Att vara eller icke vara, det är frågan...

Förlamad av ångest igår kväll.
Jag låg ihopkrupen på sängen,
ville gå till personalenoch be om hjälp
för jag kännde att en
flyfrånmigsjälvpanikångestattack
var på gång.
Men jag var som sagt förlamad av ångest.
Kroppen lydde inte.
Medans jag låg där hann jag fundera mycket.
Jag låg där i nästan två timmar
utan att personalen "uppmärksammade" det.
Ingen saknade mig vid kvällsfikat
(jag som till och med har matvak???)
och ingen reagerade över att min dörr var stängd.
Annars brukar dom ju reagera direkt
när min dörr är stängd,
för dom vet att jag stänger den bara när jag mår
riktigt dåligt och drar mig undan.
Och då bör jag absolut
inte vara ensam.
Finns jag över huvud taget??
Kanske personalen vill att jag ska
ta livet av mig
så att dom slipper mig!?

Det var som sagt många tankar
som snurrade i mitt huvud.
Jag kom fram till att livet inte är till för mig.
Jag passar inte in här.
Det gör allt för ont innuti och jag kommer
aldrig att kunna leva i den här världen.
Jag är en belastning för allt och alla.
Slutsatsen av detta blev
att jag inte vill ta bort mig själv.
Vira en sladd runt halsen
dra åt
och sakta sakta försvinna.
Försvinna för alltid.

Jag hade ingen sladd eller liknande
inom räckhåll,
dessutom ville jag inte ta ett
"förhastat" beslut.
Så jag bestämde mig för att
vänta ett dygn.
Tills ikväll alltså.
Och känns det lika då
så tar jag bort mig själv.


Jag har inte haft såna starka
självmordstankar på länge.
Det känns sorgligt att ge upp livet,
men det känns som den enda lösningen.
Jag måste inse att jag inte pasar in här
och att det aldrig kommer att fungera.



När min kropp äntligen lydde
och jag tog mig upp ur sängen
var klockan närmare 22.
Panik!!
Varför har inte 20 medicinen värkat??
Jag brukar bli trött inom 15 minuter
och det är ett måste
för om min hjärna är för figg
när klockan blir runt 21
vet jag av erfarenhet att det går på tok.
Starka självmordstankar,
ser döden som enda lösningen
och dessutom kan jag lätt börja hallucinera
---> kaos och panik <--


En stor dag för en liten flicka!

Igår var jag ute själv för
första gången på väääldigt länge.
Och det gick bra!

Jag gick dit jag skulle,
gjorde det jag skulle
och gick tillbaka.
Yes!

Jag hade inte en tanke på att
skada mig själv
"försvinna"
eller straffa mig själv på något sätt.
Inte nu efteråt heller,
inte än så länge i alla fall.

Sist jag var ute själv var den 14/9 2010
(Innan dess hade jag inte varit ute själv på tre månader).
Det gick inte bra.
Det var ren och skär tur
att jag överlevde.

Det var ingen bra dag
och när läkaren sa till mig att jag skulle få
en timmes egen utevistelse
bestämde jag mig direkt för vad jag skulle göra.
Jag orkade inte mer.
Smärtan innuti och kännslan av att inte passa in
var allt för stark just den dagen.
Total hopplöshet.

Jag gick med raska steg direkt dit jag skulle

till "mitt ställe"

och

hoppade



Mina minnen är suddiga men jag minns att när
det kalla vattnet kylde ner min kropp
avtog ångesten och smärtan innuti.
Och jag tänkte att kanske kanske är
livet inte omöjligt ändå!
Jag ville gå tillbaka till avdelningen!
Jag ville inte dö längre!

Jag måste ha tagit mig upp ur vattnet
och sedan svimmat av.
Det är inget jag minns men en främmande
människa hade hittat mig där jag låg
blöt och kall
och ringt efter en ambulans.
När jag kom in till sjukhuset låg min kroppstemperatur
på 32 grader.

