Det går bra nu

Tänk vilken skillnad det är om man jämför med hur det var för ett år sen.
Då låg jag i bälte var och varannan dag.
Nu minns jag inte ens när jag gjorde det sist.
Det händer aldrig nu.
Jag känner när det blir för jobbigt
och då säger jag till.
Jag vågar be om hjälp
och jag tillåter mig att ta emot hjälp.
Jag och personalen vet hur vi ska hantera min ångest på ett bra sätt.

För ett år sen hade jag svårt att hålla vikten.
Nu flyter det på bra
och jag håller mig ovanför den överenskomna minimumvikten
nästan hela tiden.
Jag tror att jag har blivit sondad två månader sammanlagt
under dom åtta månader som har gått på det här året.
Förra året åt jag knappt alls själv.
Jag blev sondad i ett år typ.

För ett år sen fick jag inte rida.
Jag fick knappt inte vara i stallet alls.
Nu har jag Robin igång
och han är huuur fin som helst!!
Jag rider för min tränare regelbundet
och är en i "stallgänget" igen =)

Inte att glömma är ju att jag ÄNTLIGEN har fått rätt diagnos
och därmed borde jag ju rimligtvis få rätt
stöd, hjälp och behandling oxå.
Det har redan blivit bättre!






<3 <3 <3



"Jag vill hem nu, hon försöker mörda mig!
Hon tittar mig i ögonen
och då blir jag yr och svimmfärdig!"

Ja, det är inte lätt att vistas på den här avdelningen ^^


Surra surra du ditt bi

Härmed nedgraderar jag dig till storluder,
jävulennnnn!

Närå bara skojja!
Det är en av dagens kommentarer från skäggiga damen.


Idag har jag haft en tröttdag.
Jag vaknade vid fem imorse av en fruktansvärt läskig mardröm
och sen kunde jag inte somna om,
men jag var för trött för att kliva upp.
Jag har inte kunnat sova något idag heller
fast jag har varit trött
som i en dimma
hela dagen.


Idag fick jag äntligen ta del av utredningen
som jag var på i Umeå i maj.
Min läkare beklagade att jag inte fått göra utredningen förrän nu.
Det hade ju underlättat
om man säger så
om jag hade fått rätt diagnos och rätt behandling från början :p

Men vadå,
åtta år inlåst på psyket med fel behanling
vad är väl det ^^
Det kunde ju ha varit värre.
Nä, det kunde nog faktiskt inte det.
Det hade fan varit bättre att vara död.
-_-

Jaja, nu lever jag ialla fall
och jag har äntligen fått rätt diagnos
så då borde jag ju rimligtvis få rätt stöd och behanling oxå.

Min läkare beklagade oxå att jag inte fått den här diagnosen förrän nu.
Hade jag fått den redan när jag var liten
innan jag började skolan
hade hela mitt liv sett anorlunda ut.
Jag hade med största sanorlikhet inte utvecklat min svåra anorexi
och inte heller mitt allvarliga självskadebetéende.
Jag har hatat mig själv och mått dåligt
så länge jag kan minnas
och det hade jag sluppit om jag hade fått rätt stöd från början.

Jag vill oxå passa på att fetdissa
alla som jobbar med sånt som dom inte kan någonting om.

Nu har jag själv en kopia av resultatet av utredningen
som jag ska läsa i lugn och ro
och så ska vi ses igen om en vecka och fortsätta att prata om allt.



Vid middagen hade min trötthet gått över till övertrötthet
vilket reslterade i.....en skrattattack.
Fast det var faktiskt roligt, det var fler som skrattade.
Skäggiga damen får inte äta med oss i matsalen
eftersom hon pratar i nattmössan heeeeela tiden
och vi ska slippa få skavsår i öronen iallafall när vi äter.
När vi satt och åt kom hon och gick fram och till baka i korridoren
och babblade och babblade och babblade.
En personal sa
"Ska du surra så får du gå härifrån!"
Varpå skäggiga damen fortsätter att vandra fram och tillbaka
och med samma noncharlanta tonläge som innan
och i samma andetag säger
"Surra surra du ditt bi"
och sedan fortsätter att svammla igen.
Jag satte maten i halsen och vek mig dubbel av skratt.



Efter middagen kom mamma och hämtade mig
och jag fick följa med henne hem och vara med ninisarna.




Mamma tycker nog att det är lika mysigt som jag
att ha ninisarna hemma igen, mys!



Imorgon är det Hasseträning =)

Natti!


