Det värsta som kunde hända

Det värsta som kunde hända
har hänt.

Min älskade älskade
underbaraste allra allra bästa

<3 Knasen <3

Finns inte längre.

Fast han kommer alltid att finnas med mig
överallt, helatiden.

Men det gör så fruktansvärt ont
att aldrig mer få se honom,
pussa på honom,
krama honom,
klappa på honom,
rida honom,
bara vara med honom
som man kunde med Knasen
bara vara.
Jag kommer aldrig mer ens att få mocka hans box.

Saknaden är enorm
obeskrivlig.

Jag vet inte om jag klarar att leva vidare,
men jag ska försöka.

Det var så oväntat och det gick så fort.

Jag kommer alltid alltid att älska dig
och det kommer alltid alltid att vara vi två!

<3


Så sant, så sant ...


Jag känner mig som ett feladresserat brev

Var jag än hamnar så är det fel
och jag skickas vidare.
Jag minns sommaren då jag bytte avdelning
11 gånger på en månad.
På ena avdelningen sa dom att
här ska såna som du inte vara, och så skickade dom mig
till en annan avdelning,
men där sa dom att
dom inte förstod varför dom skickat mig dit
för där ska inte såna som jag vara.
Och så höll det på.
Tillslut tog jag mitt pick och pack och satte mig
i trapphuset
för jag tyckte att jag lika gärna kunde bo där
eftersom ingen ville ha mig.
Någon lurade i mig "medvetslöshetsmedicinen", jag somnade
och vaknade bakom lås och bom.
Dom smarta "jävlarna" hade lurat i mig medicinen
och när jag hade somnat bar dom in mig på en avdelning.
Jag minns inte vilken.

Det är några år sedan,
men jag har fortsatt att flyttas runt.
När jag kom till den här avdelningen som jag är på nu
(flytten hit var ganska dramatisk)
försäkrade jag mig om att jag inte skulle flyttas vidare
utan här skulle jag vara tills jag
skulle få bo i min lägenhet.
Och det sa dom!
Men sent i höstas släppte dom bomben
att jag skulle skickas till ett behandlingshem,
i småland!?!?
Luften gick totalt ur mig.
Jag som litade på dom här, kände mig trygg
och hade börjat jobba med mig själv på ett helt annat sätt.
Jag gjorde framsteg som ingen ens trodde att jag
någonsin skulle göra.
Jag såg ljust på framtiden.
Jag var medveten om den långa smärtsamma
vägen dit, men ändå.

Dom verkar ha släppt tanken på behandlingshemmet
tack och lov,
och det har börjat planeras för
vad jag kan komma att behöva ha för stöd i lägenheten.

Jag ska oxå göra en second opinion
eller två rättare sagt.
Remisser är skickade både till Umeå och Stockholm.
Det känns onödigt.
Varför ska det göras en second opinion nu,
nu när allt äntligen har vänt och går åt rätt håll.
Nu när behandlingen äntligen fungerar
och det är inte bara "förvaring".
En second opinion hade varit på sin plats förut
då allt satt totalt fast,
jag kom ingenstans med någon ting
snarare blev saker och ting bara värre och värre.
Men inte nu!
Nu har ju saker och ting börjat falla på plats,
jag jobbar med mig själv
och det går frammåt!
Så snälla,
ryck inte undan den lilla plattform som jag står på.
Låt mig få tid att jobba med mig själv i lugn och ro,
för det är jag som måste göra jobbet
ingen kan göra det åt mig!
Jag måste göra jobbet
med ert stöd.
Och det stödet känner jag att jag har nu!
Så snälla låt det bara vara som det är,
gör som ni gör,
stötta mig i med och motgångar
det är "bara" det jag behöver!


En liten ledsen tjej

Den jobbiga perioden fortsätter att hålla i sig.
Ångest, oro, smärta, sorg och panik gnager och kryper i mig ständigt!
Det är jobbigt!!
Det pendlar mellan att vara jobbigt
och extremt jobbigt.
Det kanske inte syns på utsidan,
men det är
fruktansvärt jobbigt !!

 Trots att jag får vara istallet
och
trots att jag gör andra roliga saker
så är den där ledsna klumpen innuti mig hela tiden
och det värker ständigt av smärta och sorg
och paniken kryper i mig hela tiden.

Trots detta har jag klarat av mina aktiviteter osv.
utan något självskadebetéende eller liknande.
Hur vet jag inte.
För oftast så känns det som att
nä, nu orkar jag inte mer!!
Tack och lov finns det helt underbara människor
som jobbar på den här avdelningen,
som jag har full tillit till
och som jag kan be om hjälp när det är för jobbigt
och jag vet att dom finns där hela tiden
och stöttar och tröstar.