När jag vaknade på IVA
hade min kropp börjat återfå värmen,
men oxå ångesten var tillbaka!
Jag fick panik!
Varför varför hade jag inte slutfört min handling!!??
Jag ryckte loss alla sladdar och slangar
och försökte fly!
Bort!
Ut till det kalla vattnet!
Men personalen stoppade mig
och jag hade inte särskilt mycket krafter
att kämpa emot med.

Jag är så otroligt glad att jag överlevde,
den gången som alla andra gånger
då turen varit på min sida.
Då jag mot alla odds har överlevt både impulsiva
och planerade allvarliga självmordsförsök.

- Tack för att jag finns -

För jag vill leva!

Men ibland gör det bara allt för ont
och just då orkar jag inte mer.
Men jag hoppas hoppas hoppas att jag aldrig mer
ska utsätta mig för en sådan risk
som på en kort stund kan avsluta mitt liv.

Jag litar inte på mig själv
men jag hoppas för allt i världen att jag i en sådan situation ber om hjälp,
ber om hjälp att orka stå ut tills det värsta har gått över.


Jag svävar på moln!

Idag har jag träffat en person
som jag är mycket tacksam över att jag fick träffa.

Personalen sa att jag skulle få träffa en tjej
som har/har haft exakt samma problematik som jag,
och som idag mår bra och lever ett normalt liv.
Jag tänkte, no way.
Det finns inte!
Det finns inte någon som är eller har varit
 lika störd och konstig som jag!!

Det säger dom ju,
att jag är det hopplösaste av dom hopplösaste fallen.
Men jag tänkte visst
jag kan träffa henne, det finns säkert
vissa likheter
och jag kan säkert känna igen mig i vissa saker.

Men vet ni!
När hon berättade och delade med sig
av sitt liv
var det precis som att hon beskrev mig!!
Hur jag tänker, känner, fungerar, reagerar och ser på saker och ting!
Det var läskigt,
så in i minsta detalj i vissa saker
som jag var helt övertygad om att det inte finns
någon människa på denna jord
som tänker och känner så!

Och
jag tycker inte alls att hon är eller har varit ett dugg störd eller konstig!
Och jag tycker inte att något av det hon berättade ens var ett dugg konstigt
för
det är ju precis  det är!
Det är ju precis så min verklighet ser ut!
Hon är/var inte konstig
så då borde ju inte jag heller vara det!?

Det finns någon som har/har haft samma verklighet
som jag,
och man kan leva med det!

Så,
kanske finns det hopp för mig oxå!


<3 Anna, vila i frid <3

Fick igår veta att en mycket fin människa
en ung tjej
valt att lämna detta liv.

Varför??? Jag förstår inte!!!

Hon var så positiv
och i sitt senaste bloggilnägg
skrev hon att hon äntligen hade nått dit hon siktat,
att hon kunde hantera sin ångest
och att det var en fantastisk kännsla!

Och två dagar senare är hon död!!

Varför??? Jag förstår inte!!!

Vad
var det som fick henne att ta detta beslut??

Det får vi aldrig veta...



När en människa verkligen har tänkt igenom sitt beslut
och bestämmer sig för att inte
vilja leva längre
då tycker jag att man får respektera det,
även om det är fruktansvärt sorgligt.
Men då detta beslut fattas i total kaos och panik
känns det så,
jag vet inte vad jag ska använda för ord...
onödigt.
Egentligen vill man så gärna leva,
men just då gör det allt för ont och man står inte ut en sekund till,
vilket leder till att man tar beslutet
att avsluta sitt liv.
Det är inte genomtänkt
men just då
just här och nu
orkar man inte mer,
och just då
ser man ingen annan utväg
än att ta sitt liv.
Egentligen vill man inte dö
men
man orkar inte leva!!