Hatad och ratad

.....är precis vad jag känner mig! =(
Att jag är den mest hopplösa av dom hopplösaste patienterna
det vet jag.
Det har dom ju sagt rakt ut till mig.
Och att jag är för jobbig och hopplös för att någon ska orka/vilja ta sig an mig
det har jag oxå fått höra, många gånger...
Nu säger dom att det inte är så.
Men va fan är det ingen som vill ha ansvaret för mig då???
Dom stackarna som har det är väl tvingade kan jag tro.

Fick ett negativt besked idag.
Eller negativt och negativt, men det blev inte som jag hade tänkt mig
om man säger så.
---> Hata hata hata mig själv!!!!!
---> Måste straffa mig!!
Och det gjorde jag :-(

Vet att det var fel,
men jag var tvungen.
Känner mig så hatad och ratad.
(Fast dom säger tvärt om).
Säger en sak
och gör en annan.
Det blir snurrigt för mig då,
jag förstår inte!


Så nu sitter jag här med foten i bandage
(förra stygnen togs i förmiddags)
och x-vak igen :p

Aja, det blev inte så illa
och jag hoppas att det går över från ständig tillsyn till risktillsyn igen imorgon
så att jag får åka till stallet.


Fick inte åka till stallet idag =(

Hata !!!

För lite personal...

Men fick gå till kaninerna en stund i alla fall.



Vi tyckte att en av sjuksköterskorna var lite väl uppåt idag
så vi frågade om han hade varit i medicinrummet
och tagit sig nåt uppåttjack.
Men vi kom fram till att i medicinrummet på den här avdelningen
finns det inget uppåttjack.
bara "neråttjack".
Det ges ju lugnande mediciner både i tablettform och i sprutor :p

Moahaha...


JAG SAKNAR DIG !!!


<3 <3 <3




Jag saknar dig så min älskade underbara!
Det gör så ont att det känns som att mitt hjärtat ska stanna.
Så fort jag tänker på dig får jag en klump i halsen
och tårarna börjar rinna.


I will allways love you





<3 <3 <3


Nu är dom hemma!

Kaninerna alltså.
Fast hemma och hemma
dom är hos mamma.
Men jag har ju oxå flyttat in hos mamma
kan man ju säga
eftersom jag har tömt min lägenhet och ställt allt.....
---> hos mamma ;p

Det känns skönt att kaninerna är hemma.
Dom har haft det jättebra hos Evelina
men som sagt så är det skönt att ha dom hemma igen,
så att jag får träffa dom lite oftare!



Hade ett kort läkarsamtal idag
med ordinarie doktor som är tillbaka från semestern.
Risktillsynen fortsätter
då jag inte är tillräckligt stabil för allmän.
Utevistelse med personal eller med mamma
är ok i viss utsträckning.
Skönt!
Pallar inte att sitta här inne,
jag blir knäpp!!
(Knäppare)



Båda kaninerna däckade efter hemkomsten:



Milton.....



.....& Ninja!



Stallet tomorrow!
Natti!


Saknar min favvo =(

Less.
Ont i magen.
Jättetrött men samtidigt rastlös.
What to do?

Dom bra nätterna är som bortblåsta.
Dom senaste nätterna har jag sovit exremt dåligt.
På dagarna är jag för rastlös för att vila
men för trött för att göra något.

Inte lätt att komma till ro i och för sig
när det är full rulle och high life på avdelningen dygnet runt
...och jag får inte stänga min dörr,
inte ens på natten.

Jag är inte Gud, jag är hungrig! Ge mig mat!!!

eller nähä,,,

Men man får vara glad så länge röstläget är på hyfsat låg nivå.
När hon tar i från tårna skallrar fönsterrutorna.

Håll käft, JÄVULEN !!!

I Jesu namn försvinn!

...är bara några få exempel.
Om någon "normal" människa skulle komma in här
skulle dom inte tro att det var på riktigt.

Jag minns en kväll
då två låg i bälte,
jag hade en svår panikångestattack och höll på att kvävas
och pratkärringen gick omkring.....och gapskrattade,
dom resterande patienterna var mer eller mindre skräckslagna
och personalen, ja dom visste nog inte vad dom skulle ta sig till,,,


Idag på eftermiddagen fick jag komma ut i alla fall.
Först åkte vi till min lägenhet och hämtade ett lass,
sen åkte vi och handlade lite till kaninerna m.m.
och sen åkte vi till mammas lägenhet och gjorde iordning kaninburarna.
Och i morgon ska vi åka och hämta dom små!
Längtar!!!