<3

När jag mår som bäst fungerar jag som en 4-åring
och ju sämre jag mår desto mindre blir jag,
och när jag mår som sämst
är jag inte större än en liten, liten bebis.
Jag pendlar alltså mellan 0 och 4 år.
I en vuxen kropp.
Som jag har skrivit tidigare så har jag accepterat det nu.
Jag tillåter mig att vara den jag är
och jobbar med mig själv utifrån det.
Men jag sliter ändå lite ont med det eftersom
alla tyvärr inte kan förstå det,
och det blir så fel att bemöta ett barn som om det vore
en vuxen människa.
Men jag vet att jag kommer få leva med det oxå,
vissa förstår
och vissa förstår inte.
Och det bästa jag kan göra är att helt enkelt undvika
dom som inte kan förstå.
Och istället vända mig till dom som förstår mig
och därmed kan bemöta mig på ett bra sätt.
För likaväl som att ingen kan göra mig till något eller någon
som jag inte är
så kan heller inte jag göra om andra
som jag vill att dom ska vara.

I måndags sa jag till min terapeut att
det känns så fånigt att se vuxen ut, och så är jag bara
4 år, i bästa fall.
Men hon sa som så att jag skulle se det mer positivt,
att trots allt som jag har varit med om
så är jag faktiskt så stor som 4 år emellanåt
och inte bara den där lilla lilla bebisen hela tiden.
Värt att tänka på.


Städad lägenhet - Det känns tomt utan mina piller - Jag har gjort det igen !!

Jag har jag gjort det igen!
Varit ute sjlv,
och
det gick bra!!
... Trots allt, får jag väl lov att säga.
Jag gick dit jag skulle,
gjorde det jag skulle
men
sen gick jag inte raka vägen tillbaka till avdelningen
utan "vinglade" runt på stan en sväng,
och det höll på att gå inte bra.
Jag tänkte som så
att jag har ju alltid, så länge jag kan minnas,
straffat mig själv.
När jag har gjort bra saker
har jag straffat mig själv för att jag inte tycker att jag är värd det
och när jag har gjort dåliga saker
har jag straffat mig själv för att jag har gjort fel.
Men det håller jag på att ändra på!
Jag försöker att vara snäll med mig själv.
Jag tillåter mig att finnas.
Jag tillåter mig att ta emot hjälp,
och jag tillåter mig att göra bra/roliga saker.
Och nu tänkte jag ta ett steg till
och belöna mig när jag gjort något bra!
I tisdags var jag och en av mina kontaktpersoner till min lägenhet
och jag skulle plocka ihop ALLA tabletter
som jag har samlat ihop under årens lopp, och det är/var/blev endel...
Men jag gjorde det!
Jag lämnade ifrån mig allihopa !!
Det känns både och på nåt vis.
Skönt att vara av med dom och slippa tänka på
om/när jag ska ta dom.
Skönt att dom inte finns där om jag får panik
och kommer åt dom.
Men oxå läskigt att vara utan en av mina "nödlösningar".
Men mest känns det nog bra.

Hur som helst så tyckte jag att det var bra gjort av mig
och därför ville jag belöna mig för det.
Jag gick en sväng på stan
och in i en affär och köpte en sak som jag tittat länge på
och som jag nu ville ge mig själv som belöning.
Men så kom den som från ingen stans,
med full kraft,
ångesten.
- Panik -
Svårt att andas, det susade, snurrade och surrade!
Hjälp!!
Jag började leta efter något vasst att skära mig med.
Skära djupt så att blodet sprutar,
samtidigt som jag tog sikte på vattnet.
Det kalla vattnet.
Men plötsligt drog jag i handbromsen.
NEJ NEJ NEJ
Jag ska inte göra mig illa!!!
Jag är ledsen och rädd och då ska jag inte dessutom
göra illa mig själv,
och kanske dö på kuppen.
Just var det så jobbigt så att det kändes som att livet kvittar.
Men jag vet att det går över
och då vill jag inte dö!

Jag gick (vinglade) raka vägen tillbaka
till avdelningen,
dök ner i en trygg famn
och efter en stund slutade jag skaka,
andades normalt och paniken hade släppt.
* STOLT *
Jag klarade det!!!



I tisdags var som sagt jag och en av mina kontaktpersoner
till min lägenhet.
Och förutom att jag plockade ihop alla mediciner
så städade vi.
Plockade undan allt som bara var inställt huller om buller,
dammsög, torkade golvet och fönstren.
Så nu ser det ok ut där och det känns bra att det inte är kaos längre,
men jag måste göra det lite hemtrevligt och mysa till det innan det känns helt bra.