Jag har själv varit med om detta,
många gånger...
Och det är som min läkare säger,
det är ett under att jag lever..
Jag är  glad att jag överlevt,
För jag vill leva!!
MEN
jag är livrädd att
jag ska ta ett förhastat beslut
igen
i ett tillstånd av total
smärta, panik och hopplöshet.
Jag vet att i dom stunderna
ser jag döden som enda utväg.
Jag är så rädd för dom stunderna,
för jag vill inte dö!
Jag vill leva!!


Tjenahoppsan!

TACK FÖR ALLA

FINA KOMMENTARER SOM

JAG HAR FÅTT

BÅDE HÄR PÅ BLOGGEN,

PÅ FACEBOOK

OCH MUNTLIGT.

DET VÄRMER VERKLIGEN !!!

PUSS PÅ ER

OCH

TACK FÖR ATT NI FINNS !!!

<3 <3 <3


I helgen...

...har jag haft både käraste bror och moster här på besök.
Eller ja dom bodde ju hos mamma
men jag fick träffa dom.
Jättekul!!

Fick följa med dom, och mamma såklart, till stallet
både lördag och söndag.
Jag och bror red medans mamma och moster
fixade i stallet.
Robin skötte sig som vanligt exemplariskt
när bror sitter på ryggen.
Knasen däremot tog inte någon som helst hänsyn
till att vi hade en lite ringrostig
ryttare med i sällskapet.
Han var som en tickande bomb!
Och rätt som det var sa det bara  BOOOM  och så
fullkomligt exploderade han
och drog en repa rodeobockar,
stannade upp, sneglade på mig och sa:
"Men va f-n, sitter du kvar!?"
och sen drog han en repa till och när
han insåg att jag fortfarande satt kvar lunkade han
iväg som om inget hade hänt,
stannade vid en gran,
tog en kvist och tuggade på och
låtsades stå och filosofera
och plötsligt sa det  BOOOM  igen
och så gjorde han ett jättesprång som om
han hoppade världens största
hinder från stillastående
och så en bakutspark på det!
Han är för rolig den ponnyn och jag bara
ääääälskar honom!!


Det var som sagt jättekul, men samtidiget blev det jättejobbigt.
Alla kännslor och intryck osv.
både positiva och negativa,
blir så tydliga nu när jag inte är i min bubbla.
Utan mitt pansarskal blir allt så
överväldigande ---> ohanterbart ---> skrämmande.
Jag lyckades hålla ihop när vi var i stallet
men när jag kom tillbaka till avdelningen
däckade jag totalt.
Slappnade väl av lite då antar jag och då kom allt över mig.
PANIK, ÅNGEST, SMÄRTA, SORG.
Det var outhärdligt !!

Men som tur var fanns underbar personal
som tog hand om mig och
jag återhämtade mig snabbt och kom på fötter igen.
Puss på dom!!

Jag har oxå fått sova två nätter
utan att ha vaknat stel av skräck och blöt
av kallsvett x antal gånger per natt
pga. mina mardrömmar.
Har drömmt och vaknat någon gång
men inte alls som det brukar vara.
Skönt!


*snyft*

Är inne i en "ledsenperiod"...
Hade det varit för några månader sedan hade jag blivit jätte
besvikenpå mig själv och allt hade kännts
helt hopplöst.
Jag hade gett upp.
Men inte nu!
Jag vet att det kommer såna här perioder,
OCH
jag vet att det går över!
Det bästa jag kan göra för mig själv är att tillåta mig
att bara vara.
Tillåta mig att vara ledsen.
Tillåta mig att krypa ner under en filt
och vara liten och ledsen.
Och när det känns allt för jobbigt
tillåta mig att be någon komma och sitta med mig.
Inte för att det ska gå över,
för det gör det inte,
utan för att det känns lite bättre
och gör lite mindre ont
innuti
när jag känner att någon finns vid min sida,
att jag inte är ensam och övergiven.

Jag har lärt mig att det enda och det bästa jag kan göra
är att bara vara
och att det går över när jag har varit ledsen färdigt.
Det går inte att rycka upp sig eller
komma på andra tankar.
Det här är en del i processen.
En viktig del.