Men satan i gatan vad matt och yr och trött jag blir
så fort jag gör något,
(det är jag i och för sig när jag inte gör något oxå :p )
och ont i huvudet som f-n =(


<3 <3 <3

Jag saknar min favvo.
Hon som är sådär lugn och trygg och varm,,,

PIA, JAG SAKNAR DIG !!!

<3 <3 <3


By the way så blev mitt LPT förlängt med 6 månader.
Så oväntat.

Nu ska jag äta cupcakes till kvällsfika!




Ösregn

Herre gud vad det har regnat idag!
Mamma kom och hämtade mig efter lunch
och då åkte vi till lägenheten och fixade
och sen åkte vi till stallet.

Det blev ingen ridning idag
men Robin fick sig ett ordentligt bad
och massa pyssel.

Så härligt att vara i stallet igen !!!

Jag får så dåligt samvete när jag inte får vara i stallet.
Det känns som att jag sviker Robin.
Men som tur är finns det helt underbart snälla människor
med hjärtat på rätta stället.

 <3 <3 <3  TACK  <3 <3 <3

You know who you are.



På tisdag kommer mina små älskade kaninisar hem!
Dom har varit hos Evelina i Svenstavik.
Där har dom haft det jättebra
men det är ju en bit dit så jag har inte haft möjlighet att hälsa på dom så ofta.
Men på tisdag kommer dom hem!
Eller hem och hem,
dom ska bo hos mamma
men det är ju nära så jag kommer få träffa dom ofta =)



Upp som en sol och ner som en pannkaka

Så snabbt det kan svänga.
Senaste dagarna har som sagt varit helt ok.
Jag har till och med sovit ok,
så imorse när jag vaknade var jag ganska pigg och utvilad.
Men
det första jag ser när jag kommer ut på avdelningen
är ett antal av mina glasspapper i papperskorgen!!??
Jag bad en personal att kolla i frysen om mina glassar var kvar.
Det fanns en enda glass kvar
och jag har själv bara ätit två stycken.
Nattpersonalen har alltså svullat mina glassar inatt.
Fan ta er !!!

Dagen började inte så bra med andra ord
och värre blev det.
Läkaren som skulle kolla på mina sår på fötterna
skulle komma på förmiddagen,
men det gjorde hon inte.
Hon kom kl. 12.45 = 15 min innan vi skulle bege oss till lägenheten
för att fortsätta att fixa iordning där.
Gaaah!
Och värre blev det.
Fötterna är som dom är men troligtvis ingen fara.
Stygnen på ena foten skulle tas idag
så det gjorde dom.
Något som dessvärre är katastrofalt dåligt är mitt blodvärde =(
Inte konstigt att jag är trött och yr.
Proverna som togs igår visade att jag dessutom har järnbrist
så därför har kroppen svårt att tillverka nytt blod.
Nya prover togs idag för att kolla nåt annat ämne som kroppen behöver
för att kunna tillverka nytt blod.
Har inte fått nå svar än.

Och sen hände det värsta
som fick bägaren att rinna över.
En mycket otrevlig sjuksköterska (vikarie)
skulle lägga om mina fötter.
Jag vill helst inte ha med henne att göra
men jag tänkte att lägga om fötterna på samma sätt som alla har gjort
varje dag i typ två månader
kan bara inte gå fel.
Men det gjorde det.
Så in i H.
Hon skulle använda ett helt annat material
och göra på ett helt annat sätt.
Och vägrade att lyssna på mig då jag talade om hur dom brukar göra.
Det står dessutom i vårdplanen.
Allt blev bara fel fel fel !!!

Hallååååå, tänk på att jag har asberger !!!

Vissa människor borde verkligen inte jobba med andra människor.

Som tur var var en av mina bra kontaktpersoner här
så allt löste sig tillslut.
Utan att jag rev halva avdelningen
och att det blev en massa skrik och panik.
Tårar, ångest (på gränsen till panik) och självhat i drivor
blev det dock.
Och hela dagen blev förstörd.
Mår fortfarande dåligt på grund av det.
Dessutom blev vi en timme sen till lägenheten
så tiden där blev en timme kortare
och därmed hann jag inte göra klart där
vilket oxå stör mig =(

Helvetes jävla dagjävel säger jag bara.
Men allt gick ju bra tillslut i alla fall.
Tur att det fnns bra personal oxå.

<3



Ha en bra fredagkväll!
Puss på er!




Höst i luften

Dom ljusa stunderna fortsätter att bli fler och dom varar längre.
Just nu känns det rätt ok faktiskt.
X-vaket är borttaget,
det vill säga att det inte längre sitter en person inne på mitt rum
och iakttar mig dygnet runt och följer mig vart jag än går
utan nu har jag så kallad "risktillsyn",
det vill säga att dom tittar till mig var 15:e minut istället.
Skönt att få gå på toa själv!