Bristande impulskontroll

Jag är inne i en jobbig period nu.
Jag vet att det kommer att vara såna här perioder
och jag vet att det inte är bakslag
utan en del i processen.
Jag vet inte om det är i en eller två veckor
som det har varit så här nu,
och jag vet inte hur länge det kommer att vara så här
och jag vet att det enda jag kan göra
är att stå ut.
Men det är jobbigt!

Ångesten, oron, smärtan innuti och paniken
gnager och kryper i mig ständigt!
Det pendlar mellan att vara
jobbigt och
extremt jobbigt.
Jag får lixom aldrig riktigt vila ifrån det
och nätterna är fyllda av mardrömmar,
dom ständigt återkommande mardrömmarna.

Annars när jag är i stallet
brukar jag fyllas av en lyckokännsla.
Jag glömmer allt annat,
kan slappna av
och känna ren lycka!
Men inte nu.
Den obehagliga kännslan av ångest, oro, smärta och panik
som gnager och kryper i mig förföljer mig överallt!
Till och med i stallet.

Var ändå i stallet med mamma
några timmar både lördag och söndag.
För hun jobbigt det än är
så är det alltid uppiggande med frisk luft,
lite miljöombyte
och att få pussa på ponnypojkarna
är ialla fall lite tröst mitt i allt det jobbiga.

Utevistelsen med mamma gick bra båda dagarna,
men söndagkvällen höll på att sluta med förskräckelse.
Mitt mående pendlade mellan
jobbigt och
extremt jobbigt.
När jag inte själv orkade längre bad jag om hjälp.
En mycket varm, trygg och
omtänksam person som jag tycker mycket om
satt med mig.
Efter ett tag känndes det lite bättre
sen vet jag inte riktigt vad som hände.
Jag vet att jag gick ut på avdelningen
och att jag plötsligt kännde att det blev extremt jobbigt!!
Men jag tänkte att jag måste
försöka att uthärda en stund på egen hand
och gick en vända i korridoren.
När jag kom längst bort
såg jag att "altandörren" stod på glänt
och då tappade jag kontrollen.
Mitt flyktbeteende tog överhand och jag
ville fly, bort bort bort!
I stundens panik vet jag inte vad jag flyr från
och jag kan inte tänka logiskt över huvud taget.
Så här i efterhand vet jag
att det jag vill fly från i sådana stunder
är mig själv,
men det går ju inte
men som sagt kan jag inte tänka logiskt då.
Vill bara bort bort bort!

Jag var i full färd med att
klättra över det höga gallret som uteplatsen
eller rastgården eller vad man nu ska kalla det för
är innhägnad med,
då jag hörde den välbekanta rösten säga mitt namn
och jag kännde hennes varma hand runt min fotled.
Å ena sidan ville jag klättra ner och följa med henne in.
Å andra sidan drev paniken mig att fortsätta fly
och jag klammrade mig fast vid gallret.
I nästa stund kännde jag två
starka armar som tog ett stadigt tag i mig
och lyfte ner mig.
Detta hade kunnat sluta med en rejäl kamp,
brottningsmatch, skrik och ännu mer panik och i värsta fall
bältning.
Men det gjorde det inte.
Hon bara höll om mig, vänligt men bestämt,
blev inte arg utan lugnade och tröstade
och paniken övergick i gråt.
Tillslut var jag så trött att jag somnade, tror jag.
Puss på henne! <3

Om jag hade tagit mig över ingägnaden
och hoppat ner på andra sidan
hade jag ändå inte kommit någon stans
eftersom jag hade hamnat på innergården
och dessutom
hade jag helt eller halvt slagit ihjäl mig på betongplattorna
eftersom det är många meter ner till marken,
eller så hade jag blivit spätsad på en pinne i buskarna som växer nedanför.
Men sånt tänker jag som sagt inte på
i dessa stunder av panik.


1 Juli 2010

Jag sitter ute och skriver.
Det är en fin sommarkväll,
varmt och skönt.
Jag hör måsarna skria
och det luktar grillat.
MEN
Jag sitter inte på
en klippa vid havet
utan på en innhägnad rastgård,
bakom lås och bom.
FY FAAAN!!!




I'm still alive,
som ni förstår... ;)

Tar en dag itaget,
nej.
Tar en timme itaget,
nej.
Tar 10 minuter itaget,
nej.
Tar 5 minuter itaget,
nej.
Tar en minut itaget,
ja!

Försöker att stå ut och hantera
ångest, panik, smärta och sorg....
...och ja, dom bra kännslorna oxå,
för dom har jag ju oxå svårt att hantera... :p

I sommar hoppas jag att jag får sitta
på min klippa vid havet!


RSS 2.0