Det bästa omgivningen kan göra är att bara låta
mig vara ledsen, men det är
såklart ovärderligt om någon vill sitta med mig
en stund och bara vara,
för att jag ska få känna att jag inte är
ensam och övergiven
(för det är det lätt till att jag gör)
och så gör det
lite mindre ont innuti.


Jag är faktiskt ganska stolt över mig själv!

...för
trots att det har varit väldigt stökigt på avdelningen under en period
och
trots mitt egna innre kaos med smärta och ångest osv.
och
trots en oviss framtid
och
trots att det ibland känns som att jag kämpar i motvind
då vissa inte ser vilka otroliga framsteg jag har gjort
utan trycker ner mig istället
(det finns tack och lov många med mig som ser mina framsteg oxå,
annars hade det nog sett annorlunda ut...
men tyvärr påverkas jag och tar illa vid mig
av dom negativa kommentarerna)

så har jag:

inte gjort illa mig

inte slutat äta

inte fått nåt utbrott ---> blivit bältad


När jag har kännt att jag inte kan hantera situationen
har jag vågat be om hjälp,
jag har tillåtit mig att be om hjälp
och
jag har tillåtit mig att ta emot den.

Jag har reagerat på ett sunt sätt
istället för på ett självdestruktivt sätt
som jag alltid gjorde förrut.

Detta betraktar jag som ett stort framsteg.


Värt att tänka på

"Anorexia kan förvisso vara ett rop på hjälp
eller ett rop efter att bli sedd
men det handlar inte om ett "se på mig" -behov,
utan snarare att bli sedd för den man verkligen är,
inte bara den duktiga, ambitiösa,
högpresterande personen
som omgivningen ofta vant sig vid att se
och uppmärksamma." 

Ett citat ur en bok.


Om att få finnas

Drömmer...
Drömmer om frihet...
Frihet från låsta dörrar och tvångsåtgärder...
Frihet från ångest och självhat...

Kommer det någonsin att hända?
Jag orkar snart inte mer.

Jag hatar att vara så här kännslig. Det gör så ont!

Att leva med IPS (instabil personlighetsstörning) eller borderline som det även kallas
är som att ha tredje gradens brännskada i själen.
Den beskrivningen har jag läst i en bok om/av en tjej som oxå lever med detta.
Och det stämmer verkligen! 
"Småsaker" som andra "normala" människor inte ens skulle tänka på eller reagera över
kan få hela min värld att rasa
---> smärta, ångest, total kaos och SJÄLVHAT i drivor.

Detta har jag tidigare hanterat genom att svälta,
svälta så att hjärnan inte fungerar.
Levt i en bubbla
skyddad av ett pansarskal som inget och ingen kunde tränga igenom.
Men jag har insett att jag inte kan leva så resten av livet.
Min kropp pallar inte det.
Jag måste möta verkligheten och lära mig att hantera mina kännslor.
Men det gör så ont!
Är det värt det och kommer jag att klara det??

Någon som oxå vaknar när min hjärna börjar fungera är "den lilla".
Den lilla som är JAG!
Jag började vid tidig ålder att förinta mig själv.
Och så levde jag tills för bara nåt år sen.
Men man kan inte leva som en robot utan kännslor och utan ett "jag".
Det fungerar inte.
Synd nog kom jag inte på det förrän typ nyss.
Så nu sitter jag här
i en vuxen kropp
medans "jaget" är kvar någon stans på bebisnivå.
Min kropp är vuxen, men inte jag.
Jag är ett barn.
Jag måste tillåta mig att finnas,
inse att jag är en liten flicka och tillåta mig att vara det!
Jag har accepterat det nu,
jag måste börja om från början,
växa upp på nytt.
Fast växa upp på nytt är egentligen fel uttryckt,
för det är bara min kropp som har växt
medans "jaget" blev kvar där någon stans på bebisnivå.
Jag måste helt enkelt göra en nystart,
och få med mig "jaget" den här gången!
Det är en process som kommer ta tid, men jag har accepterat det
för det är ända vägen för mig att bli en hel människa.