Idag har jag varit till lägenheten och fixat.
Jag ska hyra ut den i andra hand tills vidare
eftersom jag inte kommer att bo där,
inte än på mycket länge ialla fall.
Jag står i kö till en LSS-bostad
eftersom jag kommer att behöva personal runt mig dygnet runt
även den dagen då jag får flytta ifrån det här stället.

Hur som helst så har jag ju inte varit ute på några veckor
och när jag kom ut idag så kännde jag att
det är ju höst i luften!?
Vars tog sommaren vägen???

Det är bara att konstatera:
ännu en sommar bakom lås och bom =(
Tur att jag har fått vara ute lite i alla fall
och kunnat njuta lite av sol och bad
...mitt i allt elände... :p


Dom tog blodprover på mig igår
eftersom såret på min ena fot inte vill läka,
och då upptäckte dom:
oj, du har jättelågt hb !?!

Jaaaaa, jag förlorade ju rätt mycket blod då jag skar mig
och kaaanske är det därför jag får blodtrycksfall så extremt lätt hela tiden ???!!!
Svar: JA!

Verkar inte som att dom har fattat det förrän nu?
Jag får ju blodtrycksfall extremt lätt i vanliga fall
men nu kan jag ju knappt röra mig
så svartnar det för ögonen och benen försvinner.
Det är konstigt att jag inte har slagit ihjäl mig på kuppen.

Aja, dom tog massa mer blodprover idag
så får vi väl se om dom hittar nå mer spännande.


Här på avdelningen är det liv i luckan som vanligt,
amen zzzzzzapp!

Snälla Jultomten,
ge mig ett par hörselskydd i julklapp!

(Om jag inte har blivit döv innan dess).


Det är en konstig värld vi lever i

Hej,
jag har inte bloggat på ett tag
på grund av att jag har mått, och fortfarande mår, väldigt dåligt.
Nu vill jag ändå hoppas och tro att det har vänt
och att jag snart är på fötter igen.
Men jag vågar inte hoppas och tro för mycket
för ett tu tre
så är det någon som slår undan fötterna på en
och så står man där ensam igen och litar inte på någon.

Det är en konstig värld vi lever i,
inte minst det som förigår inom den så kallade psyk"vården".
Man slutar aldrig att förvånas över vad som händer och sker.
Kanske kommer just det att bli min död.

Jag har börjat värdera mig själv på ett sätt som jag inte har gjort förut.
Jag tillåter mig själv att ha ett människovärde
och jag har börjat tala om vad jag tycker och tänker.
Jag talar om vad jag tycker är bra och vad jag tycker är dåligt
och jag strävar efter att få den vård jag har rätt till.
Jag kräver att få den vård jag har rätt till!

Jag bestämde mig för en tid sedan
att det måste ske en förändring i min vård.
Processen har blivit lång och utdragen.
Jag försökte att tålmodigt hålla ihop och vänta,
vänta vänta och vänta,
men till sist
för c:a två veckor sedan
orkade jag bara inte mer,
trots att jag visste att en förändring var på gång
orkade jag inte stå ut och våga hoppas och tro mer.
Det var totalt nattsvart
och jag tänkte att det kommer aldrig att lösa sig.

---> självmordsförsök x flera,
sedan dess har jag haft x-vak dygnet runt.

Till en börjag tyckte jag bara att det var störande.
Lämna mig ifred och låt mig göra som jag vill med mitt liv!
Jag klev inte ens upp ur sängen på hela dagen,
eller om det var flera dagar
det minns jag inte,
åt inte,
drack inte.

För någon dag sedan vände det så smått.
Hela dagen är inte längre ett enda stort mörker
utan jag kan vissa stunder känna en liten liten gnista av hopp.
Dom stunderna har blivit lite fler och lite längre från dag till dag
och i dagsläget ser jag inte x-vaket som störande längre
utan som ett stöd.
Ett stöd som förhindrar mig från att fatta ett förhastat beslut att avsluta mitt liv
i dessa stunder av totalt mörker och hopplöshet.
För jag vet att dom stunderna kommer
och jag vet att jag för tillfället inte själv har ork och krafter nog att klara av dom på egen hand.


Hit men inte längre ?


Jag har inte bloggat på ett tag

på grund av att jag mår väldigt dåligt.



Jag vill inte dö

men jag orkar inte leva.


RSS 2.0