
Men efter några dagar känndes det plötsligt
så overkligt.
En vecka gick och jag kännde "ingenting".
Så en kväll kom det över mig.
Vad som faktiskt har hänt.
Panik.
Jag grät hejdlöst.
Grät och grät och grät tills jag somnade.
Vaknade nästa morgon.
Tom på ett vis.
Men samtidigt så till höjden och bredden fylld av sorg
att varje andetag var plågsamt.
Jag plågade mig igenom dagen
men på kvällen slog paniken till med full kraft.
Sorgen och smärtan innuti gjorde så fruktansvärt ont
att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
I panik gick jag in på toaletten,
skruvade ner lysrören och krossade dom med mina bara händer
och grät.
Sen minns jag inte mer av den kvällen.
Nästa dag var likadan.
Och på kvällen slog paniken till, igen.
Gick in på toaletten,
inga lysrör.
Jag tittade på spegeln och tänkte
krossar man en spegel får man sju års olycka,
men vad spelar det för roll??
Det värsta som kunde hända har hänt,
värre kan det inte bli
och så bände jag loss ett hörn av spegeln.
Jag tryckte glasbiten hårt mot handleden och försökte få till ett tillräckligt djupt snitt
för att känna blodet pulsera ut ur kroppen
och samtidigt sakta sakta försvinna bort.
Bort för alltid.

Som ni förstår så "misslyckades" jag.
Det har fortsatt likadant.
Ibland får jag panik.
Ibland gråter jag hejdlöst.



Mina ögon kan tindra

Mina läppar kan le

Men sorgen i mitt hjärta

kan ingen se



Men jag får inte ge upp nu.

Knasen hade inte velat det!


Utkast: Maj 9, 2011

Endel pratar för mycket,

endel pratar för lite,

endel för högt

och endel för tyst,

endel pratar för fort

och endel för långsamt.


X-vaken alltså.


Vilsen

Över en vecka har gått nu.
Sorgen och saknaden är enorm,
obeskrivlig.

Jag gråter och sörjer att jag aldrig mer kommer få se honom,
pussa på honom, krama honom och klappa honom.

Jag gråter och minns all glädje,
värme och kärlek som han gav mig.

Samtidigt känns det overkligt.
Jag kan inte förstå att det är sant.
Att han är borta.
Borta för alltid.
Jag vill tro att han kommer stå där som vanligt i sin box
en dag när jag kommer till stallet.
Att han kommer gå med Robin i hagen
och att jag får båda deras gnägg till svar när jag ropar.

Det måste vara så! Han måste komma tillbaka!

Jag kan inte leva utan honom!



Jag har alltid kännt mig vilsen
men jag har haft min Knas, och han har gett mig trygghet mitt i allt kaos.
Trygghet, värme och kärlek.
Ovillkorligt.
Han har fått mig att orka kämpa vidare när det har varit som allra jobbigast.
Han har fått mitt hjärta att fortsätta slå.

Men nu?
Det känns som att jag helt har tappat fotfästet.
Jag längtade efter att få bo i min lägenhet, men nu känns det konstigt att komma dit.
Jag vill inte vara där. Jag vill inte vara här.
Jag vet inte var jag vill vara.
Jag känner mig helt vilsen.
Vilsen på jorden.
Vilsen i mig själv.


RSS 2.0