Jag har länge förnekat allt det här.
Menat på att jag har levt x antal år på jorden och har en vuxen kropp = jag är vuxen!
Och när dom då har sagt till mig att nej,
du må ha levt alla dom där åren och din kropp har växt
men DU ÄR FORTFARANDE ETT BARN.
Har jag typ bett dom dra åt helvete, det fattar ni väl
att man inte kan vara ett barn när man är vuxen!

Men jo,
dom hade rätt.
Och som sagt har jag accepterat det nu
och jag har börjat jobba med mig själv på ett annat sätt,
och nu ÄNTLIGEN börjar saker och tig falla på plats
och många frågetecken har rätats ut.
Jag har förut inte kunnat förstå vad det är för FEL på mig?!
Men då har jag jämfört mig med vuxna,
nu jämför jag mig med andra barn
och då är jag ju helt normal! : D

Det tog som sagt lång tid för mig
och det var svårt att förstå
att jag inte är vuxen bara för att jag borde vara det.
Jag försökte vara vuxen och ställde vuxna krav
på mig själv,
men kännde mig hela tiden misslyckad
och ja fel helt enkelt.

Jag tänker, känner, reagerar och har behov som ett barn
men försökte vara
stor, duktig och klara mig själv.
Alltihop slutade med kaos och pannkaka.
Det är ett under att jag överlevde.

Nu har jag accepterat att det är som det är
men med tanke på hur svårt jag själv hade med det
så förstår jag hur svårt det måste vara för min omgivning.
Dom ser en vuxen kropp
men jag tänker, känner, reagerar och har behov som ett barn.
Fast egentligen är det inte så svårt
för jag fungerar som ett helt vanligt barn!
Jag vet att alla inte ens kan förstå det
och det förväntar jag mig inte heller.

MEN
Jag kräver att bli respekterad.
Respekterad för den jag är, för jag har faktiskt
oxå rätt att finnas på denna jord
och
jag tänker inte skämmas för det längre!
Så, ta mig för den jag är eller låt mig va. TACK.

Vägen jag har att vandra är lång och krokig
och jag tvivlar dagligen på om jag kommer klara det.
Ofta känns det som att jag vill ge upp.
Verkligheten känns skrämmande
och jag vill dra mig tillbaka
in i min bubbla,
sluta äta,
endast bestå av skinn och ben i ett tillstånd mellan liv och död.
Utan kännslor, för det är dom som gör ont!
Jag försöker och försöker
men passar inte in.
När dessa tankar kommer måste jag ta ett djupt andetag
och påminna mig själv om
den lilla flickan.
Den lilla flickan som är jag!
Jag har ställt för höga krav på mig själv igen.
Till och med jag själv glömmer bort mig ibland och förväntar mig
att jag ska vara vuxen,
jag vill så gärna!
Men jag måste inse att jag fortfarande är ett barn.


Ponnypojkarna och jag, äkta kärlek!

I söndags fick jag vara med mamma i stallet hela dagen. Det var en underbar dag!
Jag får ju åka till stallet några gånger i veckan om omständigheterna tillåter,
men det blir oftast kortare visiter och då känner jag mig lte stressad för jag hinner inte med allt jag vill göra och kan inte riktigt slappna av och njuta.
Men i söndags fick jag som sagt vara där hela dagen och jag hann pyssla,
pussa och gosa i lugn och ro!
Och rida såklart!
Robin var först ut och han blev överlycklig när han såg mig komma med dressyrsadeln, som är hans favoritsadel.
Han spetsade öronen och det bara lyste om honom, lilla hjärtat!
När vi skrittade på stigen bort genom skogen taktade han och gjorde små glädjeskutt.
Det var en underbar ridtur!
Men det gör ont i hjärtat när jag ser honom för på grund av att jag under omständigheterna inte har kunnat rida på över ett år så har han tappat alla muskler. Han ser bedrövlig ut faktiskt...
Det är väl inget som är omöjligt att bygga upp igen,
men han var ju så fint musklad och i tävlingskondition en gån i tiden
och det är ledsamt att se honom såhär nu.
Han är, som tur är, fortfarande samma "gamla" pigga glada Robin,
men utan en muskel på kroppen, typ.

Någon som däremot knappt inte har tappat några muskler, jo lite men inte alls som Robin, är Knasen!?
"Gamlingen" vettetusan vad han gör, tjuvtränar i hagen eller nåt.
Ridturen på honom var inte fullt lika "underbar",
det var mer skräckblandad förtjusning :p
Det är inte kul att rida Knasen bara ibland,
för då är han HELT galen.
Han måste ridas regelbundet då är han "bara" galen, men det är kul!
Den där ridturen är nog klassad som ett självmordsförsök.
Jag fattar inte hur hans gamla kropp, för han har ju ändå några år på nacken även om det inte märks,
står pall för dom där bravaderna!
Han kastar sig handlöst hit och dit, gör en 180 graders vändning på bakbenen
och drar till med en riktig rodeobock när man minst anar det.
Fast han får hellre vara pigg och galen
än gammal och skruttig.
Och så gör han ju allt med glimten i ögat!

I stallet får min kaoshjärna vila och min själ får ro.
Jag får ork att kämpa vidare,
för varje dag är en kamp,
varje stund.

I stallet är jag en i gänget.
Där är det inte någon som kollar snett eller dömer mig på
förhand,
bara för att jag sitter inspärrad på psyket
men x antal diagnoser.
Jag får vara jag som vem annan som helst,
och ingen förväntar sig något annat heller.
Frihet.

Min minsta ponnypojke har jag inte haft möjlighet att hälsa på på länge.
Det är tråkigt.
Jag tänker på honom varje dag,
men jag vet att han är i goda händer och det känns tryggt.
Jag längtar tills jag kan börja träna honom,
för jag tror att han kommer bli en liten stjärna!


Det osynliga barnet

Jag försöker att inte låtsas om henne.
Jag vänder henne ryggen, blundar och försöker att springa ifrån henne. Men ÄNDÅ är hon där hela tiden. Den lilla flickan...bebisen...den där jävla ungen!
Det är HON som kommer med dom obehagliga minnena och kännslorna som jag inte kan hantera.
JAG HATAR HENNE!!
Det är nu, när hon "vaknar" som allt kommer över mig, kännslorna och minnena...
Och ju mer jag försöker att inte låtsas om henne desto mer och högre skriker hon.
Kan inte någon vettig människa få tyst på ungen!?
Ta en tutte och tryck in i munnen på henne och tejpa fast den med silvertejp så att hon blit tyst nån gång, jag vill helst att hon kvävs för jag orkar inte med henne!

...det västa är att det är jag...
den lilla flickan är jag,
i en vuxen kropp.

Vad ska jag göra?
Jag kan ännu inte själv ta hand om henne, och ingen annan verkar vilja eller ha kunnskap om hur dom ska ta hand om henne.
Men egentligen är det så simpelt som att ta hand om ett vanligt barn,
ett helt vanligt barn,
fast i en lite större kropp.

Hur svårt kan det vara??

För varje gång folk möter MIG
(och inte den apan som snott min kropp)
blir jag starkare och växer i mig själv.
Det är en obeskrivlig kännsla,
att få finnas!


Länsrättsförhandling 20 Januari 2011

Det känndes jobbigt, inte själva förhandlingen men att sitta i den stora salen med allt folk...
Det måste gå, jag måste bita ihop. Min kontaktperson från avdelningen följde med mig ner...men när vi kom dit fick jag totalpanik, vilket resulterade i en "springattack". Jag sprang så fort jag kunde (trots att jag inte hade "dom snabba skorna" på mig) bort bort bort från allt, ut i vinterkylan, endast iklädd tunna innekläder och tofflor gick jag dom åtta kilometrarna till stallet.
Tog in älskade ponnypojkarna från hagen. Dom som alltid finns där och tröstar mig. Jag älskar dom över allt annat på jorden <3
Jag la mig på Robins rygg och kännde värmen från hans mjuka varma kropp, jag blev lugn men visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till...visste att jag gjort fel som sprungit därifrån, men det var inte meningen jag fick ju panik!! Började bli nervös för hur arg personalen skulle vara på mig ---> vill inte tillbaka dit, allt känndes hopplöst!! Funderade på att gå ut i skogen och frysa ihjäl, men kunnde ju inte bara lämna älkade ponnypojkarna! <3
Satte mig i ett hörn i Knasens box, som så många gånger tidigare...undrar hur många timmar sammanlagt under alla dessa år som jag har suttit så, ledsen, ihopkrupen i ett hörn och Knasen har tröstat genom att puffa på mig, blåsa varm luft på mig, snusa på mig och rufsa mig i håret med sin mjuka mule. Kärlek.

Plötsligt skymtade jag en polisbil utanför fönstret, jag blev stel av skräck. I nästa stund klev en polis in genom stalldörren ---> p a n i k och jag sprang, ut ur stallet, ut i den snöiga mörka skogen, sprang sprang och sprang men tillslut hann polisen ikapp mig. Jag skrek, sparkade och slog men polisen lyfte upp mig och bar mig som en säck potatis under armen. Hmf.
Fast jag känner mig hellre lite fånig och som en säck potatis än som det brukar vara för det mesta, att man blir brutalt "nerslagen" och sönderbruten. Jag förstår inte varför dom måste (utom den här gången) vara så våldsamma jämt, jag är inte jättestor och stark direkt. Eller är jag kanske det? Moahaha...

Jag ville inte tillbaka till avdelningen för jag var säker på att alla skulle vara jättearga på mig.
Men när jag kom tillbaka var dom inte ett dugg arga. Dom hade varit jätteoroliga och var bara glada att jag var tillbaka och att det inte hade hänt nåt mer än att jag var kall.
Jag blev verkligen rörd när jag såg hur oroliga dom varit och hur glada dom var att jag var tillbaka! Dom hade till och med varit ute och letat efter mig, både till fots och med bil. Men dom hade letat längs strandkanten, eftersom det är till vattnet jag brukar springa...

Förlåt allihopa, ska inte göra så mer!!

Min kontaktperson hade stannat kvar, trots att hon egentligen slutat för dagen, för att ta hand om mig. Jag var så rädd och förtvivlad men hon tröstade och kramade. Hon värmde både min kalla kropp och mitt ledsna hjärta.
Puss på henne!
Tillslut blev jag lugn, slappnade av och det känndes tryggt att vara tillbaka.


30 December 2010

Ont i kroppen och hes efter gårdagens 45 minuter långa brottningsmatch med min sjuksköterska.
Hon höll, jag sparkade, slog, slingrade, skrek och grät, försökte fly bort bort bort, men det går inte. Det är mig själv jag försöker fly från, min ångest, paniken och smärtan innuti. Jag kan inte fly från mig själv, det är jag medveten om, men inte när ångesten, paniken och smärtan innuti är så stark som igår kväll, jag är inte kontaktbar då, bara skriker och gråter, vill bort!
Jag är glad att min sjuksköterska är så pass stark och envis att hon orkade hålla mig i hela 45 minuter, då började mina krafter tryta och jag orkade inte försöka fly längre utan bara låg i en lite hög och snyftade/kved.
Svetten rann om oss båda. Hade det varit någon annan hade dom bältat mig, trots att det inte är någon bra lösning. Vissa blir lugna av det, men inte jag. Jag skriker, ålar och drar i timmar tills jag blir "lugn" av ren utmattning, men blå och med blödande skavsår av bältena och med samma smärta innuti.


RSS 2.0